Vintankar och världen runtomkring

Ännu ett inlägg idag - vart ska det här sluta?! Måste ha ett extremt uppdämt skrivbehov (vilket jag väl egentligen är medveten om...) + väldigt mycket tid (ja, jag ligger ju faktiskt bara här. Och väntar.). I vilket fall, läser en väns blogg där hon beskriver sin graviditet, och jag upphör aldrig att fascineras över hur lika de flesta förstagångsgravida är o vad de funderar över och oroar sig för. Samtidigt finns ju olikheter. Vinbehovet, t ex. Många gravida menar ju att de slutade att vara sugna på alkohol i samma stund de blev gravida. Inte jag. Jag LÄNGTAR efter att få ta ett glas gott, rött vin igen. Eller sippa på en god cava....eller gå på en afterwork med min käre M, sätta sig på en pub i fönstret (på såna där höga barstolar, ni vet) äta lite småplock och dricka en riktigt stor och iskall öl, helst en Weissebier. Mmmm...Inte att jag inte mer än gärna står över alkohol den här tiden, det gör jag självklart för min älskade lill* bebis skull. Men nog blir det ganska gott att kunna ta ett glas när Pyret väl är ute... Andra "likheter" jag upptäcker är omgivningens behov av att ständigt kommentera graviditeten. "Jag tror att det är flicka", "Jag känner på mig att det är två därinne!"(konstigt, på alla UL har det bara varit en), "Oj, vilken jätteliten mage!" (nej, den är lagom! Strax under medelkurvan och ett helt normalt Symfus-Fundusmått, 33cm i lördags. Sådeså.), "Va? Känner du inte på dig vad det är?!" (jo, en bebis. Men nej, jag KÄNNER inte vad det är för kön. Hur skulle det gå till menar de?). De flesra kommentarer i all välmening, jag fattar. Men lite tröttsamt är det, i alla fall för en hormonstinn gravid människa som i sina sämsta stunder tycker att hela världen är emot henne. Morr.