Man måste vara frisk för att vara sjuk

Börjar det här inlägget liggandes på en sjukhussäng i korridoren på antenatal på Östra. Jag vet inte vart jag ska börja, jag är så vansinnigt trött och less på sjukvården. Samtidigt ska sägas att många som jobbar inom den är otroligt gulliga och omtänksamma, det är oftast inte personalen som kärvar, snarare hela vårdapparaten.

Ok, dagens: När jag blev utskriven från sjukhuset förra veckan sades att ett läkarbesök och ett möte inkl MVC-kontroll hade bokats in idag. Jag skulle sedan fortsätta att följas upp en gång i veckan fram till förlossningen, och allt skulle ske på Östra (för att göra ännu en lång vårdhistoria ganska kort, min vanliga MVC vägrar att göra hembesök och då jag bara kan transporteras liggandes nuförtiden kan jag inte ta mig dit. De sk sjuktransporterna kan man nämligen inte åka till MVC med, enbart till läkare, sjukhus osv. Systemet funkar alltså inte när man måste till MVC men inte kan åka kollektivt eller med vanlig bil. Hur man löser det? Ingen som vet...) så att jag kunde ta mig dit med hjälp av sjuktransport. Frid och fröjd.

Idag bokar vi transporten, åker till sjukhuset, är där i god tid. Ligger och väntar på en brits i korridoren och tiden går. Får höra tre gånger att "Nu ska ni SNART få komma in på CTG". Men nej, det får vi aldrig. Klockan blir 11 (10:30 hade vi den bokade tiden för alla kontroller och samtalet med barnmorskan), och kl 11 är den tid då läkaren var bokad. Vi frågar vad som händer, och får förvånade blickar till svar. "Ja, alltså, ni står i akutkön, så ni kommer in när läkaren har tid." Okej, men vi hade ju två förbokade tider? "Va, nej...ni har tid till akutmottagningen." (Fullständigt logiskt, alla bokar väl tid till akuten en vecka innan?) Okej...men vårt samtal med BM då? Vi har massor av frågor om förlossningen och behöver prata med någon om det. Och MVC-kontrollen skulle ju göras? "Ja, ni måste ju såklart få komma till mödravården som alla andra! Självklart! Men det kan ni inte göra här! Kan ni inte gå till er egna mödravård?" Öh, nej (och så ännu en gång, förklaring av alla omständigheter, varför vi ska gå just där, att vår MVC inte tycker att vi ska gå där eftersom vi inte kan ta oss dit, och vad vi har blivit lovade. För hundrade gången i ordningen.). "Så ni skulle göra ert MVC-besök här idag? Ja, nu ser jag, det står ju tydligt i journalen. Måste blivit nån miss någonstans. Ja, ja. Se verkligen till att ta upp det med läkaren, ni har ju lika mycket behov av kontrollerna och en kontakt med en BM som alla andra!" Öh, JA. Det är ju det vi har kämpat för i snart två månader. Och nu skulle det äntligen vara ordnat!!! Men nä. Inte den här gången heller.

Det som händer efter nästan fyra timmar liggandes i korridoren (ja, eller M satt ju, förstås) är att vi tillslut har träffat en läkare i 5 min (som undrar om jag vill bli igångsatt, och sen konstaterar att det är klart att vi måste få våra MVC-kontroller -JA!!! Vi vill ju inget hellre, det är bara det att vi aldrig får några trots otaliga löften!), att vi får en stressad BM att göra det absolut nödvändigaste som ingår i en MVC-kontroll (mäta mage, fosterljud, kolla blodtryck) och att vi äntligen får en tid för att faktiskt sitta ner med en BM och prata + göra kontrollerna - så som alla blivande föräldrar har rätt att få göra. Det är bara det att tiden är den 7 januari! Jättefint att de ordnade det, men ärligt talat, inte en enda ordentlig MVC-kontroll på över en månad och nästa ska då ske 4 dagar innan beräknat datum. Jiha, jag känner mig så oerhört trygg och omhändertagen. Verkligen. Jag litar verkligen på vården. Absolut. Och det känns ju skönt, med en skrämmande förlossning som närmar sig och massor att oroa sig för och frågor som inte får svar eftersom "Det här måste du ju få svar på! Men inte av mig alltså, utan av "någon annan"." Ja, det är visst alltid "någon annan" som ska göra saker inom vården. Problemet, det lilla, är bara att det är patienten som hamnar i kläm och och förväntas veta exakt vad som ska göras, var och när. Samt själv ta alla kontakter och stå på sig när det schabblas. Tur att jag är frisk, eller i alla fall kan föra min egen talan. Och tur att jag har stöd av mina nära. Men de som är svaga och ensamma? Vad händer med dem?