Vabruari är slut!

Imorgon är äntligen vabruari till ända och VÅREN är här! Ja, så är det. Från och med imorgon är det vår. No matter what! M har såklart lyckats bli sjuk (influensa och dunderförkylning) sista dagarna i denna hemska, kalla, förkyldiga, influensiga, magsjukliga månad, så han är förpassad till soffan på nätterna. Och handspriten används frekvent hos familjen Colling för tillfället. Håller tummar och tår för att jag och framförallt N klarar oss.

En månad

N, idag fyller du en månad! Helt otroligt, fattar inte att tiden har gått så fort. Trots att månaden mestadels har inneburit hemmahäng med dina föräldrar (som behöver lära känna dig och lära sig ett lite annat sätt att leva på - framförallt har vi lärt oss att dina behov alltid går först och att inget längre går att planera som förr). Och tänk, för en månad sedan hade du precis kommit till oss! På något sätt så självklar, trots att du var helt ny. Och inte kunde jag tro att jag kunde älska dig så mycket! N, när jag tittar in i dina vackra, mörka (med väldigt obestämbar färg) ögon känns det så stort. Nästan som att jag ser in i mig själv.

En månad gammal vet vi att du oftast är på bra humör, du ligger och sprattlar vilt med armar och ben, säger "Ooo" och tjuter, testar din stämma. Vi vet också att du har temprament! Du blir galen om du inte får mat NU när du är hungrig. Då rynkar du ihop hela ansiktet och underläppen åker ut. Och när du gråter låter det som att du säger "Nää-ä!". Och mammahjärtat brister! Du sover fantastiskt bra på nätterna hittills. Och tar oftast en lite längre lur på dagen, allra helst i vagnen när vi är på promenad. Du är lång! Och har jättelånga fingrar. Dina fötter, som var smala och hade tår nästan lika långa som fingrar när du föddes (vilket din morfar tycker är jättekul, "Collinghänder och Collingfötter, säger han!), har blivit lite knubbiga nu. Och du kan spreta med stortårna. När du föddes såg de ut som små saxar! När du äter ligger du och kniper med tårna, eller flexar upp hela foten, så mycket njuter du. Och idag log du ditt första leende och gurglade glatt. Och jag fick tårar i ögonen. N, jag älskar dig så ofantligt mycket!

Sjukvårdshorror

Vi lyckades! Min rygg höll för att åka fram och tillbaka till mamma! Visserligen var jag jättetrött och hade ont efteråt, men den verkar i alla fall inte ha blivit sämre. Och det var väldigt skönt att få träffa henne. Är så tacksam över att det gick! Det skär i hjärtat när jag tänker på att hon sitter i sitt hus alldeles själv, har ont och inte kan ta sig någonstans. Hon som hade längtat så efter att få vara mormor. Hon som hade planerat att vara hos oss och hjälpa oss när min rygg inte klarar av allt bärande. Nu är det hon som behöver hjälpen istället.

Men jag blir återigen helt vansinnig på sjukvården! Skicka hem en människa efter ett trauma och en stor operation till isolering med ett "vi ses på återbesöket om TRE månader!". I Tyskland, som ett exempel, får man plats på ett rehabiliteringsboende under tre veckors tid per automatik efter en sådan här operation. För att det krävs så mycket träning efteråt. Här blir man lämnad själv med ett papper med övningar på och ett "Lycka till!". Och färdtjänst ska vi inte prata om! Kämpade med dem för min egen skull i höstas, nu för mamma. Ingen lycka. Har man inte ett stadigvarande funktionshinder i minst sex månader så är man inte berättigad till färdtjänst. Även om det innebär att man blir isolerad i sitt hem och inte kan ta sig någonstans. Man kan väl vara funktionshindrad i kortare tid och vara i behov av att ibland ta sig utanför dörren? Näpp. Inte i Sverige. Isolering av sjuka människor tycks inte ses som ett problem. "Hon kanske kan ta bussen?" fick jag till svar när jag ringde dem. Hjälp. Hon kan ju knappt ta sig runt i sitt eget hus. Nä, sjukvården i Sverige - shape up!

Helgens utmaning

Imorgon ska vi ut på äventyr! Vi gör ett försök att ta oss hem till mamma och stannar förhoppningsvis till på söndag. Håll alla tummar att jag fixar att sitta i bilen så länge - jag vill verkligen komma hem till henne och pigga upp henne lite med N! Hoppas, hoppas att detta ska gå bra.

Upp!

Thank God för att det oftast går upp igen när det har gått ner! Jämfört med dagen igår var den här dagen rena paradiset! Mycket piggare (ja, det tål att sägas hur många gånger som helst: Sömn är botemedlet mot det mesta!) och framförallt gladare. Skönt. Livet känns plötsligt lite mer nyanserat än bara svart. Vi tog till exempel en promenad till BVC i det fina vädret. Iskallt visserligen, men strålande sol och klarblå himmel. Och BVC-besöket gick fint. N fortsätter att gå upp som hon ska (hela 4330 gr och 54,5 cm nu) och amningen såg bra ut tyckte sköterskan. Skönt att höra eftersom varken jag eller N (eller M heller för den delen) vet hur det ska gå till. N är i alla fall världens duktigaste bebis och har ammat några gånger idag. Bästa tjejen!

Amningsdebut med mera

Haft en riktigt svart dag idag, hoppas vakna till en bättre imorgon. Gråtit för minsta lilla, sett allt så negativt det bara går (jag kommer ALDRIG kunna bära runt på och vagga min lilla älskling, ryggen kommer ALDRIG bli helt bra, M kommer ALDRIG orka stå ut med all denna skit, mamma kommer ALDRIG att bli frisk...fan, jag har nog glömt att säga till N att jag älskar henne så vansinnigt mycket, jag räcker inte TILL!!! Och amningen kommer ALDRIG att funka! Jag måste diska också! Skit! Och så vidare i all oändlighet.). Imorgon måste bli bättre. Mycket upponed nuförtiden, märker jag. Tycker jag har baby blues mest varannan dag.

MEN. N tog bröstet två gånger! Hon var hur duktig som helst! Vi har alltså amningsdebuterat! DET var bra! Pluspoäng och applåder till oss. Godnatt, hoppas jag kan skänka mer positiv energi imorgon!

Projekt Amning

Ligger med liten naken bebis på bröstet. Efter tre veckors ned- och uttrappning av morfinet (och byte till andra, mer amningsvänliga, smärtstillande tabletter) är jag äntligen morfinfri och får alltså börja med Projekt Amning. Ja, ett projekt lär det ju bli...Har pumpat för att hålla igång mjölkproduktionen, men jag är inte i överhuvudtaget närheten av de mängder N sätter i sig från flaskan. Stackarn, kommer att bli helt besviken första gången hon ska försöka amma. Kämpa som en galning för några milliliter. Orka! som min tonåriga systerdotter hade sagt.

Tänkte börja lite smått med amningsförsöken idag, men än så länge är hon halvintresserad. La henne på bröstet och hon somnade direkt. Haha! Hon fattar väl inte vad hon ska där och göra. Ja, ja. Pumpar vidare och fortsätter försöka. Blir spännande att se hur det blir i slutändan. Huvudsaken är i alla fall att hon får i sig lite av bröstmjölken, tycker jag. Så hon får lite antikroppar. Hon drack sina första dyrköpta slurkar via flaskan förut - bara det kändes som en vinst! Innan har jag bara pumpat o slängt morfinmjölken, nu kan jag åtminstone ge den till henne. Dock utan morfin. Lite mer motiverande än att slänga...vi kämpar vidare!

Sömn

Mannen och barnet sover. Klockan är halv 12 och jag kände att jag inte kunde sova längre så jag gick upp och har nu hunnit äta frukost och dricka det livsnödvändiga kaffet. Lyx! Än så länge har vi verkligen haft tur gällande just nattsömnen. N lägger sig vid 12, vaknar någon gång mellan 5-7-tiden, och sover sedan några timmar till därefter. Otroligt! Innebär att vi absolut får tillräckligt med nattsömn och med andra ord inte dör av trötthet. Skönt. Hoppas det håller i sig - tittar man på arv och miljö BORDE det göra det med tanke på att lillan har begåvats med två mycket morgontrötta föräldrar. Plus att vi är kvällsmänniskor. Plus att hennes mor har ett enormt sömnbehov.

Lite kul apropå sömn...i lördags stensov hon från 17 till 22. Vi stressade dock som galningar för att hinna laga mat och äta "för hon vaknar nog NÄRSOMHELST!". Så vi krämade på med högsta temperatur på ugnen när kycklingen vägrade bli färdig (vilket gav ett lätt svart resultat), hivade i oss maten och varsitt glas vin snabbare än blixten och satt sedan där i skenet av stearinljus och undrade om hon verkligen inte skulle vakna NÄRSOMHELST som vi hade trott. Det gjorde hon inte. Småbarnsföräldersyndrom...

Lilla mamma

Mamma åker hem från sjukhuset på måndag, 11 dagar efter olyckan. Är orolig för henne, undrar hur hon ska klara sig. Alldeles själv, begränsad i rörligheten och med mycket smärtor. Och jag hoppas att hon snabbt ska bli bättre. Hon är så värd att få må bra! Och få njuta av livet som mormor. Mitt mål nu är att jag själv ska bli så bra att jag kan åka hem till henne. Kanske kunna hjälpa henne på något sätt. Om inte annat så bara med lite sällskap. Inom två veckor ska det kunna gå, tycker jag. Det är planen.

Färdig!

Så. Klippt o klar! Och ja. Frisören blev lite förskräckt. Men bedyrade att en klippning gjorde susen. Trots fyra månader utan klipp och en förlossning som gjorde håret till ett fågelbo utan dess like.

Känner mig alltid bättre när håret är nyklippt. Även om det blev på tok för kort den här gången, topparna gick liksom inte spara på...men det är något psykiskt påfrestande med att gå runt med slitna toppar, glanslöst hår och för lång lugg. Och tänk vad bra - jag lyckades köra ToR frisören och sitta i en frisörstol! På en och samma dag! Bjuder nu på en efterbild utan mössa. Grynig mobilbild, men det får gå.

Stress...och hår

Trött så in i...har knappt sovit i natt. Dock ej p g a N, hon sov som en stock. Nä. Massa tankar och oro som flög runt i huvudet. Stressade mig, gjorde mig klarvaken. Hurskajagorkaochkunnatahandomminbebis-stress. Tänkomnågotmerhändermamma-stress. Ryggenmåsteblibra-stress. JagORKARintemer-stress. Hurskadetgåmedallt?-stress. Och så vidare. Men okej. Ny dag. I natt kanske jag kan sova bättre så att allt känns lite ljusare imorgon igen.

Nu ska jag i alla fall klippa mig! Första gången sedan oktober. DET är i alla fall underbart bra! Bjuder på en före-bild. Vägrar dock ta av mig mössan, den får ni stå ut med. Min frisör kommer att bli förskräckt när hon får se mina stackars testar.

Alla hjärtans dag

Fantastiskt! Firar alla hjärtans dag med lyckat BVC-besök (skruttan har gått upp som hon ska och följer alla kurvor perfek t+ är mestadels nöjd och glad = stolta föräldrar), en riktigt god latte på café (första fikan ute sedan i oktober!) och promenad längs med kajkanten. Ryggen är okej, och framförallt, den blev inte sämre av all aktivitet. Hoppet om fortsatt förbättring och ett normalt liv börjar infinna sig. Kanske är drömmen om att kunna leva som de flesta andra småbarnsmammor inom räckhåll? Och tänk om jag kan åka hem till mamma och hjälpa henne snart? Då skulle så mycket vara vunnet! För både mig och henne. Jag håller tummar och tår - kan inte uppförsbacken för oss alla vara slut nu? Det är dags för medvind på alla fronter!

Bebisbubblan

Herregud vad tiden går fort! Utan att man gör något! Ge mat, försöka äta själva, diska flaskor, försöka klä på sig (och, i bästa fall, även N), byta blöja, ge mat, diska flaskor, försöka hinna göra något medan hon sover (15 minuter eller tre timmar? Hur lång tid man har på sig kan man aldrig så noga veta), vagga, äta själva, ringa upp något av alla missade samtal, ge mat...osv. Kommer troligen att läsa detta och hånskratta åt mig själv om vi någonsin kommer på idén att skaffa ytterligare en bebis. Alltså, hur jag kunde tycka att det var stressigt med EN...Men det tar nog lite tid att vänja sig. Tror ju fortfarande att det här livstillståndet är övergående...Tänker att jaja, såhär är det nu. Men SEN, när livet blir som det var...Haha! Har inte fattat med hjärtat än att lillan är här för att stanna. Det blir aldrig som det var igen. Och himla tur är väl det.

Igår kväll gallskrek hon till och från i tre timmar. Vi höll på att slita av oss håret i ren frustration. Mat - nej. Bära - nej. Byta blöja - nej. Sova - ja. Fast för trött för att orka sova. Tillslut somnade lilla ängeln (kanske inte exakt vad jag kallade henne då...) i alla fall (troligtvis i ren desperation över att vi inte fattade vad som felades). Då sov hon dock mellan 11 o halv 7. Bästa ungen! Det har hon gjort, och gjort riktigt bra!, sedan hon kom hem från BB. Håller alla tummar att det fortsätter, i så fall ska jag aldrig klaga över för lite nattsömn! Promise.

Ridå ner

Ibland undrar jag vad det är som pågår. Precis när allt hade vänt, när vi äntligen skulle ha lite flyt, få ha det lite enkelt och vara lyckliga. Då händer det. Igen. "Oturen". Eller "Ödet". Eller vad fn det nu är som spökar. Lilla mamma. På sjukhus. Med bruten lårbenshals. Alldeles ensam. Och jag kan inte ta mig dit på grund av min förb-nnade rygg. Och M kan inte åka dit för jag kan inte ta hand om N själv. Lilla mamma. Ensam och med så mycket smärta. Rädd, men försöker vara stark. Men hon har redan fått utstå så mycket. Så jag hör. Rädslan, smärtan, ensamheten. Och jag undrar. Hur ska vi ta hand om henne när hon ska vara hemma? Hur ska vi göra så att hon inte blir isolerad? Hur ska hon klara sig? Om jag bara vore frisk...men det är jag inte. Så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Och jag tycker att det är så fruktansvärt. När ska det sluta? Egentligen?

Namnångest

11dagar gammal har lillan äntligen fått sitt namn! Hon har i och för sig haft det hela tiden, men idag bestämde vi oss för att verkligen bestämma oss. Svårt beslut, ett namn står ju så mycket för ens identitet! Och hon ska ju heta det hela livet...lite ångest. Men nu känns det bra, namnet hon fick är mjukt och passar henne. Även om fröken råkar vara en mycket bestämd dam med noll tålamod...men mjuk, det är hon ändå, på alla sätt och vis! Så, välkommen till världen igen, lilla N! Hoppas du blir nöjd med dina föräldrars val av namn.

I långsam takt

Har varit ute och gått!! Två gånger nu. Helt fantastiskt. Har inte gått utomhus på fyra (!!!) månader, så bara känslan av mark under fötterna och frisk luft är helt underbar. Tänk, att gå promenader och vistas utomhus var något jag tog för givet innan...men visst, okej, jag är sned som lutande tornet i Pisa, jag går långsammare än en sköldpadda, jag klarar bara 10 minuter och jag får så ont att jag måste vila efteråt. Men ändå! Jag KAN gå överhuvudtaget! Hoppas så innerligt att turen äntligen har vänt, att det ska fortsätta åt rätt håll så att jag blir frisk snabbt och kan ta hand om min lilla tjej. Tänk den dagen jag kan lyfta henne och bära runt på henne! Längtar obeskrivligt mycket.

Hemma!

Vi har kommit hem! Och det är så skönt. Hemma. Mina grejor. Min säng. Vår lukt. Lillan verkar inte ta sin första flytt så hårt. Hon mår fint, fortsätter att sova bra (på dagen, det vill säga...) och äter som en häst. Vi är genomtrötta efter många nätter med alldeles för lite sömn. Har inte riktigt kommit in i livet som småbarnsföräldrar än, fattar inte att vi borde ta igen sömn på dagarna och lägga oss tidigt. Men det kommer. Ikväll har vi i alla fall firat. Föräldraskap, Lillans en-veckasdag och hemkomst. Skumpa, brieost och rökt lax (mycket av det jag har saknat som gravid...) bland annat. Trötta och lyckliga. Överväldigade av kärlek till den lilla.