Tjejkväll

M har bebisledigt ikväll, så jag och Lillan myser själva. Lite läskigt att vara själv eftersom jag inte kan lyfta eller bära henne p g a ryggen. Snälla undersköterskor är dock på plats så snart jag ringer på klockan, så det är ändå skönt. Frustrerande dock att inte kunna trösta sitt eget barn när hon vill bli buren...ingen sanning, jag vet, men känner mig som en kass mamma när de frågar om jag kan rapa henne och jag får säga nej. Jag ligger och bevakar minsta rörelse efter tecken på hunger eller missnöje. Hittills har det i alla fall gått bra, hon har ätit och sovit i två omgångar. Hoppas natten blir lugn.

Är för övrigt överväldigad av alla känslor. Tänk att man kan känna så mycket kärlek för någon! Och att det faktiskt gör fysiskt ont så jag själv börjar gråta när hon är ledsen. Hon är världens ljuvligaste, vårt lilla Pyre!

Älskade lilla Pyre

Dagarna på BB

Ligger och myser med sovande liten prinssessa. M är ute och får lite frisk luft (och köper gokaffe till mig). Börjar äntligen känna mig lite som människa igen! Inte lika ont i snittet, och lite mer med i huvudet. Kom upp ur sängen för första gången igår (förutom ett par toalettbesök då...) och duschade. Underbart! Fick dock blodtrycksfall och höll på att svimma i duschen, så det var lite läskigt. Idag har jag dock lyckats både klä på mig vanliga kläder (vad mycket friskare man känner sig utan sjukhusnattlinne...) och varit ute och gått i korridoren för att hämta mjölk till lillskruttan. En av de gulliga barnmorskorna (tro mig, det finns även eldsprutande drakar...) höll på att svimma när hon såg mig gåendes. Dels för att jag är så sned (fast jag är så van så jag tror ju att jag är rak), dels över att jag gick. Kändes bra! Hon trodde nog att jag aldrig skulle ta mig ur sängen...

Mamma var här en stund förut också. Det var väldigt mysigt och rörande. Hon blev såklart helt kär i liten - hur kan man annat? Det var skönt att träffa henne, mamma är alltid mamma. Lilltjejen gillade henne massor och somnade som en stock i mormors famn.

Annars går dagarna här på BB. Äta, ge bebis mat, försöka gå upp lite, byta blöjor, vagga, titta på bebis som sover, träffa läkare, grina lite för att hon är så fin, be om råd i panik när vi inte fattar varför hon skriker, mysa, försöka vila, ångra att man inte sov på dagen när man är vaken halva natten med ledsen bebis osv...vi flyter runt i bebisbubblan och har det mestadels väldigt mysigt och gott! Får förhoppningsvis komma hem från detta fullserviceställe i helgen. Med skräckblandad förtjusning...

Välkommen till världen!

Så kom äntligen vårt efterlängtade lilla pyre! Världens finaste lilla tjej kom ut kl 05:49 den 26 januari. Hon vägde 3800 gr (inte 4800 gr, som jag hade gissat på...), och var 53 cm lång.

Nu ligger vi alla tre på special-BB på Östra (kul att äntligen få vara inneliggande med en liten bebis...;-), och vi blir nog kvar i några dagar till. Lillan mår fint (hon var inte ett dugg påverkad av morfinet, utan skrek visst innan hon ens var ute ur magen...). Förlossningen blev dock ganska tuff. Efter 15 timmars förlossningsarbete (och riktigt arga värkar innan dess i flera timmar) blev det tillslut ett akut snitt under narkos eftersom ryggen inte orkade längre. Jag lovar att ge en ingående beskrivning av hela alltet senare (för den som så önskar...).

Nu ligger vi inne och återhämtar oss. Mår ganska bra men har såklart väldigt ont i såret efter snittet, och trötta är vi efter nästan ingen sömn på många dygn - men det är nog bara att vänja sig. Lill-tjejen mår i alla fall finfint och vi är otroligt lyckliga över att äntligen ha henne hos oss! M gör ett hästjobb med blöjbyten, vaggning och matning (jag får inte amma p g a allt morfin) och däremellan ligger vi bara och myser och tittar på lillskruttan. Hon är helt fantastisk!

Dan före dan

Dåså. No matter what så ska vi i alla fall till förlossningen och starta upp det hela imorgon kl 8. Pyret fullständigt vägrar ju att komma ut på egen hand. Har haft lite ont i mage och rygg (och huvudvärken from hell! Men det är nog ingen förlossningsbiverkan...) i några dagar - KANSKE innebär det att kroppen har fattat att den ska göra något? Jag hoppas. Har lite svårt att förlika mig med tanken på att det blev igångsättning trots allt. Känns skit, särskilt med tanke på hur jag har mått och all denna väntan - utan att få nåt för det (alltså, som i en naturlig förlossning). Lite bittert. Men nu är det så, jag kan inte påverka mer. Har två scenarion i huvudet. Väldigt svårt att bara tänka på det positiva (det har gått för mycket åt skogen hittills för det...), så jag beskriver båda. Sedan ska jag försöka släppa det negativa och bara fokusera på de goda tankarna.

Skräckscenario: Min kropp kommer inte att fixa detta, den klarar ju inte ens av att starta upp själv. Något måste vara fel med antingen mig eller bebis...

Bebis är gigantisk och kommer inte att kunna komma ut (eller så kan den det men det är jättesvårt och jag går sönder hur mycket som helst).

Bebis mår dåligt, både nu och när den kommer ut. Eller så är något annat galet med bebisen.

Jag kommer inte att klara smärtan, utan svimma alternativt bli helt traumatiserad. Dessutom funkar inte mitt och Ms samarbete alls, och jag blir bara arg vad han än gör.

Kroppen är inte ett dugg redo (livmodertappsj-veln är fortfarande helt omogen) så det kommer bli två h-vetesdygn med mängder av gynundersökningar, hormonbehandlingar och ballonger som ska stoppas upp. Ryggen blir sämre av allt hålligång, och jag blir helt utmattad. Därefter blir det massa svåra värkar (efter hinnhåltagning och dropp) som inte leder någonstans och efter fyra dygn på förlossningen blir det tillslut antingen snitt eller sugklocka (varpå jag givetvis spricker sjukt mycket).

Ryggen pajar igen, och jag kan inte ta hand om mitt barn.

Drömscenario: Vi kommer in och de upptäcker att jag redan är lite öppen. Av mig själv! Bebis mår finfint och jag får dropp för att starta värkarna. Värkarma kommer lite successivt under förmiddagen, jag hinner både vila emellan och bada. Sedan blir de starkare, men smärtan är fortfarande hanterbar. Epiduralen läggs och den hjälper - även mot diskbråckssmärtan!

Tillslut börjar krystvärkarma, och även om det gör jätteont så fixar jag det! Jag lyckas tänka positivt och behålla målbilden genom hela förlossningen. M och jag samarbetar hur bra som helst och han får mig att hålla modet uppe när det är som jobbigast. På fredagskvällen kommer tillslut lill* Pyret ut, alldeles frisk och perfekt! Ca 3,5-4 kg, pigg och hur söt som helst. Och jag sprack bara pyttelite - typ två stygn!

Så, nu ska jag FÖRSÖKA fokusera på drömscenariot. Kanske blir det något inlägg imorgon - fast förhoppningsvis inte! För i så fall går det segt...

Läget just nu: Jättetrött och har ont i vaden och huvudet. Bebis är väldigt lugn, men rör sig i alla fall pyttelite. Hoppas på att få sova gott i natt så att jag är hyfsat utvilad imorgon. Vet inte riktigt hur jag känner för morgondagen - känner mig som sagt lite uppgiven. Samtidigt är jag nog nervös, för tankarna ploppar upp hela tiden. Hoppas, hoppas att allt ska gå riktigt smidigt och bra! Det är jag värd! :-)

Nu blir det kolhydratladdning och avstängda telefoner resten av kvällen. Bara slappa och försöka peppa!

Kram från snart mamma på riktigt!

Styrka och tårar

Jag får höra hur stark jag är. Tapper. Fantastisk. Läkaren tittar in i ögonen på mig och säger att han är imponerad av mig, att jag är så stabil som jag är och att jag har orkat gå så här länge. Barnmorskan säger att det inte är så konstigt att jag inte orkar hålla alla de negativa tankarna borta, att jag har haft det tufft och är en riktig kämpe. En annan läkare undrar varför jag inte ligger och gråter och skriker - det hade han förväntat sig. Och jag undrar om det är så bra. Att vara stark. Att lyckas hålla humöret uppe för det mesta, orka skoja och skratta mitt i allt det jävliga. Men jag kan inte göra annat. Hade jag grävt ner mig hade jag aldrig orkat, jag hade inte stått ut. Ändå känner jag att jag vill börja gråta när de säger så. Därför att även om jag inte gråter och skriker gör det inte mindre ont inom mig. Det gör inte att jag är i mindre behov av att bli omhändertagen. Varsamt. Lyssnad på. Tagen på allvar. Och jag känner att jag snart inte orkar vara stark längre. Jag orkar inte med fler motgångar nu. Men det vågar jag knappt ens tänka. För vem vet vilka prövningar som då kommer? Och jag vet ju, att gränsen alltid går att stretcha lite till. När jag tror att jag inte orkar mer. Så händer något. Och då är det bara att flyta med. Inte kämpa emot. Acceptera, hantera. Och jag vet att jag kommer att göra det om jag måste. Men snälla, låt mig inte behöva. Låt allt bara gå bra från och med nu. Positiva besked. Goda ting. För det räcker nu. Stark vill inte behöva bara stark längre. Stark vill bara få ha det lugnt och skönt. Ingen oro.

Och är det verkligen styrka? Eller en fasad? Ibland vet jag inte ens själv. Är det den duktiga flickan som inte kan hålla sig borta, som ständigt vill få alla andra att ha det bra och inte behöva känna sig obekväma? Det skruvas och flackas med blickar de få gånger jag väl gråter. Förutom en av alla barnmorskor som höll mig i handen och sa att det var bra. Att jag har haft det så jobbigt att det inte var konstigt att jag behövde släppa på trycket. Och att hon tyckte att jag var så otroligt tapper. Det var skönt, hon vågade stå kvar, vågade möta. Men är det den duktiga flickan? Jag tror kanske inte det. Inte så ofta i alla fall. Det är nog mer realisten. Hon som tänker att ska jag få ut något av det här mötet är det bäst att jag är saklig och skärper till mig. Hon som tänker att gråta kan jag göra sedan. Fast ibland vore det nog bra. Att släppa fram de där tårarna lite oftare. Visa att det gör ont. Men oftast. Är jag faktiskt glad när jag är glad. Här och nu. Men jag ska försöka. Att låta tårarna komma när de vill. Och låta andra ta ansvar för sina reaktioner, precis som jag får ta ansvar för mina. Note to self.

Bjuder på en sista magbild. Sedan räcker det, nu får det banne mig bli bebisbilder istället!

Sista MVC-besöket

Ligger, som vanligt, och väntar på sjuktransporten hem. Varit på sista MVC-kontrollen på special MVC. Allt såg fint ut. Blodvärde, blodsocker, CTG (134-161 slag per minut och typ inga sammandragningar. Hallå? Har min kropp inte fattat att det är dags att föda?!) och SF-mått. Ingen urinvägsinfektion , vad de kan se på proverna. Skönt. Svider ändå när jag kissar, men tydligen händer ju mycket knasigt när man är gravid. Känner mig trött, stor och tung nu. Mår lite illa då och då, sover ganska kasst och är överhuvudtaget bara väldigt trött på hela situationen. På fredag åker vi i alla fall in för igångsättning, sen får vi se hur många dygn det tar. Är min livmodertapp fortfarande omogen (högst troligt eftersom den inte verkar ha fattat vad den ska göra) kan vi räkna med kanske tre-fyra dygn. Sen upp till en vecka på BB för bevakning av liten (som troligen kommer att behöva avvänjas från morfin och ha abstinens). Vi får ta det, som allt annat, som det kommer. Ja, ja. En januaribebis blir det i alla fall, det är bra! :-)

En stilla önskan

Jag har halvlegat i min älskade fåtölj en stund. Den står precis vid våra stora fönster som vetter ut mot hamnen, och det är verkligen min älsklingsplats i lägenheten. Ljuset som kommer in från fönstren är helt underbart, och med balkongdörren öppen kändes det nästan som att jag var utomhus. Jag satt och tittade ut på isen länge, länge. Massor av familjer som var där ute och lekte. Åkte pulka och skridskor. Skrattade. Pimpelfiskare som i lugn och ro satt med sina metspön och kaffetermosar. Skymningen som sänkte sig. Svepte in allt i ett mjukt vinterljus. Isen tömdes. Människorna gick hem till sitt. Och jag satt där. Med blandade känslor. Lugn, närvaro, stillhet. Och sorg. Hopp - och tvivel. Jag vill så gärna. Tillbaka dit ut. Vara med. Springa, gå, leka. Slänga mig ner och göra snöänglar. Eller bara sätta mig på en av bryggorna och dricka en kaffe i vintersolen. Leva! Jag önskar av hela mitt hjärta. Att det är så det ska bli. Snart. Mitt inre är som en fiol med strängarna spända till bristningsgränsen. Inte mer nu. Nu måste det vända.

Lördag

Haft en lugn lördag. Både M och jag har varit trötta och sega, så vi har mest slappat. Sov riktigt länge (vilket jag i och för sig alltid gör nuförtiden). Sedan låg vi och kramades och pratade lite. Slog mig att denna helg innebär de sista sovmornarna tillsammans på jättelänge! Bäst att ta tillvara på dem. Sedan har vi spelat lite spel och pratat om bebis. Konstaterar att det ska bli väldigt spännande efter nästa helg! Och läskigt. Och jobbigt. Och mysigt. Och att vi inte alls kan föreställa oss exakt vad vi kan förvänta oss. Känns fortfarande helt ofattbart att vi ska bli föräldrar och att vi snart ska få träffa Pyret! M oroar sig lite över hur man badar och byter blöjor. Jag med - fast jag är nog mer orolig för om jag överhuvudtaget kommer att KUNNA göra det. Hoppas så mycket att ryggen ska bli bättre så snart bebis är ute!!

Lyssnade på C/o Hanna & Amanda på Podcaster en stund (ladda ner och lyssna, de är grymt underhållande!), men somnade mitt i. Är verkligen supertrött idag! Nu blir det mat, massa onyttigheter och TV-mys resten av kvällen.

Vecka 41+0

Har kommit in i något slags likgiltighet. Känner inte att jag bryr mig så mycket längre. Alltså, det är klart att jag BRYR mig, men mer att jag orkar inte gå runt och längta efter bebis längre. Har liksom gett upp om att den någonsin ska komma ut. M är på tå och vågar knappt åka till jobbet "ifall det sätter igång". Jag bara skrattar och säger att det fattar du väl, det kommer inte att sätta igång, det är lugnt! Jag bara känner det. Vi kommer att få tvinga ut den här lille bebben, den kommer inte ut frivilligt. Det värsta är att jag börjar bli så trött på allt det här - hela skitgraviditeten, alla negativa besked, att min kropp vägrar att starta förlossningen, ryggen, urinvägsinfektion....- att jag börjar undra om jag ens kommer att bli glad när bebis väl kommer ut. Just nu känns det mer som att jag kommer att vara helt likgiltig. Mer som att jaha, där är du. Kul att det passade att komma nån gång. Hade ju gärna sett att du kom lite tidigare. Kan jag få vända mig och somna om nu? Jag tror nog inte att det blir så egentligen, trots allt älskar jag det lilla livet inne i magen. Men kärleken har liksom blandats med en massa irritation (kom ut någon gång!!!) de sista veckorna, och det gör mina förväntningar på mina mammainstinkter väldigt låga. Önskar så mycket att förlossningen sätter igång av sig själv. Det skulle göra att jag kände att min kropp inte totalt har svikit mig. Det skulle också göra mig tryggare i att det blir en förlossning jag faktiskt kan klara av. För de signaler jag får från kroppen nu tolkar jag som att den inte fixar förlossningen - skulle den fixa den utan problem skulle väl förlossningen ändå komma igång naturligt (som den gör på 95 % av alla kvinnor innan vecka 42+0)? Aaaah. Dessa tankar! Craziness!

Ryggen håller sig i skinnet. Dock finns en förnimmelse av något. Som att den väntar på en oförsiktig rörelse, på minsta lilla tillfälle att krascha igen. Smärtan har lite då och då börjat krypa tillbaka och knacka på de senaste dagarna. Den lurar, väntar. Gömmer sig och hoppas att jag ska släppa garden. Jag ligger så stilla jag kan och rör mig försiktigt, försiktigt (hur man nu gör det med en gigantisk, tung mage). Ryggen FÅR inte paja igen!! Inte nu. Jag ska ju ta hand om bebis snart!

Inget svar på urinprovet än. Ytterligare ett orosmoln. Dricker grymt mycket vatten och hoppas att det ska hjälpa. Med lime i, hörde att surt ska vara bra (vilket påminner mig om en gång för massa år sen när jag hävde två liter citronvatten på 10 minuter för att få bort en urinvägsinfektion. Jag har aldrig haft så ont i magen i hela mitt liv, det kändes på riktigt som att jag, och urinnlåsan, skulle explodera. Jag drack så mycket att jag inte ens KUNDE kissa. Det var kanske lite att ta i...).

Diskbråcken

Ryggen har börjat bråka under eftermiddagen och kvällen igen. Inte haft så mycket ont sedan jag kom hem från sjukhuset senaste gången - morfindosen har verkat hjälpa - men idag fick jag känningar igen. Även nervsmärtan i vaden gör sig påmind. Blir lite rädd eftersom det är så här det har startat de andra gångerna jag har blivit sämre. Måtte jag inte få en ny supersmärtattack! Imorgon blir det om möjligt ännu mer vila och ligga still, hoppas att det går tillbaka. Läskigt.

Dagarna går

Haft lite besök idag. Var inte sugen alls innan, tror att jag har kommit in i nån slags tröttochslöochasocial-mode, men det visade sig vara himla trevligt. Lite skönt att fördriva en timme eller två i trevligt sällskap också.

I övrigt går dagarna. Jag ligger på min soffa och försöker att fördriva tiden. TV, läsa, telefonsamtal, Facebook...dagarna går. Långsamt, men ändå. Har helt gett upp tanken på en naturlig start på förlossningen och är helt inställd på igångsättningen den 25e. Känns jättetråkigt, jag har ju verkligen kämpat för att orka hålla ut just för att allt skulle få gå enligt alla gällande naturlagar. Nu har jag t o m gått över tiden, och vi som började diskutera förlossning i v 34...men inte mycket att göra åt. Jag har gjort allt som står i min makt, vänt utochin på mig själv och pushat mina gränser långt längre än jag trodde att jag skulle orka. Vill Pyret ändå inte dyka upp av sig själv så är det så. Inget mer jag kan göra. Det känns i alla fall överkomligt nu, 1,5 veckor kvar. Inte mer.

Inga känningar, som ni förstår. Möjligen lite mensvärkskänsla ibland, någon sammandragning då och då, men annars....nada. Pyret rör sig olika mycket olika dagar. Igår var jag jätteorolig. Hn var nästan helt stilla hela dagen. Idag rör hn sig lite mer. Lite kul, för nu syns ju nästan alla rörelser i och med att bebis börjar bli så stor!

Det där tryckandet mot höftkulan börjar bli riktigt obehagligt nu. BM förklarade att det är en axel. Ont gör det i alla fall. Lilla bebis, sluta tryck och spjärna så mycket och kom ut istället! BM sa också att huvudet fortfarande inte är fixerat utan ruckbart. Jag undrar varför? Normalt, säger hon - naturligtvis. 13 kg plus på vågen nu. BM har aldrig frågat efter min vikt, men jag håller lite koll själv. Kan ju vara bra att veta sedan, kul om jag kan få gå ner alla kilona igen.

Annars? Jag tror att jag har fått urinvägsinfektion. Himla typiskt så här nära förlossningen...M får lämna mitt urinprov på väg till jobbet imorn, hoppas nästan att det ska visa något. Jag vet att när jag har urinvägsinfektion i vanliga fall så brukar det ändå inte synas så mycket på mina prover. Nu har jag haft känningar i ett par veckor, men provet jag lämnade i måndags visade bara på "lite" bakterier, inte tillräckligt för penicillin. Men nu gör det ännu ondare att gå på toa, så jag blir galen om det inte syns något imorn heller. JAG vet ju hur jag brukar känna mig när jag har urinvägsinfektion, varför kan det aldrig få räcka? Tänk att alla alltid måste passa in i samma form. Inget tydligt prov och inga andra symptom = ingen behandling ("för så gör vi alltid"). Trots att jag känner min egen kropp bättre än vad sjukvården gör. Vi får se vad provet visar imorn.

Förberedelser

Helt färdig efter fullspäckad dag. Två besök på special MVC på Östra, ett hos läkare och ett hos BM. Dock var de utspridda så vi åkte kl 11 och kom hem kl 17...Kl 17:30-22 hade vi sedan en BM hemma hos oss (från en privat mottagning som vi fick nys om förra veckan. Dyrt, men ÄNTLIGEN någon som är flexibel och kunde göra hembesök!). Hon körde förlossningsförberedelser och teori. Väldigt komprimerat med fyra timmars proppning, men nu är vi fullmatade och preppade (och framförallt lite tryggare) med förlossningsställningar som funkar för min rygg, massageteknik och saker att tänka på. Känns skönt! Tänk att det ska krävas privata aktörer för att få det stöd man behöver.

Bebis verkar må fint. Hn har dock inga planer på att ta sig ut. Inga förvärkar, ingen slempropp som har gått och den himlans livmodertappen är fortfarande helt omogen, så igångsättning just nu var det inte tal om. Däremot bokades en tid den 25e, om inget har hänt innan dess. Om inte annat så är det i alla fall skönt att tiden är bokad - nu finns åtminstone ett bortre mål. Så, kära vadslagare, jag tror minsann att det blir jag som vinner! :-)

Nattning

Tre morfintabletter, två extra starka Alvedon, en spruta blodförtunnande, astmaspray, nässpray...ja, det var nog allt. Näjustdetja. På med handledsskydd också, mot avdomnade och stickande fingrar. Skit i stödstrumporna, nån nytta gör väl sprutan? Japp. Dags för tant att släcka lampan och sova. Sexy as hell! Godnatt.

ETA är här!

Jaaaaaa! Idag kommer bebis! ETA är här, det är nu det är beräknat!

...eller drömma kan man ju...

Faktum är att jag blir mer och mer säker på att bebis inte kommer att komma alls. Den har det alldeles för bra därinne. Lugnt och skönt, ingen som håller på och stressar och stökar runt. "Här kan jag ligga och bli riktigt, riktigt stor och fet! I evigheters evighet." Så tänker hn och somnar om. Skönt för dig, lill* Pyret, men det ska vi allt bli tre om!! För ut ska du, och det innan 2014, helst.

Efter läkarbesöket (skit-ultraljud!) så är jag rätt bekymrad över hur stor Pyret redan är. Plus att det ju inte fanns några tecken på att det skulle komma igång. Det har fått mig helt övertygad om att förlossningen faktiskt inte kommer att starta av sig själv. Känns rätt jobbigt. Är som sagt oerhört trött på att inte få ingå i gruppen "så här är det för nästan alla gravida". Det gör också att jag litar ännu mindre på alla som säger att förlossningen kommer att gå bra, för det gör den "för nästan alla". Jag funkar ju helt uppenbart inte som nästan alla andra, det visar sig ju gång på gång...skit också.

Men nu så, dagen till ära, min bebis beräknade födelsedag, dagen då livet plötsligt skulle vända och bli lite bra igen - en utmaning! Jag slår vad (om vadå?) om att:
- Förlossningen kommer att behöva tvingas fram med hjälp av igångsättning. Förhoppningsvis tidigare, men som senast den 25 januari.
- Att bebis kommer att väga 4,5-5,5 kg
- Att bebis är en pojke (otippat va? Men nu har äntligen KÄNSLAN med stort K kommit, den alla har tjatat om i nio månader. Känslan för vad det är för bebis därinne. Tror jag. Kanske.)

Någon som vågar sätta emot?

Tack!

Jag vill bara säga TACK för allt pepp, fina och kloka ord och råd!!! Jag blir så himla glad och rörd för att ni finns, fina vänner! Och för att ni orkar fortsätta peppa och stötta, trots att jag fortsätter att tycka synd om mig själv och gnälla om än det ena, än det andra...:-)

Jag tänker att det får vara så nu. Det är okej. Jag får vältra mig lite i självömkan och svarta tankar, för just nu är det tufft, och det har varit det så länge. Det finns inte plats eller ork för fasader eller för att tvinga mig själv att tänka positivt just nu. Men jag, den jag är, kommer tillbaka, hela tiden. Kanske inte dagar i sträck, men timmar, eller en dag här och där. Då jag hittar tron på mig själv igen, de ljusa tankarna, framtidshoppet. Och ni är en stor del i det. Så TACK. För att ni finns, alla ljus!

Dålig dag med dåliga tankar

Åh vad jag önskar att de aldrig hade gjort ultraljudet igår! Det skapade en massa tankar, känslor och oro som jag inte har haft innan. För det första blev jag så oerhört besviken över att förlossningen överhuvudtaget inte var i närheten av att starta (inte ultraljudets fel, dock). Jag hade verkligen både trott och hoppats att livmodertappen faktiskt hade börjat göra sig redo. Borde den inte göra det?? Det är ju liksom dags nu. Är det något fel - kanske KAN inte förlossningen starta naturligt? Något kanske är galet med bebis? Oavsett kommer de ju ändå att bli tvungna att sätta igång mig den 25e (två veckor över tiden), mogen eller ej. Och det vill jag ju inte...jag vill ju att min kropp ska funka som den ska och jag vill inte tvinga fram något. Det är ju det jag har kämpat så för, det är ju därför jag valde bort det väldigt lockande alternativet med kejsarsnitt!

Och att Pyret redan är så stor....skrämmer skiten ur mig! I värsta fall blir hn ju över 5 kg tung innan det är dags!!! Fasansfullt att klämma ut en så stor bebis. Hur gör man det - även utan diskbråck?! Och det är INTE normalt med en så stor bebis! 18 % onormalt är vad det är (ja, läkaren kanske inte uttryckte sig exakt så...)! Vad beror det på? Är något galet? Har morfinet gjort så att bebis blir gigantisk? Eller allt stillaliggande? Hur ska jag få ut hn? Hur kommer hn att må? Och vad kommer jag att tycka om mitt Pyre? Har alltid sett framför mig en liten, liten skrutt, på gränsen till för liten. En 4-5-kilos klump fanns inte ens med på min karta. Jag (förlåt alla föräldrar till stora bebisar!) tycker t o m att riktigt stora, nyfödda bebisar ser konstiga ut. Därför att de ser mycket äldre ut än vad de är, och inte lika näpna som små skruttar. Självklart beror detta på mina egna bilder av vad som är sött eller ej, förutfattade meningar om hur saker "ska" vara. Och jag fattar med hjärnan att jag kommer att tycka att Pyret är finast i världen oavsett. Men jag är livrädd att hn ska komma ut och jag ska tycka att hn ser grotesk ut. Tänk om jag inte kan knyta an! Och jag skäms när jag skriver detta för jag VILL inte känna och tänka så här. Jag VILL att det ska vara självklart att jag kommer att älska min lille bebis. Jag VILL inte tvivla.

Nä, det här blir inte som jag tänker mig, inte någonstans. Jag önskar så starkt att jag hade fått ha en normal graviditet, en normal förlossning och ett normalt barn! Normalt som enligt normen, som de flesta andra. Jag är så himla, himla trött på att vara ett specialfall. Mitt tålamod och humör är verkligen på upphällningen nu...

Pyret vs Dunderklumpen

Nyss hemkommen från ännu ett besök på Östra. Den här gången gick allt dock som planerat! Vi fick 45 minuter samtal med en jättegullig BM, och därefter en läkarbedömning. Precis som utlovat - jiha! Nya besök bokade om en vecka. Ingen verkar tro att Pyret ska komma innan dess. Inte vi heller efter idag. Vi pratade igångsättning med läkaren eftersom situationen som sängliggandes med stort intag av morfin inte är helt idealisk. Nu börjar M att jobba igen efter alla helger, och vi vet inte riktigt hur vi ska lösa det. Jag klarar mig ju inte hemma helt själv, samtidigt kan ju inte M vara hemma utan lön. I vilket fall, igångsättningen som vi hade börjat hoppas på uteblir. Läkaren kände efter och livmodertappen var ungefär så omogen den bara kunde vara, D v s, en igångsättning skulle nog inte fungera så bra och troligtvis sluta med någon form av komplikationer. Så det är bara att vänta..men eftersom inget pekar på att bebis vill ut (inte ens bebis själv - huvudet är fortfarande inte fixerat) får vi nog räkna med några veckor till. Kanske lika bra att ställa in sig på maxtid så vi inte blir besvikna...25 januari nytt beräknat datum då'rå.

Läkaren gjorde nytt ultraljud, och jag blev faktiskt lite chockad. "Pyret" väger ca 4 (FYRA!!!) kilo, plus/minus 10 %. Herregud...lägg på tre veckor till så har vi en gigantisk bebis....Pyret blev plötsligt Dunderklumpen...Hallå? Vad hände med ärftlighet? Både jag och min bror vägde ju pyttelite som fullgångna (2,6 resp 2,2 kg)...Jag får skylla på Ms gener, han och hans bror vägde mellan 4-5 kg. Men det är ju inte klokt! Måste nog smälta den här infon lite, jag hade ju sett framför mig en liten plutt. Jag är i chock!

Bakis

Två dagar med massa mys! Födelsedagen igår blev toppen! Hade bestämt mig för att inte fira alls, kändes inte så viktigt. Plus att jag är så trött på att ligga i soffan så jag blir galen. Kände att jag inte orkade med en högtid till på det här sättet...men så tog jag mig i kragen och bjöd hem nyförlovade vännerna K och C. Det blev en jättemysig kväll med massor av god mat som M fixade, prat, mys och sällskapsspel. Kändes nästan som en helt vanlig kväll med kompisar, och det alkoholfria vinet smakade för en gångs skull nästan som äkta vara. Eller så har jag bara glömt hur det ska smaka...:-) M gav mig ett par walkingskor i present. Är enormt sugen på att börja använda dem! Längtar ihjäl mig efter att få röra på mig...bara en promenad runt kvarteret skulle vara guld värd.

Idag hade vi vännerna S och S med barn här. Spanade in 1,5 månader gamla E som var supersöt! Blev hemskt sugen på vårt Pyre, tänk att hn nästan är så stor (eller snarare liten...) därinne!

Nya upptäckter i graviditetsbergodalbanan:
- Jag känner mig som toltalt bakis och jättetrött (som efter en rejäl fest med alkohol och dans till fem på morgonen) efter två besök på två dagar och en kväll med läggdags runt två. Utan att ha druckit alkohol...
- Jag är aldrig hungrig, utan känner bara att jag behöver mat eftersom jag blir lite låg och energilös.
- När jag äter blir jag mätt på ungefär hälften av vad jag äter annars. Och jag kan inte andas. (Godissuget är dock ganska konstant.)
- Ryggen är alldeles luden! Och magen också. Tur att det är ljusa fjun. Men konstig grej. Hoppas det försvinner.
- Min vänstra hand domnar allt mer. Nu har jag ingen känsel i fingertopparna...och det gör jätteont när jag böjer handleden.
- Igår när vi gick och la oss trodde jag att vattnet gick, men det var nog bara en ovanligt riklig flytning...ledde dock till att både jag o M var helt klarvakna mitt i natten.
- Pyret hickar nästan alltid en gång om dagen, och 90 % av gångerna sker det runt 22 på kvällen. Nu, till exempel.
- Ja, det stämmer som många fnyser åt. Magen är så stor att man behöver vagga fram som höggravid. Troligtvis även utan diskbråck...

När kommer du?

Ibland undrar jag om Pyret någonsin tänker komma ut. Det känns som att hn har det rätt bra därinne. Trycker ut sig, hickar lite, somnar om. Och med en mamma som ligger ner 23 timmar om dygnet blir hn ju knappast särskilt omskakad heller, lugnt och skönt, ingen stress eller plötsliga förändringar. Jag har fortfarande lite sammandragningar då och då, och pyttelite mensvärkskänningar ibland, men annars är allt som vanligt. Nä, här är nog inget på gång på länge.

Känner mig helt enorm nu, ibland tror jag på riktigt att magen ska spricka. Den är som en spänd ballong. Kan den verkligen bli större?! 12 kg plus visar vågen (+2 kg bara senaste två veckorna). Var helt säker på att jag skulle få en liten skrutt (själv vägde jag bara 2,6 kg fullgången), men nu börjar jag verkligen undra...M vägde drygt 4 kg, kanske brås hn på sin far. Hu...

Vi har ju lyckats passera jul- och nyårshelgerna, och väldigt troligt även min födelsedag, så nu är det faktiskt helt fritt fram, lilla du! Du är jättevälkommen! Bara så du vet...

Oro och icke-tro

Årets första dag, och jag känner mig alldeles ur gängorna. Har vänt på dygnet eftersom jag vilar jämt och ständigt, och det gör att det är svårt att somna på nätterna. Ska inte klaga i och för sig, nu är det som tur är inte smärtan som håller mig vaken i alla fall. Men jag somnar sällan före kl 3, och sedan sover jag hela förmiddagen. Och gör jag inte det så är jag jättetrött och lättirriterad hela dagen. Så är det alltså idag. Känner mig trött, ledsen, gråtfärdig, irriterad och krypig i kroppen. Trötthet i kombination med graviditetshormoner är nog en kass kombo. Läste om förlossningen förut och blev jätteledsen. Ibland tror jag verkligen på mig själv - det här fixar jag! - och ibland, som idag, känner jag bara att jag är rädd och fasar inför smärtan. Jag har ju inte fått förbereda mig som jag ville, jag har ju inte haft någon BM som jag har kunnat prata med och som har kunnat hjälpa mig att reflektera, vända och vrida på argument och tankar och skriva in viktiga saker vi kommer på tillsammans i min journal. M försöker stötta, men det är svårt, han vet ju lika lite som jag vad som väntar.

Mina största rädslor är att gripas av panik och bara vilja fly fältet (för att givetvis upptäcka att det ju inte går), att helt tappa andan av smärta och/eller panik så att varken bebis eller jag får tillräckligt med syre eller så att allt blir panikartat och traumatiskt, eller att få en sådan vansinnig smärta (antingen i ryggen eller p g a förlossningen) att jag svimmar eller inte kan meddela mig. Eller tänk om något går fel, och jag t ex går sönder, men att det inte upptäcks eftersom det är normalt att man har galet ont när man föder? Det finns så många orostankar, och jag önskar så att jag hade haft en enda MVC-kontakt som jag kunde lita på och känna förtroende för, någon att vända mig till, någon som hade följt mig hela vägen. För jag är inte den som bara lyfter luren och ringer en barnmorska jag inte känner. Inte när det handlar om rädsla och oro för hur en situation ska hanteras. Ska skriva ett förlossningsbrev, men känner mig ändå osäker. M vet hur jag känner, men varken han eller jag vet ju hur någon av oss kommer att reagera under förlossningen. Nä, idag känns det inte alls bra. Jag hoppas på en bättre dag imorgon, med mindre ledsenhet, mer kraft och tro på mig själv.