Vännerna

Det blir så tydligt i svåra tider. Vilka som orkar stå kvar och stötta, och vilka som försvinner i periferin. Det är första gången i mitt liv som jag själv och min hälsa, och inte "bara" en familjemedlem till mig, är drabbad av något som är svårt och tufft att klara av. Och jag märker det som många före mig har sagt, vilka som är de verkliga vännerna. Sådana som jag kanske inte trodde skulle finnas där har klivit fram och verkligen visat vilka fantastiska, pålitliga, omtänksamma människor de är, sådana som i vanliga fall aldrig hör av sig (och inte jag till dem heller, ska jag ju erkänna) gör det mer än någonsin, sådana jag knappt känner upptäcker jag är verkliga klippor som jag får omtanke och kärlek ifrån. Och sådana som jag alltid har räknat med som verkligen visar att det är precis det jag kan göra. Så finns det såklart de som istället kliver åt sidan. Människor jag kanske trodde stod mig närmre och brydde sig om mer än de gör, vänner jag trodde att jag hade men som inte finns där när det blir svårt. Och även om det är med sorg och besvikelse som jag ser en del falla ifrån så tänker jag att det ändå för något gott med sig. För nu vet jag. Det blir så tydligt. Och jag är så oerhört tacksam för alla ni fina som FINNS, som vågar och orkar och tar er tid, om så bara för ett sms. Er omtanke och fina ord ger mig mer styrka och glädje än ni anar! Tack för att ni är ni! Jag hoppas verkligen att jag kan återgälda er vänskap och att ni vet vilka ni är. För ni betyder oerhört mycket för mig!