Det här med att boa

Tillbaka på numer välbekanta avdelning 315, special BB, efter två dagars permission hemma. Lite ångest över att åter vara i sjukhusmiljön, samtidigt väldigt tryggt. För vem vet när ryggen bestämmer sig för att återigen försämras? När jag var hemma under helgen blev det väldigt uppenbart att instinkten att "boa" bara blir starkare och starkare. Jag är även i vanliga fall en person som har ett väldigt stort behov av att ha ordning o reda och snyggt o rent i mitt eget hem - till Ms stora förtret (hur andra har det har däremot aldrig rört mig i ryggen). Detta behov har blivit ännu starkare nu! Kanske inte bara för att en liten ska flytta in, utan säkert även för att jag inte KAN göra något alls just nu. Jag kan bara se på, och jag känner mig som en fånge i min egen kropp (lite dramatiskt uttryckt, kanske. Jag inser att det finns många som har det värre än jag och som t ex är totalförlamade. Men ändå, jag tror du förstår vad jag menar...). Det är så mycket jag vill göra, så mycket jag hade tänkt att göra, och att gång på gång tvingas inse att det inte blir så för att min kropp begränsar mig är enormt frustrerande. I alla fall för någon med det ordnings- och (tydligen...) kontrollbehov som jag har... När jag blev sjukskriven för tre månader sedan kunde jag fortfarande sitta upp, och stå kortare stunder. Jag KUNDE påverka en liten, liten del av det jag ändå ville få till innan bebis kommer. Och till den situationen anpassade jag mig. Jag var t o m tacksam för att jag inte var ännu sämre, tacksam för att jag t ex kunde sitta i en rullstol och faktiskt KUNDE åka till en bebisaffär och titta på bebissaker. Med tiden har jag ju blivit allt sämre, tillslut var jag tacksam bara jag klarade av att dammtorka ett par fönsterbrädor - då kunde jag ju i alla fall göra något, hjälpa till, bidra. När t o m sådant pyssel blev för mycket och jag akut åkte in till Östra sjukhuset för tredje gången, för två veckor sedan, var det slut på mina möjligheter att påverka. Nu är det att ligga ner 23 timmar om dygnet och göra absolut så lite som möjligt som gäller. Jag kan inte ens sortera och vika bebiskläder...(för f-n, jag vet ju inte ens vad vi har för bebiskläder eftersom jag inte kan gå igenom det som vi har slängt in i garderoben!!). Jag har svårt att fortsätta att känna tacksamhet. Banala, värdsliga problem. Jag vet. Ändå gör det mig så oerhört ledsen, arg, frustrerad, stressad och sorgsen. Det var inte så här det skulle bli!! Och jag VET att bebis fullkomligt skiter i om jag hann storstäda innan hn kom hem, jag VET att det inte gör något att jag inte hann rensa i klädkammaren så att det var lätt att ställa in bebisgrejor och så att jag har koll på vart allt finns. Jag VET att bebis kommer att få kläder på sig även om jag inte har precis koll på vad vi har, eller vart vi har det. Så vad gnäller jag för? Jo, för att ett av människan grundläggande behov har tagits ifrån mig. Förmågan att påverka sin situation.