Det som tar plats

Först var jag nygravid. Allt fokus på vad som hade hänt (vi ska ha barn! Kanske, om allt går bra...), på att försöka ta in det stora, förstå vad det innebär för oss. Och samtidigt, en distans från både mig och M: Något kan ju hända, missfall är vanligt i tidig graviditet...Sedan gick veckorna. I takt med att milstolparna passerades - v 12, KUB-test, rutinultraljud, första känningarna av bebis inom mig - blev vi säkrare. Det här skulle gå bra, vi ska faktiskt få en liten bebis! Fortfarande abstrakt, lite skrämmande. Magen började växa, fler och fler i omgivningen fick reda på att vi väntade barn. Hur skulle det bli? Hur blir vår relation? Klarar vi av detta? Är vi redo? Blir man någonsin redo? Diskbråcken. Ryggen som stadigt blev allt sämre. Skapade ny oro. I takt med att jag blev mer och mer immobiliserad tog ryggsmärtan över graviditeten. Lyckan, den rena, ville aldrig infinna sig. Istället, läkarkontroller, prat om hjälpmedel hemma, sjukskrivning, plötsligt avslut på tiden som arbetande, M som fick ta över mer och mer av alla sysslor i hemmet. Vi, trötta och oroliga. Hur ska det här gå? Magen som växte, men som ändå inte fick sin rättmätiga plats i tankarna, undanskuffad av smärta och orostankar. Sjukhusbesöken kom. För varje gång - nu kan det väl ändå inte bli sämre? Idag, lite mer luttrade. Vi vet att det som gäller idag inte behöver gälla imorgon. Vi vet att vi inte kan planera, att vi bara kan måla upp olika framtidsscenarion och hoppas att det bästa av dem inträffar. Det är dags för magen att få ta plats nu. Rent fysiskt gör den det, jag som trodde att jag aldrig skulle känna mig stor, men nu gör jag det. Känns som att magen är som en enorm boll, det är liksom den. Och så jag, lite mer i bakgrunden. Som det ska vara. För nu är det den som ska ha uppmärksamheten.