På natten blir allt värre...

Visst är det så? Att allt man oroar sig för och tänker på blir stora, farliga, OÖVERVINNLIGA monster nattetid. Sov jättedåligt i natt. Vet att det är vanligt mot slutet av graviditeten. Och det är ju en delorsak. Det är ju så varmt! Min kroppstemperatur måste ha ökat massor, för jag svettas hur lätt som helst, och täcke nattetid är inte att tänka på trots att det är mitt i vintern. När jag är hemma förs en ständig kamp om fönstren ska vara öppna eller ej. Jag inser ju att M har rätt, det ÄR faktiskt 10 minus och vinter ute, och han fryser. Men jag ligger i soffan o känner mig som en kamin på högvarv. Sedan är det alla konstiga drömmar...sedan jag blev gravid har de ökat betydligt. De är hur mysko som helst, och ofta läskiga. Dock drömmer jag sällan om bebis, det är mer alla andra i min omgivning som får hoppa in i huvud- och statistroller. Många personer från mitt förflutna dyker också upp. Just inatt drömde jag dock om bebis. Drömde att jag hade hamnat på rygg i sömnen och att jag vaknade av att Pyrets hjärta hade stannat p g a det...hemskt! När jag vaknade låg jag halvt om halvt på rygg (för övrigt den enda bekväma sovställningen jag har nuförtiden...), och kände inte bebis. Blev livrädd! Somnade tillslut om, och nu på morgonen har jag i alla fall känt lite buffar, så det var nog trots allt bara en dröm. Men fy så hemsk! Just den här natten blev dessutom extra kass eftersom nervsmärtan i vaden bestämde sig för att dyka upp. Vände och vred på mig, men det gjorde så vansinnigt ont oavsett hur jag gjorde. Funderade på att ringa på klockan och be om mer morfin, men ville inte. Stoppar i mig sådana obscena mängder redan, känns helt galet att ta ännu mer...så jag låg där istället, svettig, rädd och med brinnande vad. Som sagt, på natten blir allt värre. Nu är det iaf morgon, och med ljuset blir allt inte lika fasansfullt. Till och med smärtan har klingat av. Vilket är jättekonstigt - hur kan tom smärtan veta att den förväntas vara värre nattetid?! Sådant kan man ju fundera över...