Vaccination

Idag var det dags för Ns allra första vaccination. Lillskruttan har ju redan blivit hela tre månader, och då är det BVC-besök med vaccination som gäller. Hon växer ungefär som hon ska. Fortfarande en kurva över medel på längd och huvud, men nu hade hon dippat lite på vikten. Var helt säker på att hon skulle väga 6 kg, men hon landade istället på nästan 5,6 kg. Och jag som tycker att hon äter mest hela tiden!

Förutom längd och vikt var det som sagt dags för hennes första vaccination. Som jag har våndats inför denna! Eftersom jag själv har spruträdsla (som visserligen har blivit bättre, men fortfarande är påtaglig...detta trots att jag fick injicera medicin på mig själv varje dag under flera månader i vintras...) kändes det väldigt jobbigt att behöva se sin egen dotter genomlida det jag tycker är så hemskt! Men jag bet ihop. Och sedan fick hon en spruta i vardera låret av två BVC-sköterskor. Stackarn. Måste ha undrat vad det var som hände. Först sitter man och ler och gurglar och får leenden tillbaka, sedan sticker samma personer två nålar i benen på en...Hon gallskrek en kort stund, men blev snabbt glad igen. Det var nog jag som led mest. BVC-sköterskan undrade hur det var med mig efteråt när jag satt med tårar i ögonen och en gigantisk klump i halsen...Men nu är det gjort. Skönt. Och lillan har mått bra hela kvällen. Sov som en stock ett par timmar efter att hon fått sprutorna, sedan har hon varit sitt vanliga jag igen. Lättnad. Vill inte ens tänka på alla läkarbesök och sprutor jag kommer att få genomlida under hennes barndom...en klar i alla fall! Klapp på axeln till oss båda.

Grrrr! En liten tiger på tre månader i vagnen!

Härliga vårdagar har under de senaste veckorna
fördrivits gåendes längsmed kajen i solen - underbart!

Giftfritt

Jag har tidigare skrivit om att jag har börjat fundera mer och mer på det här med hur man kan leva hållbart. Sedan lilla N kom växer sig de tankarna starkare hela tiden. Hur kan jag påverka hennes framtid och hälsa på ett positivt sätt? Kan jag skapa en omgivning som är lite friare från gifter och kemikalier? Kan jag leva på ett mer hållbart sätt? Kan jag göra färre avtryck i miljön genom att t ex välja ekologiska alternativ när det går? Svaret på alla frågorna är givetvis JA. Men det kräver en del. Jag behöver vara ständigt informationssökande, en aktiv och ifrågasättande konsument och göra val som inte alltid är de bekvämaste, eller billigaste. Inte så lätt alltid! Men jag försöker klappa mig själv på axeln varje gång jag tar ett litet steg i rätt riktning. Tänka att det är bättre än inget. Annars blir jag överväldigad av allt jag "borde" göra och ändra på.

På min väg mot att bli ännu mer medveten har jag stött på några sajter som jag vill tipsa om. Sajter där jag själv har fått användbar och lättillgänglig information om hur vi kan skydda våra små (som är så känsliga för miljön runt omkring dem!) och göra något för miljön.

Ekokul och Rekolek är sajter där man kan köpa ekologiska, giftfria leksaker och barnsaker som är framställda på för miljön bra sätt.

Ekobebisens blogg är en blogg skriven av en biokemist som vill sprida kunskap om hur vi kan ge våra barn en så giftfri och hållbar uppväxt som möjligt.

Min kära vän Erikas blogg som jag tidigare har tipsat om, Hemma hos Kikan. Här kan man kan få en hel del bra ekotips och länkar till andra användbara sajter.

Trygg Hansa har en hel del överskådliga och lättillgängliga råd, upptäckte jag när jag googlade. Läs mer här: Trygga barn

Något jag tänker mycket på är också när man får presenter till sin lilla. Det är svårt, tycker jag, att begära att andra ska köpa ekologiskt och gift- och plastfritt. Och när någon ger bort något vill jag såklart inte såra genom att säga Tack, men det där är plast, så det får hon inte ha. Här undrar jag: Hur gör ni andra föräldrar i de här situationerna? Själv tänker jag än så länge som så att det hon får, det får hon också använda. Men jag ser till att tvätta alla textilier (även nallar och dockor) innan hon får ha dem. Så försvinner i alla fall lite av kemikalierna från tillverkningen. I en drömvärld skulle det sedan vara så att hon hade ett leksaksrum där vi kunde ha alla leksaker, och ett separat sovrum, utan massa leksaker innehållandes plaster och giftiga färger. Men vem har så mycket yta? Här undrar jag också hur ni andra gör? Än så länge är lilla N så liten, så hon har ju nästan inga leksaker. Men jag tänker en del på hur vi ska göra när hon blir större. Jag tänker i alla fall berätta för mor-och farföräldrar om hur jag tänker. Så kanske de också kan bli lite mer aktiva konsumenter. Åtminstone när det gäller saker de vill köpa till sitt barnbarn. Misstänker nämligen att det är från dem hon kommer att få mest presenter...;-)

Att vara här och nu

Lillskruttan har börjat skratta! Små, trevande "A-haha! A-haha" kommer ibland när hon busar med pappa. Jag försöker också få henne att skratta, men jag tror nästan att hon förstår mina avsikter och på pin kiv bara ler och vägrar att skratta hur mycket jag än pustar och frustar. "Vad rolig du tror att du är, Mamma. Du ser verkligen jättetöntig ut. Tror du verkligen att jag tänker skratta åt DET DÄR?" tänker hon nog och hånler lite. Men det är okej, hon kommer nog att skratta (åt?!) mot mig också. Otroligt gulligt är det i alla fall. Och jag tycker att det är så fantastiskt hur världen bara stannar upp, hur jag kan vara så HÄR och NU när jag hör det där skrattet eller får det där leendet. Bättre träning i mindfulness kan nog inte finnas!



Ett litet, litet leende får man ibland som belöning
efter en massa desperata försök att framkalla skrattsalvor...

Mot alla odds

Ibland behöver man hjälp. Att få ur sig allt det där kvävande, ångestslemmiga, gnagande, tärande, ledsna. När man har varit stark länge och ofta. Och då är det skönt att få gråta ut riktigt ordentligt. Bara gråta. Bryta alla fördämningar. Jag har regelbundna sådana. Gråtstunder. På tisdagar. Ibland gråter jag så att jag sitter och hulkar och snorar, ibland letar sig en ensam tår ner för kinden. Men gråter, det gör jag alltid. Jag ser nämligen på "Mot alla odds" som sänds på SVT. Jag såg förra säsongen också, den gick förra våren. Och jag tycker att det är helt fantastiskt. Hur vi människor kämpar. Vad vi klarar. Både fysiskt och mentalt. Och hur de funktionsnedsatta personerna i programmet tar sig fram på vägar som nästintill är omöjliga för människor utan några som helst funktionsnedsättningar att ta sig fram på. De möter hinder, och tar sig förbi. Gång på gång. I djungeln. På savannen. På jobbet. I skolan. I vardagen. Och jag blir så imponerad. Och rörd. Personerna i programmet berör mig, på djupet. Deras berättelser och deras sätt att se på tillvaron. Att hantera sina funktionsnedsättningar. Och deras tankar kring hur de blir bemötta. Och hur de VIll bli bemötta, Och jag får lite perspektiv på tillvaron. Jag har det inte så dåligt, egentligen.



Expeditionen i "Mot alla odds" ska ta sig från Atlantkusten till Stilla havet
 (Bilden är lånad från SVT´s hemsida www.svt.se)

En vissen liten blomma

Känner mig som en vissen liten blomma. En alldeles sned och trasig, vissen liten blomma. Kommer precis från sjukgymnasten. Det blir så uppenbart varje gång. Hur långt jag har kvar. Till Frisk. Om någonsin. Det finns inga svar. Bara Hopp. Och bit ihop och kom igen. Får jag någonsin tillbaka de delar av mitt liv som jag saknar så? Kan jag sitta och äta middag i timtal utan att straffas? Eller gå och träna och känna endorfinerna i kroppen? Eller hitta på två saker på en dag utan att må dåligt efteråt? Och liten blir större. Blir jag någonsin Frisk? Eller kommer hon att få lära sig att Mamma lyfter inte upp mig, för Mamma har ont? Mamma kan inte busa runt, för Mamma har ont? Kommer hon att alltid få ta hänsyn till Mamma, för nu måste Mamma vila, för Mamma har ont? Busa med Pappa istället. Jag vill inte mer nu. Nu vill jag lägga något över ögonen och vakna upp till en bättre tid.

Diskbråcksupdate 2

Imorgon är det dags för återbesök hos sjukgymnasten. Jag har snällt gjort mina övningar, tio repetitioner av tre olika övningar, varje dag. Den fjärde övningen fick jag sluta med, den gjorde för ont (låg på golvet på mage med huvudet vilandes på händerna och skulle spänna magen och därefter lyfta benen, raka, några centimeter över golvet. Gick inte - höften sa ifrån direkt.). Jag har promenerat nästan varje dag. Jag har tänkt på att hålla grundspänningen i magen i stort sett hela tiden, och framförallt vid lyft och när jag reser på mig. Jag har tänkt på att försöka skjuta in vänster höft för att motverka att ryggen hamnar i sin sneda smärtposition som gör mig väldigt lik lutande tornet i Pisa. Detta har jag gjort i 12 dagar. Ingen bättring. Smärtan har visserligen i stort sett lämnat ländryggen, men istället har den kommit tillbaka, med förnyad kraft, i vänster höft. Där det lilla helvetet med smärtor började i december för snart 1,5 år sedan, efter ett ryggskott som aldrig läkte i augusti 2011...höftsmärtan försvann sedan när jag blev sängliggandes hösten 2012, till förmån för galna nervsmärtor i vaden och ryggen. Men nu är den alltså här igen. Plus vaden som sticker och hugger till ibland. Plus ovansida fot (den var ny!) som sticker till då och då. Oroväckande. Jag gillar inte alls att höften bråkar igen. Den gör mig irriterad genom att ständigt värka, den gör extra ont när jag bär på lillan och den gör också extra ont när jag är ute och går. Det var ju höftsmärtan som gjorde att jag hamnade i rullstol i höstas - det gjorde så ont när jag gick att jag tillslut inte kunde ta ett steg. Vill inte tillbaka dit. Nu äter jag ju smärtstillande, och tackochlov hjälper de, men så kan jag ju inte leva. Vill inte ens tänka på hur mycket tabletter jag har proppat i mig de senaste åtta månaderna...

Skönt att komma till sjukgymnasten imorgon. Får vräka ur mig allt det här och se vad hon ger för råd. Ska även fråga henne hur hon ser på operation. Nu vill jag bli frisk!!!

Note to self

Att läsa dagar de dagar då allt känns jobbigt och när jag tror att N ALDRIG ska bli glad igen: idag har N varit på jättebra humör hela dagen. Knappt varit ledsen alls, sovit bra (även på kvällskvisten) och varit nöjd, mysig och glad, både i vagnen och hemma. Likadant igår kväll när vi var på middag hos vänner. Vi fick både äta middag och spela spel utan att lillan vaknade. Kom ihåg det. Sådana här dagar existerar!

Goding på gott humör

Energigivare

Igår hade jag en härlig barn- och makefri eftermiddag på stan. Lite shopping (mest till N, men ändå...:-), lite vin, lite mat, mycket prat och mycket skratt. Underbart! Och återigen slås jag av hur otroligt lyckligt lottad jag är som har så många fina vänner. Vänner som jag kan vara mig själv med, som jag kan vara med och få en liten paus i vardagen med. Som jag kan skratta med och prata med. Om stort och smått. Familjen i all ära. Och visst älskar jag att vara med M och N. Men vännerna. Det är något speciellt. Och de behövs. Jag känner mig sällan så glad, upplyft och lätt om hjärtat som när jag fått en dos mysigt tjejhäng. Få prata, få nya perspektiv, bubbla och fnissa. Få råd om det behövs, kräkas över barn och makar om det behövs, bara vara ytlig om det behövs. Sådana här dagar ger en riktig energikick!

Nya krav

Liten har börjat kräva mycket mer på sistone. Hon är ju stora tjejen nu, dryga två månader, så det var väl kanske att vänta. Men jag kan inte säga att jag var beredd för det. Från att snällt ha ätit och sovit mest hela tiden, och de ganska korta stunderna däremellan varit hyfsat lugn och nöjd, så är det uppmärksamhet från oss och/eller att bli runtburen som gäller. Annars får man minsann höra att allt inte är bra! Så numer är det sova (lugnt), äta (lugnt), skötbordet (lugnt), däremellan (skrik alternativt hysteriskt viftande mamma som försöker hålla sin unge glad). Antar att det, som allt annat, är "normalt". Men rätt påfrestande då hon visserligen sover grymt bra nattetid (jag är evigt tacksam!) men knappt något alls på dagen. Möjligen en kvart då och då, och då springer jag runt och försöker få i mig något att äta, diska hennes flaskor, bädda sängen, duscha, klä på mig, ringa något samtal jag måste ringa, göra mina övningar för ryggen (fyra övningar som jag ska göra vid två tillfällen varje dag - det kan låta enkelt, men tro mig, det krävs mängder med planering för att få till det...), tvätta osv. Förut sov hon jättegott i vagnen, då passade jag på att ordna med saker och ting hemma. (Eller bara vila, för den delen. Ryggen säger ifrån titt som tätt.) Senaste dagarna har hon inte gjort det. Helt okej visserligen, om hon i alla fall hade varit nöjd. Men idag gallskrek hon hela vägen hem från stan. Det tog en halvtimme att komma hem, och sedan var jag rätt svettig, sönderstressad och trött. Inget hjälpte, varken skakande av vagn eller bärande av bebis. Enormt stressande, man blir ju liksom orolig att något är galet med den lilla skatten. Likadant var det igår. Känns inte så bra, hon har alltid älskat att åka i vagnen. Antingen sovit eller legat och tittat storögt. Hoppas att det är något övergående, annars blir det lite knepigt att ta sig ut på dagarna. Hoppas framförallt att hjärtat mår bra så det inte är något fel.

Imorgon blir det i alla fall stan med lunch i solen och vin till det - utan bebis! M tar henne under dagen och jag ska ha tjejmys några timmar. Blir väldigt härligt! Får jag bara mina stunder för mig själv, antingen som imorgon eller bara en liten stund på kvällen när M kommer hem från jobbet, så orkar jag. Som jag har nämnt tidigare, det är helt otroligt vad snabbt man återhämtar sig och börjar längta efter sin lilla bebis (den man var så otroligt trött på för bara en stund sedan). Nu ligger hon och sover. Och jag längtar redan efter att få snusa henne i nacken och titta henne in i ögonen. Finaste N!

Påsk

Det har varit en annorlunda påsk. Fast ändå ganska bra. Svärisarna var här i fredags. De hade med en massa påskmat så att vi inte skulle behöva fixa så mycket nu när min rygg är kass igen. Det enda vi behövde ordna var efterrätt. Så jag bakade en chokladtårta. Jag som aldrig bakar. Tycker det är rätt trist egentligen. Det här med att läsa recept, måtta, veva runt i bunkar, vänta på ugn, dekorera. Har väl för lite tålamod. Men när det blir bra, då är det kul! Då blir jag stolt. Den här gången blev kakan lite väl torr. Men ändå - mörkt chokladig och dekorerad med (köpta) gula, kycklingar. Det enda påskiga jag har gjort den här helgen. Så lite stolt var jag ändå!

Halvtorr men påskig tårta

Påskafton firade vi själva, jag, M och N. Intressant, tredje aftonen vi firar bara vi. Eller ja, första aftonen med N, faktiskt! Både julafton, nyårsafton och nu påskafton. Jag och M i soffan. Den här aftonen var dock bättre än de andra, nu har vi ju lillan hos oss! Och dagen bjöd på soligt och härligt väder, så vi tog bilen och åkte till Delsjön och promenerade lite. Hade som plan att fika på mysiga Bertilssons stuga, men de tog inte kort så vi fick hoppa över det. Kontantlösa som alltid. Lite snopna, vi hade satt oss på himla härliga platser mitt i solgasset och sett fram emot en riktig skön fikastund. Snart åker vi dit igen! Men lite kontanter i fickorna. Påskaftons kväll blev inget särskilt med. Jag var trött i ryggen efter promenerandet och fick ligga i soffan. N var ganska trött och gnällig. Slutade med att vi badade henne för att hon skulle sluta gråta en stund. Det hjälpte! Hon älskar att plaska i vattnet, blir alldeles lugn och storögd. Sedan somnade hon ganska tidigt och vi passade på att kolla på film. Lugnt och skönt.

Promenad blev det i alla fall - utan fika

 

Påskdagen blev det sedan en tur till mormor (alltså min mamma. Konstigt det där. Vet inte om jag ska kalla henne mamma eller mormor. Är säkert inte konsekvent heller, så det blir nog mamma ibland och mormor ibland här på bloggen. Sorry. Förvirrat. Men på något sätt blir det så. Nu när N finns, då är mamma mormor. Bara sådär.) Min syster och hennes familj kom en sväng också, och på kvällen lagade jag och M mat tillsammans med lillebror F. Det blev en mysig kväll. Drack vin och pratade. Skönt med lite normalitet efter alla hemskheter. Pratade inte bara om våra krämpor utan även om annat. Kändes bra!

På annandag påsk var det strålande sol så vi tog en promenad och satt ute på altanen och fikade. Lugnt och skönt. Sedan bar det hemåt igen, och idag började vardagen på nytt. Kändes lite tråkigt, det är mysigt när vi får umgås allihop och M är hemma på dagarna så att vi kan hitta på saker! Ska inte ljuta om att det också är otroligt skönt att få lite avlastning med N på dagarna. Nu är hon oftast ganska lätt att ha att göra med, men det är skönt att kunna äta i lugn och ro, duscha utan att ha ett öra lyssnandes hela tiden och ha hjälp med allt lyftande. Jag får dock fortfarande sova på nätterna och för det är jag evigt tacksam! Gullungen sover som en stock mellan 22-05, och somnar om efter att ha fått ny blöja och lite mat. Då ligger hon och jag och gosar och sover i omgångar till 10 på morgonen. Helt otroligt. Bara det gör ju att man orkar med det mesta, även om hon inte sover så mycket på dagtid.

Nu ska jag i alla fall lägga mig. Ska till sjukgymnasten imorgon bitti, hoppas på att få bra övningar som kommer att hjälpa mig att bli bättre.