måndag 31 december 2012

Årsbokslut

Årets allra sista timme är här. M fixar i köket efter nyårsmiddagen (som såklart intogs i soffan - där jag bor numer). Snart blir det något bubbligt i glasen och en snabbis ut på balkongen för att skåla in 2013 och titta på fyrverkerierna. Laleh sjunger att vi alla är stjärnstoff. Så sant. Så många händelser i våra liv som är så oviktiga i det stora hela, men ändå så viktiga för oss.

2012 var ett ganska tufft år på många sätt. Och bra på andra. Vi var på vår bröllopsresa i Tanzania, vi bestämde oss för att försöka få barn, jag blev gravid, nära vänner som fick barn, vi reste fler gånger, min bror fick en efterlängtad praktikplats, vi umgicks mycket med familj och vänner under sommaren, andra vänner tog steget och förlovade sig. Underbara saker alltihop! Och samtidigt så mycket svåra saker att gå igenom. En kär vän som fått beskedet att sonens hjärntumör är obotlig, Ms pappa som fick en stroke, jag som fick ondare och ondare för att tillslut bli helt sängliggandes, M som fått dra ett jättelass här hemma tillsammans med ett jobb att sköta och all oro för sin pappa, för mig, för Pyret. Otaliga sjukhusvistelser. En värld som gungar. Både i det stora och det lilla. På olika sätt.

Nu. Nytt År. Ny Tid. Säkerligen fortsätter livet sin bergodalbana, för så är det ju. Men jag skickar en förhoppning om ett år med fler upp- än nedgångar, och kanske framförallt inte så djupa nedgångar. Jag önskar lycka och hälsa för mina kära och jag önskar att 2013 ska bli ett sjuhelsikes bra år! Helt enkelt.

Gott nytt år (nu blir det päron och after eight i sann 70-talsanda!)!!!





söndag 30 december 2012

På G?

Annorlunda idag än andra dagar. Har haft lite lätt "mensvärk" då och då på sistone, och sammandragningar nattetid har ju kommit nästan varje natt. Men idag vaknade jag av att värken gjorde ondare än vanligt, och under dagen har det onda kommit och gått lite då och då. Nu på kvällen gör det riktigt ont, både i nedre delen av magen och ryggen. Sådan där molande mensvärk jag minns att jag hade innan p-pillren kom in i bilden. Jobbigt. Känner mig också trött och väldigt lättirriterad. Magen är hård, jag har obehagskänslor och jag är arg hela tiden. Mest över att jag inte kan städa eller göra iordning på MITT sätt och när JAG vill. Trött på att behöva ta hjälp för allt och inte kunna få allt som jag vill ha det. Tålamodet är inte stort idag...antar ändå att det inte är någon förlossning på g. Vad jag har förstått kan man ju känna obehag och ha ont rätt länge innan...vilket gör mig ännu surare. Det HADE ju varit skönt att slippa gå över tiden, men jag är övertygad om att det är precis det jag kommer att göra. Vi har inte ens packat väskan, anmält M till Försäkringskassan eller skrivit förlossningsbrevet än. Känns som att vi har gott om tid på oss att göra sådant. Vi får väl se...

Pyret verkar må bra i alla fall. Hn är lite livligare nu än förr - jag kanske helt enkelt känner av rörelserna bättre nu när hn är större. Det är mycket tryck med fötter/knän/händer på kvällar och nätter, och huvudet ligger fortfarande ofta och trycker stenhårt mot min högra höftkula. Det är nog trångt därinne nu...känns helt ofattbart att det faktiskt ligger en liten färdig människa där! En egen liten person! Som, om man kan tolka rörelser o s v redan nu, kommer att vara ett ganska stillsamt och lugnt litet barn. Som är som piggast efter 12 på natten...både jag och M är i och för sig nattmänniskor, så det är ju lugnt. Så länge bebis, liksom vi, är morgontrött...

Har gjort ett par bra grejer idag i alla fall. Vi har beställt åkpåse, (http://www.jollyroom.se/the-buppa-brand-akpase-black-star.html) och vansinnigt dyr bebiskudde till spjälsängen. Sen har jag torkat av soffbordet som var överkladdigt efter mysfika med kompis J och hennes goa familj (vilket ju faktiskt var en väldigt trevlig stund denna annars trista dag). Alltid nåt!

fredag 28 december 2012

Man måste vara frisk för att vara sjuk

Börjar det här inlägget liggandes på en sjukhussäng i korridoren på antenatal på Östra. Jag vet inte vart jag ska börja, jag är så vansinnigt trött och less på sjukvården. Samtidigt ska sägas att många som jobbar inom den är otroligt gulliga och omtänksamma, det är oftast inte personalen som kärvar, snarare hela vårdapparaten.

Ok, dagens: När jag blev utskriven från sjukhuset förra veckan sades att ett läkarbesök och ett möte inkl MVC-kontroll hade bokats in idag. Jag skulle sedan fortsätta att följas upp en gång i veckan fram till förlossningen, och allt skulle ske på Östra (för att göra ännu en lång vårdhistoria ganska kort, min vanliga MVC vägrar att göra hembesök och då jag bara kan transporteras liggandes nuförtiden kan jag inte ta mig dit. De sk sjuktransporterna kan man nämligen inte åka till MVC med, enbart till läkare, sjukhus osv. Systemet funkar alltså inte när man måste till MVC men inte kan åka kollektivt eller med vanlig bil. Hur man löser det? Ingen som vet...) så att jag kunde ta mig dit med hjälp av sjuktransport. Frid och fröjd.

Idag bokar vi transporten, åker till sjukhuset, är där i god tid. Ligger och väntar på en brits i korridoren och tiden går. Får höra tre gånger att "Nu ska ni SNART få komma in på CTG". Men nej, det får vi aldrig. Klockan blir 11 (10:30 hade vi den bokade tiden för alla kontroller och samtalet med barnmorskan), och kl 11 är den tid då läkaren var bokad. Vi frågar vad som händer, och får förvånade blickar till svar. "Ja, alltså, ni står i akutkön, så ni kommer in när läkaren har tid." Okej, men vi hade ju två förbokade tider? "Va, nej...ni har tid till akutmottagningen." (Fullständigt logiskt, alla bokar väl tid till akuten en vecka innan?) Okej...men vårt samtal med BM då? Vi har massor av frågor om förlossningen och behöver prata med någon om det. Och MVC-kontrollen skulle ju göras? "Ja, ni måste ju såklart få komma till mödravården som alla andra! Självklart! Men det kan ni inte göra här! Kan ni inte gå till er egna mödravård?" Öh, nej (och så ännu en gång, förklaring av alla omständigheter, varför vi ska gå just där, att vår MVC inte tycker att vi ska gå där eftersom vi inte kan ta oss dit, och vad vi har blivit lovade. För hundrade gången i ordningen.). "Så ni skulle göra ert MVC-besök här idag? Ja, nu ser jag, det står ju tydligt i journalen. Måste blivit nån miss någonstans. Ja, ja. Se verkligen till att ta upp det med läkaren, ni har ju lika mycket behov av kontrollerna och en kontakt med en BM som alla andra!" Öh, JA. Det är ju det vi har kämpat för i snart två månader. Och nu skulle det äntligen vara ordnat!!! Men nä. Inte den här gången heller.

Det som händer efter nästan fyra timmar liggandes i korridoren (ja, eller M satt ju, förstås) är att vi tillslut har träffat en läkare i 5 min (som undrar om jag vill bli igångsatt, och sen konstaterar att det är klart att vi måste få våra MVC-kontroller -JA!!! Vi vill ju inget hellre, det är bara det att vi aldrig får några trots otaliga löften!), att vi får en stressad BM att göra det absolut nödvändigaste som ingår i en MVC-kontroll (mäta mage, fosterljud, kolla blodtryck) och att vi äntligen får en tid för att faktiskt sitta ner med en BM och prata + göra kontrollerna - så som alla blivande föräldrar har rätt att få göra. Det är bara det att tiden är den 7 januari! Jättefint att de ordnade det, men ärligt talat, inte en enda ordentlig MVC-kontroll på över en månad och nästa ska då ske 4 dagar innan beräknat datum. Jiha, jag känner mig så oerhört trygg och omhändertagen. Verkligen. Jag litar verkligen på vården. Absolut. Och det känns ju skönt, med en skrämmande förlossning som närmar sig och massor att oroa sig för och frågor som inte får svar eftersom "Det här måste du ju få svar på! Men inte av mig alltså, utan av "någon annan"." Ja, det är visst alltid "någon annan" som ska göra saker inom vården. Problemet, det lilla, är bara att det är patienten som hamnar i kläm och och förväntas veta exakt vad som ska göras, var och när. Samt själv ta alla kontakter och stå på sig när det schabblas. Tur att jag är frisk, eller i alla fall kan föra min egen talan. Och tur att jag har stöd av mina nära. Men de som är svaga och ensamma? Vad händer med dem?

torsdag 27 december 2012

Liggande transport

Ska på MVC-kontroll och läkarbesök på Östra imorgon. Precis bokat liggande transport så att vi kan ta oss dit. Känns väldigt dramatiskt varje gång jag åker någonstans nu, att en sjukvårdare med bår kommer och hämtar och lämnar mig i lägenheten. Mötte en granne förra gången, han såg helt förskräckt ut när jag låg där och log och hälsade som vanligt...man tänker sig nog att man ska vara mer akut sjuk än jag var då när man åker runt på en bår. Så är det i alla fall, kan man inte sitta så kan man inte, då får man ligga. Tror lätt att jag har avklarat en livstidskonsumtion av soffliggande när den här tiden är över.

tisdag 25 december 2012

Födelsedagar

Juldagen. Väntar på att min mamma och bror ska komma. Mer sill till M och mer skinka till mig! :-) Och så lite lill-julafton. Det blir bra.

I magen är det lite mer livat än för några dagar sedan. Pyret höll igång ganska bra igår, tryckte ut diverse kroppsdelar, "skakade till" (ja, jättemärkligt! Ibland är det som att bebisen just skakar till, och hela magen med, i alla fall inombords. Undrar vad hn gör då? Leker marackas?) och hickade mycket (förmodligen har fostervattnet bytts ut mot julmust, med tanke på hur mycket sådan jag dricker). Fortfarande inga sammandragningar att tala om, men magen är verkligen helt stenhård stundtals, särskilt på kvällarna.

Vi är glada att julafton slapp bli Pyrets födelsedag. Nu är det i stort sett fritt fram! Önskedatum är 2 eller 3 januari. Varför? Jo, då blir hn född i början på året istället för på slutet (se Solsidan för mer info om detta som uppenbart är en KLAR fördel...se även på mig som ett gott exempel. Hm.), födelsedagen slipper konkurrera med nyårsafton (då många har andra planer än just att fira födelsedag), nyårsdagen (då alla alltid är bakis och ingen vill vare sig på släktkalas eller vanligt kalas) eller min egen födelsedag (som jag inser kommer att bli totalt utkonkurrerad om vi ska dela). Men okej, ärligt talat, Pyret bestämmer nog själv. Och troligen går jag väl över tiden. Men man kan ju få drömma!

måndag 24 december 2012

Annorlunda jul

I år blir det inte som vi kanske hade önskat. Det blir inte heller som vanligt, vad nu det är. Det är tid för förändring, för det nya.

Efter att ha åkt ut och in på sjukhus i snart två månader, och med en bebis som kan titta ut närsomhelst, vågade vi inte planera för något julfirande i år. Vi bad våra familjer att se till att de fick en mysig, och så vanlig som möjligt, jul. In i det sista visste vi ju inte om vi skulle vara på sjukhuset eller ej. När det sedan blev klart att jag fick komma hem kändes det lite sent att kasta om våra familjers planer. Så nu firar vi jul på varsitt håll, alla tre familjerna. Ms familj i Jönköping, största delen av min i Ljungskile och så M och jag Göteborg. Känns lite märkligt för oss alla. Vi är vana vid att vara tillsammans på jul och det är den viktigaste familjehögtiden för oss alla. Då vi vill, och förväntar oss att, vara samlade. Men inte år.

Ändå. Det jag trodde skulle kännas påtagligt tomt och nästan lite sorgligt visade sig vara rätt skönt. Efter all press och oro har vi en lugn och skön julafton utan ett enda måste. Vi sov länge i morse, vi gjorde oss iordning först på eftermiddagen, vi äter bara den julmat som vi själva gillar (d v s sill, skinka, köttbullar och prinskorv. Typ.) och sen får vi se om vi orkar spela spel eller bara tittar på TV. Vi har det bra. Och vi vet att den här julen blir så här, nästa blir något helt annorlunda. Och vi passar på att njuta av stillheten och av att trivas i varandras sällskap, att vi i vår lilla familj ändå får vara hemma, tillsammans.

Ute är det mängder med snö, isen ligger tjock och snötyngd på vattnet i hamnen utanför köksfönstrena. Adventsstakar och julstjärnor lyser vackert hos alla grannar på gården. Våra familjer finns hos oss i tankarna. Precis som vännerna. Och de som inte har turen att ha en sjukhusfri jul.

lördag 22 december 2012

Julfix

Hemma i min soffa. Så skönt. Har ägnat större delen av dagen åt att titta och heja på M som tappert kämpar på med att försöka fylla behovet (OBS, mitt...) av ordning och julpynt samt fix inför Pyrets ankomst. Han är duktig och ger inte upp, trots att jag vet att han mest gör det för min skull och att han helst skulle vilja ligga och slappa. Känns skönt, jag är tacksam för att han ställer upp så mycket nu. Han gör ju trots allt ALLT här hemma.

Vi har även med gemensamma krafter lyckats få ihop och upp en adventsstjärna som inte alls ville detsamma som vi (du vet, hänga vackert och se sådär stämningsfull ut i sovrumsfönstret).

Ryggen håller sig än så länge i schack, inga smärtor på snart en vecka. Får det vara så här kan jag absolut stå ut lite till med att låta dagarna gå i sängläge. Nu är det ju ändå inte så långt kvar. Tre veckor till beräknad dag idag...Efter idag börjar vi absolut bli redo för både jul o Pyret!

fredag 21 december 2012

På väg hem

Ligger och väntar på att sjuktransporten ska komma och hämta mig så att jag får komma hem. En timme sena, förra gången fick jag vänta två. Hoppas de dyker upp snart så jag får komma hem till min man och min soffa! Blir utskriven idag, efter 2,5 veckor här på special BB. Skönt. Och lite läskigt. M är i alla fall ledig över jul o nyår, det är bra. Vågar inte vara hemma själv längre, inte om jag får nya smärtattacker.

BM gjorde MVC-kontroll på mig idag. Allt såg finfint ut. Bebis huvud ligger nedåt (inte fixerat men ruckbart, kallas det visst), SF-måttet var ca 35 cm, bebis hjärtljud låg på ca 132-138 slag (helt sjukt, som gammal aerobicsinstruktör börjar jag genast tänka att det är samma "beats per minute" som en stepklass...skadad.) och alla blodprover såg bra ut. Mitt blodtryck var visst på gränsen till för lågt, kanske kan förklara varför jag är så himla yr hela tiden. Kan vakna på natten av yrsel, och på dagen kan jag vara både yr och illamående.

Annars har jag fortfarande inte så mycket gravidkrämpor, skönt. Trött och stor, men jag ligger ju hela dagarna så det gör ju inte så mycket. Har fått ont i händerna. Särskilt vänsterhanden domnar gärna bort ofta, och på kvällar och nätter gör den riktigt ont, då kan jag inte böja fingrarna alls. Kanske sånt där blablatunnelsyndrom (vaddetnuheter...). Men det går ju över på dagen i alla fall.

Vi går in i v 37 imorgon, äntligen! Känns som en milstolpe. När jag åkte in första gången var jag i v 30 drygt. När de då sa att de i VÄRSTA fall kunde ta ut bebis i v 34, men HELST inte förrän i v 37 trodde jag helt ärligt inte att det här skulle gå vägen. Inte en chans. Jag bara stirrade på läkarna och började nästan gråta. Men nu är vi där. Äntligen! Och nu känns det t o m som att jag kanske skulle orka gå tiden ut. Helt otroligt. Hoppas, hoppas att ryggen inte blir sämre igen nu. Hoppas, hoppas att jag får vara hemma tills Pyret vill ut.

Jag är ingen morgonmänniska

Jättetrött efter att ha sovit dåligt igen. Mardrömmarna avlöser varandra, jag somnar sent och så blir jag väckt tidigt av BM som vill ge mig spruta. Wonderful start med spruta varje dag för en som är spruträdd...vaknade också flera gånger på natten av sammandragningar. Kände återigen att jag inte är riktigt redo...analyserade den känslan lite, och inser att jag aldrig kommer att känna mig redo mitt i natten. Då vill jag sova! Likaså är det jättedåligt om det sätter igång tidigt på morgonen innan jag har ätit frukost. Jag har aldrig varit en morgonmänniska och mitt humör är inte att leka med om jag blir väckt utan att vara förberedd på det och innan jag har ätit. Så, snälla lilla bebis, du får komma när du vill men låt mamma sova ut och käka lite först, så ska nog det här gå bra ska du se. Typ runt 12 på dagen skulle vara bra. Ps. Ett tips är också att komma ut vilken dag som helst förutom julafton också. I alla fall om du vill ha en egen dag på dag på din födelsedag.

torsdag 20 december 2012

Vardagsmys och vit choklad

Hade pojke på rummet igår, det du! M var här och sov över, så vi hade lite kvällsmys. Vit choklad (my favourite!), Ahlgrens bilar, sjukhussaft, tråkiga TV-program. Men framförallt, M som låg nära, nära och klappade på mig och magen. Och senare låg i extrasängen och snarkade, precis som sig bör. Tänk vad skönt det är med närhet! Ibland glömmer man så lätt, vardagen springer på och det där vardagsmyset och vardagskramarna blir inte alltid av. Fast det är så viktigt. Hela jag slappnar av när jag blir gosad med, t o m huvudet med alla tankar.  Note to self, inte glömma bort vardagsnärhet, inte tänka "sen, jag ska bara..." för ofta. Förutom mannens snarkningar blev nattsömnen lite störd av en orolig mage. Kändes som att jag hade mensvärk och jag vaknade flera gånger av att jag fick rätt obehagliga sammandragningar. Inte smärtsamma, men magen blev verkligen stenhård. Det i kombination med att brösten läckte för första gången igår (vad jag har märkt..) gjorde att jag började fundera över om Liten ville komma ut. Blev lite orolig, kände att jag nog inte är helt redo än. Efter jul, please. I morse var allt lugnt igen, så det var nog inget. Pyret har varit väldigt tyst och lugn i ett par dagar, ska be dem kolla hjärtljuden innan jag åker hem imorgon. Tänk vad mycket man kan vara nervös över!

onsdag 19 december 2012

Pappa M och mamma J

Att vi har bestämt oss för att jag ska försöka mig på en vaginal förlossning har börjat sjunka in nu, likaså att det faktiskt, efter all denna väntan, börjar närma sig. Helt galet - vi är snart föräldrar! Vi ska snart få träffa Pyret! Som den jag är håller jag nu på med research inför det hela. Föräldragrupp, profylax, mammavattengympa och gravidyoga - jag hade anmält mig till allt men det blev ju inte så att jag kunde gå på nåt utav det. M har istället knatat iväg själv på Föräldragruppen (vilket måste ha känts väldigt konstigt...han berättade att många hade tittat på den tomma stolen bredvid honom första gången, innan någon vågade fråga om den var ledig...jag tycker att han var grym som gjorde detta själv! Måste varit svårt när de skulle öva profylax bara...;-), men det är ju svårt för honom att återge allt som sades där. Så nu gör jag egen efterforskning! Läser en bok om profylax och idag har jag legat och kollat på TV4's serie En unge i minuten halva dagen. Och givetvis storbölat i stort sett hela tiden. Det känns helt sjukt att det är vi som snart ska uppleva det där! Det förmodligen största och mest omvälvande man kan vara med om! Läskigt och skrämmande (det gör nog galet ont...), men också häftigt och efterlängtat. Vilken grej att få vara med om att sätta ett litet barn till världen! Och tänk - efter förlossningen är vi föräldrar. Också det är lite läskigt, det är svårt att ta in, att förstå. Hur kommer livet att se ut? Hur kommer Pyret att vara? Och vi, vilken typ av föräldrar blir vi? Och hur kommer vår relation att se ut? Det är blandade känslor av längtan och rädsla. Det enda vi säkert vet är att allt kommer att bli annorlunda. Och, troligtvis, annorlunda på ett bra sätt. Tänk, mamma Jo och pappa M! Och lill* Pyret!

Vännerna

Det blir så tydligt i svåra tider. Vilka som orkar stå kvar och stötta, och vilka som försvinner i periferin. Det är första gången i mitt liv som jag själv och min hälsa, och inte "bara" en familjemedlem till mig, är drabbad av något som är svårt och tufft att klara av. Och jag märker det som många före mig har sagt, vilka som är de verkliga vännerna. Sådana som jag kanske inte trodde skulle finnas där har klivit fram och verkligen visat vilka fantastiska, pålitliga, omtänksamma människor de är, sådana som i vanliga fall aldrig hör av sig (och inte jag till dem heller, ska jag ju erkänna) gör det mer än någonsin, sådana jag knappt känner upptäcker jag är verkliga klippor som jag får omtanke och kärlek ifrån. Och sådana som jag alltid har räknat med som verkligen visar att det är precis det jag kan göra. Så finns det såklart de som istället kliver åt sidan. Människor jag kanske trodde stod mig närmre och brydde sig om mer än de gör, vänner jag trodde att jag hade men som inte finns där när det blir svårt. Och även om det är med sorg och besvikelse som jag ser en del falla ifrån så tänker jag att det ändå för något gott med sig. För nu vet jag. Det blir så tydligt. Och jag är så oerhört tacksam för alla ni fina som FINNS, som vågar och orkar och tar er tid, om så bara för ett sms. Er omtanke och fina ord ger mig mer styrka och glädje än ni anar! Tack för att ni är ni! Jag hoppas verkligen att jag kan återgälda er vänskap och att ni vet vilka ni är. För ni betyder oerhört mycket för mig!

tisdag 18 december 2012

Det som tar plats

Först var jag nygravid. Allt fokus på vad som hade hänt (vi ska ha barn! Kanske, om allt går bra...), på att försöka ta in det stora, förstå vad det innebär för oss. Och samtidigt, en distans från både mig och M: Något kan ju hända, missfall är vanligt i tidig graviditet...Sedan gick veckorna. I takt med att milstolparna passerades - v 12, KUB-test, rutinultraljud, första känningarna av bebis inom mig - blev vi säkrare. Det här skulle gå bra, vi ska faktiskt få en liten bebis! Fortfarande abstrakt, lite skrämmande. Magen började växa, fler och fler i omgivningen fick reda på att vi väntade barn. Hur skulle det bli? Hur blir vår relation? Klarar vi av detta? Är vi redo? Blir man någonsin redo? Diskbråcken. Ryggen som stadigt blev allt sämre. Skapade ny oro. I takt med att jag blev mer och mer immobiliserad tog ryggsmärtan över graviditeten. Lyckan, den rena, ville aldrig infinna sig. Istället, läkarkontroller, prat om hjälpmedel hemma, sjukskrivning, plötsligt avslut på tiden som arbetande, M som fick ta över mer och mer av alla sysslor i hemmet. Vi, trötta och oroliga. Hur ska det här gå? Magen som växte, men som ändå inte fick sin rättmätiga plats i tankarna, undanskuffad av smärta och orostankar. Sjukhusbesöken kom. För varje gång - nu kan det väl ändå inte bli sämre? Idag, lite mer luttrade. Vi vet att det som gäller idag inte behöver gälla imorgon. Vi vet att vi inte kan planera, att vi bara kan måla upp olika framtidsscenarion och hoppas att det bästa av dem inträffar. Det är dags för magen att få ta plats nu. Rent fysiskt gör den det, jag som trodde att jag aldrig skulle känna mig stor, men nu gör jag det. Känns som att magen är som en enorm boll, det är liksom den. Och så jag, lite mer i bakgrunden. Som det ska vara. För nu är det den som ska ha uppmärksamheten.

måndag 17 december 2012

Perspektiv

För att sätta saker o ting i lite perspektiv vill jag berätta om min fina vän Katarina (hon bloggar på sjukhusliv.blogg.se). Hon och hennes familj har nu kämpat i över ett år mot en fruktansvärd hjärntumör som har tagit sig in i deras lille sons kropp. Efter en lång kamp med ständiga sjukhusvistelser, upp och nedgångar, sorg och tvära kast mellan hopp och förtvivlan, fick de nu i november beskedet att det inte går att bota deras lille N. Vad de går igenom finns ingen möjlighet att förstå. Tårarna rinner när jag tänker på dem och läser Katarinas fina ord på bloggen. Att livet kan få vara så grymt, att ett litet barn kan bli drabbat på ett sådant ohyggligt vis...det övergår mitt förstånd. Vill du liksom jag stödja forskningen så att inte ännu fler barn och deras familjer ska behöva drabbas i framtiden - strunta i julkorten och skänk en gåva till Barncancerfonden (www.Barncancerfonden.se) istället. Och Katarina, ni finns ständigt i mina tankar. Jag önskar att jag kunde bära en del av din börda.

Det här med att boa

Tillbaka på numer välbekanta avdelning 315, special BB, efter två dagars permission hemma. Lite ångest över att åter vara i sjukhusmiljön, samtidigt väldigt tryggt. För vem vet när ryggen bestämmer sig för att återigen försämras? När jag var hemma under helgen blev det väldigt uppenbart att instinkten att "boa" bara blir starkare och starkare. Jag är även i vanliga fall en person som har ett väldigt stort behov av att ha ordning o reda och snyggt o rent i mitt eget hem - till Ms stora förtret (hur andra har det har däremot aldrig rört mig i ryggen). Detta behov har blivit ännu starkare nu! Kanske inte bara för att en liten ska flytta in, utan säkert även för att jag inte KAN göra något alls just nu. Jag kan bara se på, och jag känner mig som en fånge i min egen kropp (lite dramatiskt uttryckt, kanske. Jag inser att det finns många som har det värre än jag och som t ex är totalförlamade. Men ändå, jag tror du förstår vad jag menar...). Det är så mycket jag vill göra, så mycket jag hade tänkt att göra, och att gång på gång tvingas inse att det inte blir så för att min kropp begränsar mig är enormt frustrerande. I alla fall för någon med det ordnings- och (tydligen...) kontrollbehov som jag har... När jag blev sjukskriven för tre månader sedan kunde jag fortfarande sitta upp, och stå kortare stunder. Jag KUNDE påverka en liten, liten del av det jag ändå ville få till innan bebis kommer. Och till den situationen anpassade jag mig. Jag var t o m tacksam för att jag inte var ännu sämre, tacksam för att jag t ex kunde sitta i en rullstol och faktiskt KUNDE åka till en bebisaffär och titta på bebissaker. Med tiden har jag ju blivit allt sämre, tillslut var jag tacksam bara jag klarade av att dammtorka ett par fönsterbrädor - då kunde jag ju i alla fall göra något, hjälpa till, bidra. När t o m sådant pyssel blev för mycket och jag akut åkte in till Östra sjukhuset för tredje gången, för två veckor sedan, var det slut på mina möjligheter att påverka. Nu är det att ligga ner 23 timmar om dygnet och göra absolut så lite som möjligt som gäller. Jag kan inte ens sortera och vika bebiskläder...(för f-n, jag vet ju inte ens vad vi har för bebiskläder eftersom jag inte kan gå igenom det som vi har slängt in i garderoben!!). Jag har svårt att fortsätta att känna tacksamhet. Banala, värdsliga problem. Jag vet. Ändå gör det mig så oerhört ledsen, arg, frustrerad, stressad och sorgsen. Det var inte så här det skulle bli!! Och jag VET att bebis fullkomligt skiter i om jag hann storstäda innan hn kom hem, jag VET att det inte gör något att jag inte hann rensa i klädkammaren så att det var lätt att ställa in bebisgrejor och så att jag har koll på vart allt finns. Jag VET att bebis kommer att få kläder på sig även om jag inte har precis koll på vad vi har, eller vart vi har det. Så vad gnäller jag för? Jo, för att ett av människan grundläggande behov har tagits ifrån mig. Förmågan att påverka sin situation.

lördag 15 december 2012

20 saker...

...,utan inbördes ordning, som jag ska göra när jag a) Inte är gravid längre b) inte har ont längre:

  1. Träna (Gud, vad jag saknar att röra på mig! Känns som att varenda muskel jag någonsin har haft har förvandlats till något slappt och mjukt. Totalt kraftlös. Tre månaders sängliggande har inte varit någon hit för min fysik...)
  2. Städa (tänk att man t o m kan sakna något så tråkigt...)
  3. Gå ut och gå många, långa barnvagnspromenader
  4. Gå på stan och kolla affärer
  5. Dricka vin
  6. Sova på rygg. Och mage. Bara för att jag kan!
  7. Ha sex med min man
  8. Gå ut och äta på restaurang
  9. Fika på mysiga caféer
  10. Köra vår nya, fina bil
  11. Börja rida igen
  12. Gå i högklackat
  13. Ha på mig snygga kläder (efter att ha levt i gravidtop och mysbyxor i tre månader känns det rätt avlägset...)
  14. Träffa mina goa vänner utanför mitt eget hem
  15. Göra klart fotoböckerna jag påbörjade när jag fortfarande kunde sitta upp
  16. Raka mig (inte en chans att nå i dagsläget...)
  17. Hälsa på på jobbet (vad man kan sakna sitt jobb och sina kollegor när man faktiskt inte KAN gå dit!)
  18. Rensa ur min garderob
  19. Klippa mig
  20. Unna mig en riktigt bra pedikyr (nej, fila fötterna är inte heller något man når att göra i dagsläget...)
Ja, och så mysa hur mycket som helst med vår lill-skrutt såklart! Men det är ju rätt självklart...:-)

fredag 14 december 2012

På natten blir allt värre...

Visst är det så? Att allt man oroar sig för och tänker på blir stora, farliga, OÖVERVINNLIGA monster nattetid. Sov jättedåligt i natt. Vet att det är vanligt mot slutet av graviditeten. Och det är ju en delorsak. Det är ju så varmt! Min kroppstemperatur måste ha ökat massor, för jag svettas hur lätt som helst, och täcke nattetid är inte att tänka på trots att det är mitt i vintern. När jag är hemma förs en ständig kamp om fönstren ska vara öppna eller ej. Jag inser ju att M har rätt, det ÄR faktiskt 10 minus och vinter ute, och han fryser. Men jag ligger i soffan o känner mig som en kamin på högvarv. Sedan är det alla konstiga drömmar...sedan jag blev gravid har de ökat betydligt. De är hur mysko som helst, och ofta läskiga. Dock drömmer jag sällan om bebis, det är mer alla andra i min omgivning som får hoppa in i huvud- och statistroller. Många personer från mitt förflutna dyker också upp. Just inatt drömde jag dock om bebis. Drömde att jag hade hamnat på rygg i sömnen och att jag vaknade av att Pyrets hjärta hade stannat p g a det...hemskt! När jag vaknade låg jag halvt om halvt på rygg (för övrigt den enda bekväma sovställningen jag har nuförtiden...), och kände inte bebis. Blev livrädd! Somnade tillslut om, och nu på morgonen har jag i alla fall känt lite buffar, så det var nog trots allt bara en dröm. Men fy så hemsk! Just den här natten blev dessutom extra kass eftersom nervsmärtan i vaden bestämde sig för att dyka upp. Vände och vred på mig, men det gjorde så vansinnigt ont oavsett hur jag gjorde. Funderade på att ringa på klockan och be om mer morfin, men ville inte. Stoppar i mig sådana obscena mängder redan, känns helt galet att ta ännu mer...så jag låg där istället, svettig, rädd och med brinnande vad. Som sagt, på natten blir allt värre. Nu är det iaf morgon, och med ljuset blir allt inte lika fasansfullt. Till och med smärtan har klingat av. Vilket är jättekonstigt - hur kan tom smärtan veta att den förväntas vara värre nattetid?! Sådant kan man ju fundera över...

torsdag 13 december 2012

En njutbar graviditet

Även om jag stundtals känner mig otroligt ledsen över min situation och över att jag fick en sådan hemsk graviditet (jag kan även känna mig väldigt avundsjuk och bitter på alla som går runt och njuter av sina magar...varför fick inte jag uppleva det? Och jag önskar så mycket att jag också fick gå runt på jobbet med min lilla mage, få känna mig fin och gravid och att alla kommer fram och klappar på den. Och jag önskar att den enda oro jag skulle behöva ha vore den alla blivande föräldrar har - hur mår bebis, kommer förlossningen att gå bra, hur ska vi klara av föräldraskapet...Inte: Kommer ryggen bli ännu sämre, klarar bebis allt morfin jag äter, kommer jag att svimma av diskbråckssmärtan under förlossningen, kommer smärtan att vara lika outhärdlig efteråt, kommer jag att kunna ta hand om mitt barn om jag fortsätter att vara sängliggandes...? Osv...), så finns det ändå vissa saker jag är rätt tacksam för. Om vi säger så här, hade det inte varit för ryggen så hade jag ju haft en toppengraviditet! Jag mådde knappt illa i början, behövde aldrig springa och kräkas, jag har inte haft problem som huvudvärk (mer än i korta perioder), läskiga flytningar (bara lite rikligare, men inget jobbigt eller läbbigt), läckande bröst (bara lite ömma, men det har gått över), kramper eller sammandragningar. Visst, magen blir som en stenhård boll ibland, men så har det bara varit i någon månad. Och ont gör det inte. Än...Jag har heller inte haft några problem med bebis, utan hn verkar ju må fint, växa som hn ska och gör inte så mycket väsen av sig (dock hade jag gärna velat ha mer väsen. Fritt fram att sparka, lilla du!). Blödningar har jag också sluppit. Och varken jag eller magen är helt enorma. Nä, de enda graviditetssymptom jag på något sätt har lidit av är nog tröttheten i början, att jag är mer känslosam (och det lider nog M av lika mycket som jag...:-), lite ont i händer och fingrar (men inte så svullen ändå) och tja...eventuellt foglossning då. Det vet man ju inte riktigt med tanke på övriga ryggissues...Jag har inte ens gått upp särskilt mycket i vikt, "bara" 10 kilo trots tre månaders sängliggande. Kort sagt, jag har en väldigt och njutbar graviditet. Om bara...

Vintankar och världen runtomkring

Ännu ett inlägg idag - vart ska det här sluta?! Måste ha ett extremt uppdämt skrivbehov (vilket jag väl egentligen är medveten om...) + väldigt mycket tid (ja, jag ligger ju faktiskt bara här. Och väntar.). I vilket fall, läser en väns blogg där hon beskriver sin graviditet, och jag upphör aldrig att fascineras över hur lika de flesta förstagångsgravida är o vad de funderar över och oroar sig för. Samtidigt finns ju olikheter. Vinbehovet, t ex. Många gravida menar ju att de slutade att vara sugna på alkohol i samma stund de blev gravida. Inte jag. Jag LÄNGTAR efter att få ta ett glas gott, rött vin igen. Eller sippa på en god cava....eller gå på en afterwork med min käre M, sätta sig på en pub i fönstret (på såna där höga barstolar, ni vet) äta lite småplock och dricka en riktigt stor och iskall öl, helst en Weissebier. Mmmm...Inte att jag inte mer än gärna står över alkohol den här tiden, det gör jag självklart för min älskade lill* bebis skull. Men nog blir det ganska gott att kunna ta ett glas när Pyret väl är ute... Andra "likheter" jag upptäcker är omgivningens behov av att ständigt kommentera graviditeten. "Jag tror att det är flicka", "Jag känner på mig att det är två därinne!"(konstigt, på alla UL har det bara varit en), "Oj, vilken jätteliten mage!" (nej, den är lagom! Strax under medelkurvan och ett helt normalt Symfus-Fundusmått, 33cm i lördags. Sådeså.), "Va? Känner du inte på dig vad det är?!" (jo, en bebis. Men nej, jag KÄNNER inte vad det är för kön. Hur skulle det gå till menar de?). De flesra kommentarer i all välmening, jag fattar. Men lite tröttsamt är det, i alla fall för en hormonstinn gravid människa som i sina sämsta stunder tycker att hela världen är emot henne. Morr.

Lucia

Sovit ganska taskigt i natt. Något knäppte till i ryggen igår, och efter det börjde det att göra ännu lite ondare...Vaknade tidigt, och har nu hunnit knapra i mig morgonmedicinen, fått en spruta (så jag inte ska få blodpropp...herregud, jag känner mig som 80 år.), ätit lussekatt som snäll BM kom in med och bölat lite till Göteborgs Lucia som sjöng i morgon-TV (om jag var sentimental innan är det inget mot vad jag är graviditeten.). Nu ligger Pyret och trycker ut sig inne i magen. Måste vara himla trångt därinne, känns som att hn försöker sträcka ut sig med huvudet tryckt mot höger höftbensknöl och benen under revbenen. Undrar om bebisar kan få kramp av att ligga sådär ihopvikta? I så fall är det bara att komma ut istället, lilla du. Det går väldigt bra nu, serru, din mamma är rätt sugen på att få träffa dig!

onsdag 12 december 2012

Godnatt!

Dags att sova, men behöver blogga lite till. Är helt uppspelt över att det efter så lång väntan äntligen finns en realistisk plan för förlossningen. Och att jag har börjat på min blogg! ...sen är jag inte direkt känd för att vara uthållig, så vi får väl se hur länge jag förblir bloggerska...:-) Pyret är lugn idag. Eller ja, Pyret har faktiskt varit en lugn bebis ända sedan jag kände första sparkarna i v 22. Långt ifrån "alla andras" beskrivningar av sprattel och ständiga övningar inne i magen. Hoppas såklart att allt är som det ska ändå. Det viktigaste är ju tydligen ATT man känner något, inte hur mycket. Säger alla BM, AKA "allt är normalt" - oavsett vad man frågar. Ändå, alla andra har ju så väldans aktiva krabater där inne...det är väl inget fel på vår lill-skrutt? Bebis spottar ju i alla fall fram grymma CTG-kurvor! Och hickar. Alltid längst ner till höger, en konstig, hoppande känsla. Sen är hn ju större nu än förut, och det är skönt för då känns även mindre rörelser. Typ som när den petar ut en arm/ett ben/en armbåge/en rumpa några gånger om dagen (inte vet jag vad den sticker ut - allt är ju hårt och lite rundat). Huvudet ligger tydligen nedåt, sa hon som kollade i lördags. Och ryggen åt höger (ja, stackarn kan ju inte ligga på annat sätt eftersom hns mor alltid ligger på höger sida. Enkel fysik, tyngdlag kallas det.), Nu är det godnatt. Bebis sover gott efter morfinet jag tog för en stund sedan, nu ska jag göra detsamma.

Morfars födelsedag

121212...om morfar hade levt så hade han fyllt 100 år idag. Hade varit en utmärkt dag för lill-Pyret att komma till världen på. Tycker jag. Det verkar dock inte hn tycka...Visserligen är det en månad kvar till BF, 11 januari, men ändå. Pyret borde väl ha viss förståelse för sin mors tillstånd? Fick i måndags äntligen göra den eftertraktade magnetröntgen, och två (inte ett, utan TVÅ!!) diskbråck konstaterade. (Nu blev jag lite distraherad, en BM kom in på rummet och satte igång en CTG-undersökning. Ligger nu och lyssnar på bebis hjärta. Mysigt. 129. En spark. 152. Oj! 172! Åsså 134...duktig Pyret, inte illa för en morfinpåverkad liten skrutt! En 10-poängskurva säger BM till stolt blivande mor.) Som sagt, två diskbråck på L4/S1 samt L5 och påverkan på nervroten (nähä?! Det känns ju inte...). Kul. Inte undra på att jag har så vansinnigt ont. Idag har iaf varit en efter omständigheterna bra dag. Äntligen har jag och min käre M fått ett ordentligt samtal med en läkare, och vi känner oss nu något tryggare med en mycket detaljerad förlossningsplan. Jag har också möjlighet att närsomhelst stoppa förlossningen och begära kejsarsnitt istället. Skönt, utifall att diskbråckssmärtan blir helt ohanterbar...Min goa vän E har varit på besök, och det var skönt. Både med sällskapet och att få skratta lite. Inte fel heller med mjuk pepparkaka...Sen ringde BM från Eriksberg och gav lite pepp plus att hon lovade att se till att BVC får reda på läget så att de är beredda på att göra hembesök om så behövs när liten är ute. OM ryggen fortsätter att kräva sängläge...(Hu!) Skönt, äntligen en tråd jag slipper dra i själv. Och nu ett toppen-CTG och kvällsfika. En bra dag! Grattis på födelsedagen, morfar!