Hopp

Det händer inte så mycket nytt, det märks på min aktivitet här på bloggen. Jag började ju skriva eftersom jag hade ett behov av att hantera mina känslor och få ur mig all sorg och frustration i vintras när jag åkte in och ut på sjukhus med enorma smärtor. Jag fortsatte under vårvintern då jag kämpade vidare som nybliven mamma med svag och ond rygg som var extremt känslig och kunde gå sönder för minsta lilla. Sedan fortsatte jag att tjata och gnata om min oro hit och min sorg dit. Med något enstaka inlägg om andra saker däremellan. Men jag kände ganska snabbt att det där med inlägg som inte betyder något för mig rent känslomässigt, det där med "varje-dag-skrivande-som-om-bloggen-vore-min-dagbok", inte funkar för mig. Det är inte där mitt behov finns. Det är inte därför jag skriver. Jag skriver inte för någon annan. Inte heller för att dela med mig av roligheter som händer i livet. Eller om vad som hände mig idag i affären. Jag skriver när jag har känslor. Antingen för att jag blir arg över något, ledsen, rädd, engagerad eller upprörd. Det är då jag behöver bloggen. Och nu har jag inte behövt den på ett tag, vilket känns skönt. Det har varit lugnt, med andra ord. Ryggen blir faktiskt bättre och bättre. Inte så att jag märker det från dag till dag, men om jag tittar bakåt några veckor kan jag se en liten skillnad. Jag klarar mer på dagarna. Jag KAN vara på golvet och leka med min lilla, i alla fall om jag tänker på hur jag sitter (eller allra helst ligger). Jag kan sitta lite längre stunder utan att få ont. Och jag klarar av att vara igång nästan en hel dag utan att få några större bakslag. Så är livet nu. Och det är helt fantastiskt. Bara att kunna leva någorlunda normalt, att inte ha smärtor precis hela tiden. Att ibland kunna gå någon timme utan att tänka på RYGGEN. Så skönt.

Sjukgymnastiken, och/eller tiden, verkar hjälpa. Jag gör snällt mina övningar (i alla fall nästan varje dag....), jag inbillar mig att min bål börjar bli lite starkare av dem. Jag är ute och går så mycket jag orkar. Jag tänker på hur jag lyfter lilla N. Och jag försöker vila så fort jag får känningar i ryggen. Jag hoppas så innerligt att den här vägen fortsätter framåt. Att jag ska bli helt frisk. Att jag ska kunna börja leva helt och hållet som vanligt igen. Återuppta min träning (jag har inte tränat på ett år nu!!! Sjukt. Jag som instruerade pass förut.). Helt slippa smärtor. Kunna sluta tänka på RYGGEN varje dag. Det är mitt mål. Men jag har fått skjuta upp det. Inse att det tar längre tid än jag någonsin kunnat ana. Nu är målet att kunna börja med någon form av lugnare/mjukare gruppträning under hösten. Kanske Pilates? Aldrig prövat, men det ska vara bra för rygg och bålstabilitet. Och att vara helt återställd i januari 2014. Jag jobbar för detta. Jag hoppas.

Det här var jag...september 2011. Det ska bli jag igen.

Oro

Jag går runt med en obestämbar orosklump i bröstet. Lite som den där klumpen som växer sig större och större när man håller tillbaka gråt. Försöker definiera vart Klumpen kommer ifrån, vart finns orsaken? Vad är det som stör? Inser att det finns många olika orostrådar att följa. En av dem är såklart skitryggen. Dock måste jag säga att den är mycket bättre, och det är fantastiskt skönt! Jag gav ju sjukgymnastiken en månad att ge någon form av resultat, och om det är den eller ej kan jag inte svara på, men bättre är jag. Visst har jag fortfarande ont och jag är stel som en gammal tant. Men jag haltar inte längre, jag är inte sned som ett träd på väg att falla och, framförallt, jag blir nästan alltid lite bättre efter att ha vilat. Det innebär att jag själv kan göra något för att må bättre, och det, att kunna påverka min situation, är fantastiskt efter månader av att enbart finna mig i smärta och bara hänga med i svängarna utan att kunna göra vare sig till eller från. Men det är klart att oron finns kvar. Ska det bli sämre igen? Kommer jag att bli helt frisk? Kommer jag att kunna bli den aktiva person jag var förut? Kunna träna? Kunna busa och leka precis som jag vill med lilla N? Det är klart att oron finns där. Men jag försöker att ta en dag i sänder. Se allt som har gått åt rätt håll. Känna att smärtan är lite mindre, kommer mindre ofta och att jag kan vila mig bättre. Försöka att inte oroa mig. Vara Här och Nu. Svårt för någon som alltid ligger fem steg före i tankar och planer. Men kanske nyttigt. Och viktigt. För oro leder inte till någon bra plats. Och den finns bara i tanken. Den är inte verklighet. Oavsett vad den gäller.

Bäst före...

Igår kväll körde vi operation "rensa i några köksskåp". Vi hittade bland annat en oanvänd ölsejdel i trä, för gammalt vitlökspulver, en kexchoklad (inte för gammal som tur var) och tre (!) burkar med lagerblad som min mamma har plockat och gett mig. För flera år sedan...

Nu är den stora frågan: hur länge kan man spara lagerblad (alltså, och fortfarande få smak ifrån dem...) månntro? Sådana viktiga bryderier har jag ikväll.

Första natten utan

I fredags åkte jag hem till mamma för att hjälpa henne. Hon krossade ju höftkulan för tre månader sedan, och precis när hon började må lite bättre, kunde röra sig lite mer och såg fram emot att få vara mormor åt lilla N, njuta av våren och få jobba de sista veckorna innan pension - då hände nästa grej. Hon har nu troligtvis brutit båtbenet i handen..."troligtvis" därför att det var svårt att se på röntgen, så nu är hon gipsad i två veckor i väntan på ny röntgen och undersökning. Herregud. Nästan så att man kan skratta åt eländet om det bara inte vore så fruktansvärt synd om henne. Jag undrar verkligen när lyckan ska vända för vår familj. Lite väl mycket som händer, och har hänt genom åren, för att jag ska kunna se rättvisan i det hela. Fast vem sa att det måste vara rättvist? Man bär den börda man får, för det är det man klarar av, har jag hört. Ibland undrar jag.

Hursomhelst. Med handen obrukbar är det såklart svårt för henne att handla och laga mat. Och med min rygg som säger ifrån så fort jag överanstränger mig kan jag inte fixa det åt henne och samtidigt ta hand om och bära runt på liten. Så i fredags lämnade jag skruttan hemma med sin pappa och åkte hem till mamma själv. Ett dygn fyllt av handling och matlagning för ett helt kompani. Men även mys och lugna stunder med mamma. Och min första natt utan lilla N. Kändes både konstigt och naturligt. Å ena sidan - trots allt har jag ju bara haft henne i mitt liv under drygt tre månader av mina 33 år. Å andra sidan - hon har redan blivit en självklar del av mig. Och tagit mitt hjärta. Så. Jag saknade henne, och det kändes tomt. Och jag grät en skvätt när jag åkte ifrån henne. Men. Det var också väldigt skönt med ett helt eget dygn. Att få sova oavbrutet (ja, ja. Jag vaknade ändå flera gånger. Men jag behövde inte gå upp! Lyx.), få laga mat i flera timmar helt ostört. Handla i lugn takt. Kolla på TV med ett glas vin i handen och utan att samtidigt försöka aktivera en liten bebis. Rätt skönt. Naturligt - så har mitt liv alltid varit. Onaturligt - så är det ju inte längre. Skönt. Och samtidigt lite tomt. Så när jag åkte hem igår igen var det blandade känslor. Längtade efter min sötnöt. Och hade samtidigt njutit mycket av egentid. Som vanligt för mig i mitt föräldraskap, ambivalens och känslomässig bergodalbana. Men dock oftast mer upp än ned.

Vaccination

Idag var det dags för Ns allra första vaccination. Lillskruttan har ju redan blivit hela tre månader, och då är det BVC-besök med vaccination som gäller. Hon växer ungefär som hon ska. Fortfarande en kurva över medel på längd och huvud, men nu hade hon dippat lite på vikten. Var helt säker på att hon skulle väga 6 kg, men hon landade istället på nästan 5,6 kg. Och jag som tycker att hon äter mest hela tiden!

Förutom längd och vikt var det som sagt dags för hennes första vaccination. Som jag har våndats inför denna! Eftersom jag själv har spruträdsla (som visserligen har blivit bättre, men fortfarande är påtaglig...detta trots att jag fick injicera medicin på mig själv varje dag under flera månader i vintras...) kändes det väldigt jobbigt att behöva se sin egen dotter genomlida det jag tycker är så hemskt! Men jag bet ihop. Och sedan fick hon en spruta i vardera låret av två BVC-sköterskor. Stackarn. Måste ha undrat vad det var som hände. Först sitter man och ler och gurglar och får leenden tillbaka, sedan sticker samma personer två nålar i benen på en...Hon gallskrek en kort stund, men blev snabbt glad igen. Det var nog jag som led mest. BVC-sköterskan undrade hur det var med mig efteråt när jag satt med tårar i ögonen och en gigantisk klump i halsen...Men nu är det gjort. Skönt. Och lillan har mått bra hela kvällen. Sov som en stock ett par timmar efter att hon fått sprutorna, sedan har hon varit sitt vanliga jag igen. Lättnad. Vill inte ens tänka på alla läkarbesök och sprutor jag kommer att få genomlida under hennes barndom...en klar i alla fall! Klapp på axeln till oss båda.

Grrrr! En liten tiger på tre månader i vagnen!

Härliga vårdagar har under de senaste veckorna
fördrivits gåendes längsmed kajen i solen - underbart!

Giftfritt

Jag har tidigare skrivit om att jag har börjat fundera mer och mer på det här med hur man kan leva hållbart. Sedan lilla N kom växer sig de tankarna starkare hela tiden. Hur kan jag påverka hennes framtid och hälsa på ett positivt sätt? Kan jag skapa en omgivning som är lite friare från gifter och kemikalier? Kan jag leva på ett mer hållbart sätt? Kan jag göra färre avtryck i miljön genom att t ex välja ekologiska alternativ när det går? Svaret på alla frågorna är givetvis JA. Men det kräver en del. Jag behöver vara ständigt informationssökande, en aktiv och ifrågasättande konsument och göra val som inte alltid är de bekvämaste, eller billigaste. Inte så lätt alltid! Men jag försöker klappa mig själv på axeln varje gång jag tar ett litet steg i rätt riktning. Tänka att det är bättre än inget. Annars blir jag överväldigad av allt jag "borde" göra och ändra på.

På min väg mot att bli ännu mer medveten har jag stött på några sajter som jag vill tipsa om. Sajter där jag själv har fått användbar och lättillgänglig information om hur vi kan skydda våra små (som är så känsliga för miljön runt omkring dem!) och göra något för miljön.

Ekokul och Rekolek är sajter där man kan köpa ekologiska, giftfria leksaker och barnsaker som är framställda på för miljön bra sätt.

Ekobebisens blogg är en blogg skriven av en biokemist som vill sprida kunskap om hur vi kan ge våra barn en så giftfri och hållbar uppväxt som möjligt.

Min kära vän Erikas blogg som jag tidigare har tipsat om, Hemma hos Kikan. Här kan man kan få en hel del bra ekotips och länkar till andra användbara sajter.

Trygg Hansa har en hel del överskådliga och lättillgängliga råd, upptäckte jag när jag googlade. Läs mer här: Trygga barn

Något jag tänker mycket på är också när man får presenter till sin lilla. Det är svårt, tycker jag, att begära att andra ska köpa ekologiskt och gift- och plastfritt. Och när någon ger bort något vill jag såklart inte såra genom att säga Tack, men det där är plast, så det får hon inte ha. Här undrar jag: Hur gör ni andra föräldrar i de här situationerna? Själv tänker jag än så länge som så att det hon får, det får hon också använda. Men jag ser till att tvätta alla textilier (även nallar och dockor) innan hon får ha dem. Så försvinner i alla fall lite av kemikalierna från tillverkningen. I en drömvärld skulle det sedan vara så att hon hade ett leksaksrum där vi kunde ha alla leksaker, och ett separat sovrum, utan massa leksaker innehållandes plaster och giftiga färger. Men vem har så mycket yta? Här undrar jag också hur ni andra gör? Än så länge är lilla N så liten, så hon har ju nästan inga leksaker. Men jag tänker en del på hur vi ska göra när hon blir större. Jag tänker i alla fall berätta för mor-och farföräldrar om hur jag tänker. Så kanske de också kan bli lite mer aktiva konsumenter. Åtminstone när det gäller saker de vill köpa till sitt barnbarn. Misstänker nämligen att det är från dem hon kommer att få mest presenter...;-)

Att vara här och nu

Lillskruttan har börjat skratta! Små, trevande "A-haha! A-haha" kommer ibland när hon busar med pappa. Jag försöker också få henne att skratta, men jag tror nästan att hon förstår mina avsikter och på pin kiv bara ler och vägrar att skratta hur mycket jag än pustar och frustar. "Vad rolig du tror att du är, Mamma. Du ser verkligen jättetöntig ut. Tror du verkligen att jag tänker skratta åt DET DÄR?" tänker hon nog och hånler lite. Men det är okej, hon kommer nog att skratta (åt?!) mot mig också. Otroligt gulligt är det i alla fall. Och jag tycker att det är så fantastiskt hur världen bara stannar upp, hur jag kan vara så HÄR och NU när jag hör det där skrattet eller får det där leendet. Bättre träning i mindfulness kan nog inte finnas!



Ett litet, litet leende får man ibland som belöning
efter en massa desperata försök att framkalla skrattsalvor...

Mot alla odds

Ibland behöver man hjälp. Att få ur sig allt det där kvävande, ångestslemmiga, gnagande, tärande, ledsna. När man har varit stark länge och ofta. Och då är det skönt att få gråta ut riktigt ordentligt. Bara gråta. Bryta alla fördämningar. Jag har regelbundna sådana. Gråtstunder. På tisdagar. Ibland gråter jag så att jag sitter och hulkar och snorar, ibland letar sig en ensam tår ner för kinden. Men gråter, det gör jag alltid. Jag ser nämligen på "Mot alla odds" som sänds på SVT. Jag såg förra säsongen också, den gick förra våren. Och jag tycker att det är helt fantastiskt. Hur vi människor kämpar. Vad vi klarar. Både fysiskt och mentalt. Och hur de funktionsnedsatta personerna i programmet tar sig fram på vägar som nästintill är omöjliga för människor utan några som helst funktionsnedsättningar att ta sig fram på. De möter hinder, och tar sig förbi. Gång på gång. I djungeln. På savannen. På jobbet. I skolan. I vardagen. Och jag blir så imponerad. Och rörd. Personerna i programmet berör mig, på djupet. Deras berättelser och deras sätt att se på tillvaron. Att hantera sina funktionsnedsättningar. Och deras tankar kring hur de blir bemötta. Och hur de VIll bli bemötta, Och jag får lite perspektiv på tillvaron. Jag har det inte så dåligt, egentligen.



Expeditionen i "Mot alla odds" ska ta sig från Atlantkusten till Stilla havet
 (Bilden är lånad från SVT´s hemsida www.svt.se)

En vissen liten blomma

Känner mig som en vissen liten blomma. En alldeles sned och trasig, vissen liten blomma. Kommer precis från sjukgymnasten. Det blir så uppenbart varje gång. Hur långt jag har kvar. Till Frisk. Om någonsin. Det finns inga svar. Bara Hopp. Och bit ihop och kom igen. Får jag någonsin tillbaka de delar av mitt liv som jag saknar så? Kan jag sitta och äta middag i timtal utan att straffas? Eller gå och träna och känna endorfinerna i kroppen? Eller hitta på två saker på en dag utan att må dåligt efteråt? Och liten blir större. Blir jag någonsin Frisk? Eller kommer hon att få lära sig att Mamma lyfter inte upp mig, för Mamma har ont? Mamma kan inte busa runt, för Mamma har ont? Kommer hon att alltid få ta hänsyn till Mamma, för nu måste Mamma vila, för Mamma har ont? Busa med Pappa istället. Jag vill inte mer nu. Nu vill jag lägga något över ögonen och vakna upp till en bättre tid.

Diskbråcksupdate 2

Imorgon är det dags för återbesök hos sjukgymnasten. Jag har snällt gjort mina övningar, tio repetitioner av tre olika övningar, varje dag. Den fjärde övningen fick jag sluta med, den gjorde för ont (låg på golvet på mage med huvudet vilandes på händerna och skulle spänna magen och därefter lyfta benen, raka, några centimeter över golvet. Gick inte - höften sa ifrån direkt.). Jag har promenerat nästan varje dag. Jag har tänkt på att hålla grundspänningen i magen i stort sett hela tiden, och framförallt vid lyft och när jag reser på mig. Jag har tänkt på att försöka skjuta in vänster höft för att motverka att ryggen hamnar i sin sneda smärtposition som gör mig väldigt lik lutande tornet i Pisa. Detta har jag gjort i 12 dagar. Ingen bättring. Smärtan har visserligen i stort sett lämnat ländryggen, men istället har den kommit tillbaka, med förnyad kraft, i vänster höft. Där det lilla helvetet med smärtor började i december för snart 1,5 år sedan, efter ett ryggskott som aldrig läkte i augusti 2011...höftsmärtan försvann sedan när jag blev sängliggandes hösten 2012, till förmån för galna nervsmärtor i vaden och ryggen. Men nu är den alltså här igen. Plus vaden som sticker och hugger till ibland. Plus ovansida fot (den var ny!) som sticker till då och då. Oroväckande. Jag gillar inte alls att höften bråkar igen. Den gör mig irriterad genom att ständigt värka, den gör extra ont när jag bär på lillan och den gör också extra ont när jag är ute och går. Det var ju höftsmärtan som gjorde att jag hamnade i rullstol i höstas - det gjorde så ont när jag gick att jag tillslut inte kunde ta ett steg. Vill inte tillbaka dit. Nu äter jag ju smärtstillande, och tackochlov hjälper de, men så kan jag ju inte leva. Vill inte ens tänka på hur mycket tabletter jag har proppat i mig de senaste åtta månaderna...

Skönt att komma till sjukgymnasten imorgon. Får vräka ur mig allt det här och se vad hon ger för råd. Ska även fråga henne hur hon ser på operation. Nu vill jag bli frisk!!!

Note to self

Att läsa dagar de dagar då allt känns jobbigt och när jag tror att N ALDRIG ska bli glad igen: idag har N varit på jättebra humör hela dagen. Knappt varit ledsen alls, sovit bra (även på kvällskvisten) och varit nöjd, mysig och glad, både i vagnen och hemma. Likadant igår kväll när vi var på middag hos vänner. Vi fick både äta middag och spela spel utan att lillan vaknade. Kom ihåg det. Sådana här dagar existerar!

Goding på gott humör

Energigivare

Igår hade jag en härlig barn- och makefri eftermiddag på stan. Lite shopping (mest till N, men ändå...:-), lite vin, lite mat, mycket prat och mycket skratt. Underbart! Och återigen slås jag av hur otroligt lyckligt lottad jag är som har så många fina vänner. Vänner som jag kan vara mig själv med, som jag kan vara med och få en liten paus i vardagen med. Som jag kan skratta med och prata med. Om stort och smått. Familjen i all ära. Och visst älskar jag att vara med M och N. Men vännerna. Det är något speciellt. Och de behövs. Jag känner mig sällan så glad, upplyft och lätt om hjärtat som när jag fått en dos mysigt tjejhäng. Få prata, få nya perspektiv, bubbla och fnissa. Få råd om det behövs, kräkas över barn och makar om det behövs, bara vara ytlig om det behövs. Sådana här dagar ger en riktig energikick!

Nya krav

Liten har börjat kräva mycket mer på sistone. Hon är ju stora tjejen nu, dryga två månader, så det var väl kanske att vänta. Men jag kan inte säga att jag var beredd för det. Från att snällt ha ätit och sovit mest hela tiden, och de ganska korta stunderna däremellan varit hyfsat lugn och nöjd, så är det uppmärksamhet från oss och/eller att bli runtburen som gäller. Annars får man minsann höra att allt inte är bra! Så numer är det sova (lugnt), äta (lugnt), skötbordet (lugnt), däremellan (skrik alternativt hysteriskt viftande mamma som försöker hålla sin unge glad). Antar att det, som allt annat, är "normalt". Men rätt påfrestande då hon visserligen sover grymt bra nattetid (jag är evigt tacksam!) men knappt något alls på dagen. Möjligen en kvart då och då, och då springer jag runt och försöker få i mig något att äta, diska hennes flaskor, bädda sängen, duscha, klä på mig, ringa något samtal jag måste ringa, göra mina övningar för ryggen (fyra övningar som jag ska göra vid två tillfällen varje dag - det kan låta enkelt, men tro mig, det krävs mängder med planering för att få till det...), tvätta osv. Förut sov hon jättegott i vagnen, då passade jag på att ordna med saker och ting hemma. (Eller bara vila, för den delen. Ryggen säger ifrån titt som tätt.) Senaste dagarna har hon inte gjort det. Helt okej visserligen, om hon i alla fall hade varit nöjd. Men idag gallskrek hon hela vägen hem från stan. Det tog en halvtimme att komma hem, och sedan var jag rätt svettig, sönderstressad och trött. Inget hjälpte, varken skakande av vagn eller bärande av bebis. Enormt stressande, man blir ju liksom orolig att något är galet med den lilla skatten. Likadant var det igår. Känns inte så bra, hon har alltid älskat att åka i vagnen. Antingen sovit eller legat och tittat storögt. Hoppas att det är något övergående, annars blir det lite knepigt att ta sig ut på dagarna. Hoppas framförallt att hjärtat mår bra så det inte är något fel.

Imorgon blir det i alla fall stan med lunch i solen och vin till det - utan bebis! M tar henne under dagen och jag ska ha tjejmys några timmar. Blir väldigt härligt! Får jag bara mina stunder för mig själv, antingen som imorgon eller bara en liten stund på kvällen när M kommer hem från jobbet, så orkar jag. Som jag har nämnt tidigare, det är helt otroligt vad snabbt man återhämtar sig och börjar längta efter sin lilla bebis (den man var så otroligt trött på för bara en stund sedan). Nu ligger hon och sover. Och jag längtar redan efter att få snusa henne i nacken och titta henne in i ögonen. Finaste N!

Påsk

Det har varit en annorlunda påsk. Fast ändå ganska bra. Svärisarna var här i fredags. De hade med en massa påskmat så att vi inte skulle behöva fixa så mycket nu när min rygg är kass igen. Det enda vi behövde ordna var efterrätt. Så jag bakade en chokladtårta. Jag som aldrig bakar. Tycker det är rätt trist egentligen. Det här med att läsa recept, måtta, veva runt i bunkar, vänta på ugn, dekorera. Har väl för lite tålamod. Men när det blir bra, då är det kul! Då blir jag stolt. Den här gången blev kakan lite väl torr. Men ändå - mörkt chokladig och dekorerad med (köpta) gula, kycklingar. Det enda påskiga jag har gjort den här helgen. Så lite stolt var jag ändå!

Halvtorr men påskig tårta

Påskafton firade vi själva, jag, M och N. Intressant, tredje aftonen vi firar bara vi. Eller ja, första aftonen med N, faktiskt! Både julafton, nyårsafton och nu påskafton. Jag och M i soffan. Den här aftonen var dock bättre än de andra, nu har vi ju lillan hos oss! Och dagen bjöd på soligt och härligt väder, så vi tog bilen och åkte till Delsjön och promenerade lite. Hade som plan att fika på mysiga Bertilssons stuga, men de tog inte kort så vi fick hoppa över det. Kontantlösa som alltid. Lite snopna, vi hade satt oss på himla härliga platser mitt i solgasset och sett fram emot en riktig skön fikastund. Snart åker vi dit igen! Men lite kontanter i fickorna. Påskaftons kväll blev inget särskilt med. Jag var trött i ryggen efter promenerandet och fick ligga i soffan. N var ganska trött och gnällig. Slutade med att vi badade henne för att hon skulle sluta gråta en stund. Det hjälpte! Hon älskar att plaska i vattnet, blir alldeles lugn och storögd. Sedan somnade hon ganska tidigt och vi passade på att kolla på film. Lugnt och skönt.

Promenad blev det i alla fall - utan fika

 

Påskdagen blev det sedan en tur till mormor (alltså min mamma. Konstigt det där. Vet inte om jag ska kalla henne mamma eller mormor. Är säkert inte konsekvent heller, så det blir nog mamma ibland och mormor ibland här på bloggen. Sorry. Förvirrat. Men på något sätt blir det så. Nu när N finns, då är mamma mormor. Bara sådär.) Min syster och hennes familj kom en sväng också, och på kvällen lagade jag och M mat tillsammans med lillebror F. Det blev en mysig kväll. Drack vin och pratade. Skönt med lite normalitet efter alla hemskheter. Pratade inte bara om våra krämpor utan även om annat. Kändes bra!

På annandag påsk var det strålande sol så vi tog en promenad och satt ute på altanen och fikade. Lugnt och skönt. Sedan bar det hemåt igen, och idag började vardagen på nytt. Kändes lite tråkigt, det är mysigt när vi får umgås allihop och M är hemma på dagarna så att vi kan hitta på saker! Ska inte ljuta om att det också är otroligt skönt att få lite avlastning med N på dagarna. Nu är hon oftast ganska lätt att ha att göra med, men det är skönt att kunna äta i lugn och ro, duscha utan att ha ett öra lyssnandes hela tiden och ha hjälp med allt lyftande. Jag får dock fortfarande sova på nätterna och för det är jag evigt tacksam! Gullungen sover som en stock mellan 22-05, och somnar om efter att ha fått ny blöja och lite mat. Då ligger hon och jag och gosar och sover i omgångar till 10 på morgonen. Helt otroligt. Bara det gör ju att man orkar med det mesta, även om hon inte sover så mycket på dagtid.

Nu ska jag i alla fall lägga mig. Ska till sjukgymnasten imorgon bitti, hoppas på att få bra övningar som kommer att hjälpa mig att bli bättre.

Jag har bestämt mig

Ryggen är lite, lite bättre nu. Jag kunde sitta upp och äta frukost idag, och jag klarade av att bära runt på N en stund när hon var ledsen och inte ville ligga ner. Det skär i mammahjärtat när hon gråter och jag inte kan lyfta henne, så det var väldigt skönt att kunna göra det. Jag har även klarat av att vara ute och gå med henne i någorlunda normal takt. Stor förbättring mot hur det var för några dagar sedan, med andra ord!

Och. Jag har fattat ett beslut. Igår ringde jag ortopeden jag träffade för några veckor sedan. Ringde med gråten i halsen. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Har ju återigen smärtor ner i vaden och höften, och så var det inte när jag träffade honom. Då såg ju allt ljust ut, smärtorna hade börjat avta, jag blev bara bättre och bättre. Så nu, när det här bakslaget kom, ringde jag honom. Frågade Vad ska jag göra? Ska det vara så här? Skulle det inte gå åt rätt håll nu? Självklart kunde han inte ge några svar. Men han sa "Du måste själv bestämma dig för om det är möjligt för dig att leva på det här sättet". Det är klart att det är MÖJLIGT...frågan är bara vilken livskvalitet jag ska ha. Han omformulerade sig. Sa "Du ska inte känna dig inskränkt av smärtan, gör du det så kanske du ska ta dig en funderare på en operation.". Nu blev jag klokare. Operation har inte ens varit ett alternativ innan, har jag uppfattat det som. Jag förstod ju inte, att det var upp till mig. Att det handlade om min livskvalitet snarare än hans vilja eller ovilja att operera mig. Nu förklarade han att operationen är liten. Att den inte kräver så lång rehabilitering. Men att det såklart alltid innebär risker, om än små, att opereras. Och att han absolut inte avråder från operation om det är så att jag vill ha det. Om jag inte blir bättre. Om smärtan stannar kvar och hindrar mig i mitt liv. För han tyckte att det här med livskvalitet, det är banne mig att kunna ta hand om och hålla i sitt barn. Och kan du inte det, då kan du ju inte vara lycklig? Som han sa. Som jag sa.

Så. Efter samtalet med honom har jag bestämt mig. Jag ska satsa ordentligt, på riktigt. Jag har ett liv att vinna tillbaka. Nu ska jag till en sjukgymnast som är specialist på ryggar, en som ortopeden har hänvisat mig till på Spine Center. Jag fick en tid redan nästa vecka. Jag ska ge det en ordentlig chans. Göra allt hon säger, alla övningar, precis så ofta som hon anvisar. Och jag ska göra det i en månad. Om jag inte har blivit bättre. Om det inte har vänt. I början på maj. Då ber jag om en operation. För nu känner jag att jag kan inte slösa mer tid. N växer så fort. Hon blir tyngre och mer krävande. Jag måste, jag VILL!!!, kunna ta hand om henne. Kunna vara föräldraledig med allt vad det innebär. Kryp på golv. Fika på stan. Lunch med andra mammor. Bus. Lek. Lyft. Hälsa på mormor. Jag har tidigare sagt att mitt mål är att vara helt återställd när augusti är slut. Det målet är kvar. Men en förbättring måste ha skett inom en månad. För jag vägrar. Att återgå till min isolerade värld bestående av lägenhetens väggar och liggande häng i soffan dygnet runt.

Kära skitrygg

Det onda vägrar att ge med sig, trots massor av vila och inga lyft överhuvudtaget på tre dagar. Börjat äta starka värktabletter igen, Celebra, och knaprar Alvedon vid sidan av det. Tog en promenad igår, och även om det gick så fick jag återigen gå med små, små steg och stanna då och då för att ryggen högg till och låste sig. Kan inte lyfta N och har värk som går ner i rumpan och vaden. Skit också. Känner att jag balanserar på gränsen till vad jag rent mentalt orkar med. Har verkligen försökt och kämpat i så många månader. Att inte tappa modet. Att fortsätta tro. Att jag ska bli frisk. Och precis när det hade börjar vända, när jag på riktigt började tänka att Nu går det åt rätt håll! Då. Ajabaja, säger ryggen. Inte glömma. Du är inte frisk. Nej, kära skitrygg. Inte en chans. Att jag glömmer. För du är så snabb på att påminna mig.

Sängläge

Jahopp. Here we go again. Sängliggandes hela dagen, ländryggen gör ont så fort jag tar längre steg än myrsteg och jag kan inte sitta upp. Tillbaka till att M får göra ALLT hemma, dock med det lilla tillägget "ta hand om bebis". Som tur var valde det lilla hjärtegrynet (bebis alltså, inte M) att vara på riktigt bra humör idag så hon nöjde sig med att vara hos mig i soffan i några timmar tills M kunde åka från jobbet. Lyfte henne till och från skötbordet en gång bara. Inte så skönt för ryggen. Fan. Vill inte hamna där IGEN! Inte nu. Det skulle ju vända nu! Eller så här - jag TÄNKER inte hamna där igen. Nu är det vila som gäller, och så lite lyft som möjligt. Därefter ska jag börja med mage och ryggträning. På efterkontrollen igår fick jag klartecken att börja med annan träning än bara promenader och knipövningar, och nu känner jag att det är bråttom att komma igång. N blir tyngre och tyngre, och jag MÅSTE ha muskler som stabiliserar ryggen. Annars kommer sådana här bakslag garanterat som fina små brev på posten. Inte okej. Nu, värktabletter och sova. Imorgon är en ny, förhoppningsvis mindre smärtsam, dag!

Bjussar på dagens finaste leende. Kan man bli annat än stjärnögd när man får ett sådant?! Älskade unge!

Bakslag

Så. Något hände idag. Skulle bara luta mig över soffan. Bar inte ens på något. Ryggen. Något kändes fel. Jag rätade på mig. Snabbt. Vad var det?! Kände paniken växa. Nytt diskbråck? Ryggskott? Ingenting? Under dagen växte sig det onda ondare. Strålar. Ner i höften. Vaden. Foten. Nu ligger jag igen. Kan inte lyfta. Inte sitta. Har ont. Dags för de starka tabletterna. Kanske går det onda över. Tills imorgon? Eller övermorgon? Om jag vilar.

Behov

Varit ute och gått i snålblåsten idag. Hu! Det är verkligen fortfarande vinter fortfarande. Började till och med att snöa när vi var ute.

N ligger och sover i vagnen ute i hallen, skönt. Passar på att lägga in alla kort i datorn och sortera i mappar. Gillar ordning och reda, och blir stressad när jag vet att det ligger en massa kort i mobilen och kameran. Dels ifall de "försvinner" - om man tappar bort kameran eller om mobilen blir stulen -, dels för att jag vill ha koll på dem. Så nu ligger de fint mappade i månadsordning. Ska försöka ladda över alla kort en gång i månaden, tänkte jag. Känns viktigt att ha koll på dem nu när lillan finns. Vill inte tappa bort något.

Ryggen har börjat göra sig påmind igen de senaste dagarna. Har hållt igång mycket. Lite för mycket. Som vanligt. Har så himla svårt att ta det lugnt, det är så mycket jag vill göra nu när jag äntligen kan röra på mig igen! Har ju skjutit upp hela mitt liv i ett halvår, ända sedan ryggen började krångla ordentligt i augusti förra året. Har verkligen ett gigantiskt uppdämt behov av att GÖRA saker. Träffa folk, promenera, städa, fixa, sortera, pyssla, laga mat, handla....you name it. Men det straffar sig snabbt. Har sjukt ont i vaden (ischias visar att den finns igen....) och lite högre upp i ryggen än där diskbråcket sitter. Gör mig alltid orolig när smärtan visar sig på nytt. Eller när den flyttar sig. Är så rädd att den ska bli värre igen. Eller att det ska uppstå försämringar eller nya diskbråck. Hemska tanke! Jag som precis har börjat dra ner på alla smärtsillande jag har stoppat i mig i ett halvår...nu äter jag bara Alvedon (den starka varianten). Tänkte jag skulle försöka hålla det så, vill ju verkligen inte stoppa i mig en massa nu när jag ammar lite också. Så OK, jag måste lyssna på min kropp. Imorgon har jag endast efterkontroll på MVC inbokat. Det får bli det enda jag gör, resten av dagen får vikas till så mycket vila det går att få. N, imorgon blir det soffhäng för oss!

Platt huvud och långa fingrar

BVC-besök idag. Lillan har gått upp nästan ett halvt kilo sedan senaste besöket för 2.5 veckor sedan! Hon närmar sig 5 kilo med stormsteg. Fattar inte att man kan växa så fort som små bebisar gör! Nu väger hon 4 930 gr och är 58 cm lång. Allt var bra i alla fall. Skönt. På något sätt är jag alltid lite, lite orolig varje gång vi går till BVC. Tänk om de upptäcker något som är galet? Tänk om hon inte växer som hon ska? Eller växer FÖR mycket? Men än så länge har allt sett jättebra ut. Skönt. Dock har hon tydligen blivit lite platt på ena sidan av huvudet (något jag inte ens har sett....). Vi ska försöka få henne att ligga mer på vänster sida för att det ska gå tillbaka. Det är sant, hon ligger faktiskt nästan alltid på höger sida av huvudet. Och tittar allra helst åt det hållet också. Stackarn, det har kanske att göra med att hennes kära mor låg på höger sida cirka 24 timmar om dygnet de sista tre månaderna som hon låg i magen. Lillan har inte haft en chans att lägga sig åt andra hållet. Men nu får det bli ändring på det. Platt huvud är ju inte så kul att ha när man blir stor...

Tog lite kort på hennes små händer igår när hon sov. Herregud, så söta de är! Och alldeles jättelånga fingrar...hon börjar knubba till sig lite nu i alla fall. I början såg det verkligen skrattretande ut - långa, otroligt smala fingrar och lika långa tår. Som bara spretade...gullungen!



Collingfingrarna

Konsumentansvaret...och att välja EKO

Jag tänker en hel del på det här med allas vårt konsumentansvar. Det har jag gjort och upprörts över många gånger förr, men tankarna kring det har ökat sedan N kom till världen. Plötsligt är det så mycket viktigare. Att värna. Att skydda. Att bereda för. En fin framtid. Och en del av det är ju att påverka vad vi i vår familj använder för produkter. Till exempel. Men det är svårt! Och det är lite det jag vill komma till, det jag upprörs över. Att vi har så mycket val idag, vi människor. När vi är konsumenter förväntas vi veta, eller ta reda på, vad som är bäst för Moder Jord, oss och våra små avkommor. I denna djungel av produkter, reklam och information. Jag vet ju att det inte hjälper att sura över att jag behöver lägga så mycket tid och kraft på att ta reda på saker och ting. Men jag tycker ändå att det är rätt hemskt att vi ska behöva lägga så mycket energi och tid, som vi kunde ha gjort annat med, på att söka information för att kunna fatta bra beslut när vi står där i matbutiken. Eller när vi ska köpa den där leksaken. Eller det där klädesplagget. Att vi inte bara kan lita till att producenterna tar sitt ansvar och ger oss all information lättillgängligt och begripligt, så att vi får möjligheten att välja det som är bäst utifrån ett miljöperspektiv, ett hälsoperspektiv och ett rättviseperspektiv. Och alla andra perspektiv man ska ha i åtanke när man konsumerar.

Men nu är det ju så. Gilla läget eller skit i det och sura. Kanske bäst att acceptera och gå vidare...konsumentansvaret är nog här för att stanna, oavsett vad jag tycker om det. Man får ju lägga sig på en nivå som passar en själv. Den egna tiden, viljan, plånboken, tron eller vad det nu är som påverkar vilka val man gör när man ska köpa något får styra varje person. Det viktigaste är trots allt att man gör rätt mot sig själv och gör så mycket man själv orkar med. Och när det känns övermäktigt (vilket jag kan tycka att det gör ibland när man väl börjar läsa på och klicka sig vidare på alla sidor på nätet som behandlar ämnet - herregud, jag måste byta ut ALLT hemma!) tänker jag att jag kan inte göra allt. Men gör jag lite, då har jag ändå gjort något. Och om vi alla gör lite, då blir det mycket tillslut.

Vill man lägga lite tid och kraft på att ta reda på saker och ting finns ju mycket information trots allt lättillgängligt idag. Många idéer och tankar har jag fått genom en av mina fina vänner som har en blogg där hon hon bland annat skriver en hel del om att handla ekologiskt. Bloggen heter Hemma hos Kikan och där finns inlägg om olika ekologiska och miljösmarta alternativ, till exempel om plastbantning, ekologiska tandborstar och ekologiskt smink. Hon ger ekotips och hon länkar till andra sidor och bloggar där man kan läsa mer om till exempel farlig plast, vad man kan göra för att få sitt hem mer fritt från kemikalier med mera. Någon Kikan kommer jag kanske aldrig att bli fullt ut, men jag tar små ministeg på vägen. Och jag tycker att hon är grym som verkligen tänker, och handlar, ekologiskt och miljösmart!

Från mormor till lilla N

Mamma skickade ett mejl till mig med en dikt till N. Jag tyckte att den var så fin att jag vill lägga den på blogggen. Så här är den. Lilla N, vi är många som älskar dig så otroligt mycket!

Till min älskade lilla N

Du ska få ett panoramafönster i barnbidrag. Stjärnhimlen ska vara din vardagsrumstapet och Mozart ska skriva musiken. Du ska få ett hem som älskar dig. Du ska få sinne för humor. Och Strindbergs samlade verk. Och alla mina barnbarn. Min present till dig är att du ska tala många språk och tåla allt slags väderlek. Du ska få god markkontakt och svindlande takhöjd med stuckaturer. Du ska få ett liv som förlåter dig allt. Klar i tanken ska du vara. Och stark i känslan. Du ska få ha roligt. Allt detta står i hemförsäkringen. Du ska få vara i fred. Mitt underhållsbidrag till dig är att du aldrig någonsin kommer att sluta hoppas. Du ska få ett modigt hjärta Och ett dristigt intellekt. Och ett gott omdöme. Den du litar på släpper inte din hand. Min julklapp till dig är att om du faller ska medmänniskorna glädjas åt att ta emot dig. Ett vänligt leende ska gå genom hela din resa. En frisedel ska jag sända från min ensamhet. Du ska inte få ärva någonting alls av mig. Men du ska få alla pengarna.

Mammahäng

Hängde lite med några föräldralediga kollegor från jobbet igår. Lite lustigt, vi är fyra tjejer som fick knoddar nästan samtidigt, varav tre av oss sitter i samma korridor! Det var det ena "jag ska ha bebis"-beskedet efter det andra i lunchrummet i somras. Kul! Och jätteroligt att umgås med dem. I vilket fall, jag tänkte mycket på två saker efteråt:

1. Visst är det intressant hur man kan svetsas samman genom sina barn? Vi fyra har aldrig umgåtts innan, varken privat eller på jobbet. Möjligen ätit lunch tillsammans någon gång, men då alltid i sällskap med flera andra. Och nu, för att vi alla är i samma föräldraledighetssituation, träffas vi plötsligt på fritiden. Och inte bara det, utan HEMMA hos varandra. Och vi sitter och babblar bebisar och privatliv samtidigt som vi slänger fram brösten vid matbordet och ammar. Otroligt skum situation, egentligen. Men plötsligt så naturlig. Precis som att vi aldrig hade gjort annat och precis som att vi kände varandra sedan gammalt! I vanliga fall hade i alla fall jag varit väldigt mycket mer avvaktande innan jag bjöd hem en ny bekantskap. Och jag hade nog inte visat henne brösten mitt i lunchen heller...Hursomhelst, skumt eller ej, väldigt kul att lära känna tjejerna lite mer. Härligt med livet som ibland för oss människor närmare varandra. Bara genom att vara som det är. Livet, alltså.

2. Jag har väldigt mycket rehabilitering kvar...Jag har inte träffat några andra föräldralediga i hemmiljö förrän igår, alltså inte sedan min rygg kraschade. Och det blev så uppenbart. Hur o-bra den fortfarande är. Det som för de andra mammorna är normalt föräldrabeteende och lekbeteende kan jag inte göra. När deras bebisar gråter går de runt, runt och vaggar dem, när bebisarna vill leka ligger mammorna på golvet med dem och puffar på mobilerna i babygymmet eller hjälper dem att rulla runt, när bebisarna ska kläs på lyfter mammorna upp dem från golvet och när de ska in och ut i bilen är det inga problem för mammorna att bära bebis och babyskydd. Jag VET att jag inte är en sämre mamma för att jag inte kan göra allt detta. Och jag VET att jag har blivit mycket bättre efter förlossningen, att det fortsätter att gå framåt och att jag måste "skynda långsamt". Jag vet också att jag kan få massor av hjälp från alla snälla runtomkring, och för det är jag evigt tacksam. Men jag är så fruktansvärt trött på att behöva den hjälpen! Och det gör så ont i hjärtat när jag ser andra mammor göra det jag inte klarar. För jag vill ju också. Ligga på golvet och krypa. Och jag är så trött på att alltid tänka på att ha N i rätt höjd så att jag kan lyfta henne. Eller på att alltid behöva hjälp till och från bilen. Även om jag också är tacksam. För att jag överhuvudtaget kan bära henne, ta hand om henne, gå, köra bil, sitta upp. Oerhört tacksam! Tro aldrig något annat. Men jag är också sorgsen. Det är så långt kvar. Och efter dagar som igår. Undrar jag. Kommer jag någonsin att nå ända fram?

Om att ladda om

M kom hem tidigare från jobbet idag och tog med sig N ut på promenad. Skönt. Mår verkligen inte helt 100, och även om jag faktiskt fick sova riktigt bra i natt har jag ont i halsen och känner mig allmänt matt och yr. Skönt med några timmar utan bebis att passa upp på...upphör aldrig att förundras över att det lilla, lilla livet kan ta så mycket uppmärksamhet och tid. Särskilt när hon nu börjar vara vaken allt mer. Det är inte många minuter i taget hon tycker att det är okej att ligga för sig själv under eftermiddagen. Så, tar hon inte en en tupplur blir det med andra ord ingen dusch, eller i stort sett ens påklädning, för mamman. Med andra ord väldigt skönt sådana här dagar när M tar henne lite när han kommer hem, egentid hemma är numer i stort sett long gone! Det knäppa är dock att jag saknar ihjäl mig efter henne bara efter någon timme. Längtar efter att ta upp den lilla bebiskroppen i min famn, sniffa på hennes hår och hålla henne nära. Det går snabbt att ladda batterierna och börja längta när man är förälder, helt klart. Säkert ytterligare en sån sak som naturen har tänkt ut, lite finurligt sådär. Hursomhelst, nu har de varit ute i snart två timmar, så nu vill jag ha hem dem igen! Jag är redo för mer matning och blöjbyten.

Måndag

Trött, så trött. Lillskruttan vaknade 5 i morse, somnade om och vaknade igen lagom till att jag själv var på väg att somna om. Sedan låg hon hos mig från 7 och "pratade" och fäktade med sina små armar. Hon har massa ljud för sig, små tjut och joller. Verkligen hur gulligt som helst! Fast kanske inte just när man vill sova...så nu ska jag gör det. Sova, alltså. Har ont i halsen och är förkyld, hoppas på en bättre dag imorgon. Ska försöka komma ut en sväng, då brukar hon somna i vagnen och sova ett par timmar. Hade varit skönt, idag blev det inget alls av varken promenad eller eftermiddagslur. Det är ju första veckan som M jobbar nu också, märker att jag är ovan vid att vara själv med N. Allt tar mycket längre tid, och framförallt förstår jag inte hur jag själv ska hinna duscha, göra mig iordning, äta o s v. I alla fall inte utan att ha henne skrikandes i typ spjälsängen. Intressant hur andra lyckas...dela gärna med er av era knep!

Familj

Idag har vi varit och hälsat på pappa. Äntligen fick N träffa sin morfar! Det var mysigt, N visade sig från sin bästa sida och log och pratade massor. Morfar sjöng, och N lyssnade storögt. Härligt, äntligen någon i familjen som uppskattar hans sånginsatser och inte bara ber honom sluta...:-) På hemvägen åkte vi förbi mamma också. Hon såg pigg ut, även om hon hade ganska ont idag. Tror att det gjorde både henne och pappa gott att få gosa lite med N. Även lillebror F var med, han är så stolt när han får hålla henne. Tänk att en liten bebis kan vara så bedårande och hänförande! Hon är underbart välgörande för hela familjen och det är så skönt att se. Det behövs något positivt efter alla svårigheter alla har gått igenom.

Diskbråcksupdate

Så var det äntligen dags att träffa en expert! Igår var jag och pratade med en ortoped om mina diskbråck. Efter att under 1,5 års tid varit hänvisad till allmänläkare och förlossningsläkare (halvbra när det gäller ryggproblem). Vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen. Inte så mycket kanske. Men jag hade HOPPATS. På att ett mirakel skulle ske och jag skulle få en massa SVAR. Få höra att jag kommer att bli helt frisk. Snart. Och att om jag gör si eller så då kommer det aldrig att ske igen. Då kommer ryggen att hålla, då kommer smärtan inte tillbaka. Men egentligen visste jag nog. Att det inte skulle bli så. För det finns inga SVAR. Allt är olika för alla, man kan aldrig så noga veta. Det är ovanligt, men inte onormalt. Att ha ont under så lång tid som jag har haft. Och graviditeten gjorde ju att allt förvärrades. Precis som att jag stadigt har blivit bättre efter förlossningen. Men när jag blir helt bra, om någonsin, det vet man inte. Det enda jag kan göra är att träna det lilla jag kan just nu, d v s knipövningar och promenader, och se till att alltid hålla efter buk- och ryggmuskler i framtiden. För att ge ryggen stöd. Och hoppas att det hjälper. Men jag kommer alltid att ha en svag ländrygg som kommer att besvära mig ibland. Men bara jag läker. Och bara jag aldrig, aldrig mer får diskbråck. Så får det vara så. Men inte diskbråck igen! För det är verkligen det värsta jag har varit med om. Känner mig helt traumatiserad efter all smärta, de akuta sjukhusbesöken och efter att ha gått från aktiv och vältränad till stel och orörlig. Men nu är det i alla fall VÅR! Och jag ska promenera så in i! Och till hösten tänker jag vara helt frisk och smärtfri. Sådeså! Diskbråck, go to hell!

Det här med sömn

Sömn är så himla viktigt! En god natts sömn kan verkligen göra hela skillnaden. För hur världen ter sig, hur man orkar ta sig an problem som uppstår, hur man reagerar på andra människor. Vi har en bebis som gått från att sova helt fantastiskt bra till att sova rätt dåligt. Eller ja, hon sover okej. Men hon har börjat LÅTA. Ligger och gnyr, knorrar, smackar, vrider och vänder på sig. Vet inte om hon drömmer konstiga drömmar, har det jobbigt med magen eller vad det kan vara. Blir lite orolig. Dels över hur hon mår (fast jag tror nog egentligen att hon mår rätt bra, hon är ju pigg och oftast glad när hon är vaken), dels över hennes föräldrars sömn. Den har minskat markant den senaste veckan. Med Ms influensa som innebär omhändertagande av bebis på heltid, en rygg som börjat göra ondare igen på grund av överansträngning och max fyra timmars sömn på raken under fem nätter är jag nu på gränsen till zombie. Ska därför lägga mig nu, kvart över tio en lördag. Detta har aldrig hänt i världshistorien tidigare! Men får jag sova igen lite och bli människa igen är det lätt värt en tråkig lördagskväll. Så Godnatt (I hope!)!

Vår!

Jag sa ju det - det ÄR vår idag! Äntligen är skitvintern över, nu måste vi gå mot bättre och ljusare tider! På alla sätt och vis. Det önskar jag både mig själv och alla er andra som har haft en tuff vinter och höst. Ha en härlig helg, alla! :-)

Vabruari är slut!

Imorgon är äntligen vabruari till ända och VÅREN är här! Ja, så är det. Från och med imorgon är det vår. No matter what! M har såklart lyckats bli sjuk (influensa och dunderförkylning) sista dagarna i denna hemska, kalla, förkyldiga, influensiga, magsjukliga månad, så han är förpassad till soffan på nätterna. Och handspriten används frekvent hos familjen Colling för tillfället. Håller tummar och tår för att jag och framförallt N klarar oss.

En månad

N, idag fyller du en månad! Helt otroligt, fattar inte att tiden har gått så fort. Trots att månaden mestadels har inneburit hemmahäng med dina föräldrar (som behöver lära känna dig och lära sig ett lite annat sätt att leva på - framförallt har vi lärt oss att dina behov alltid går först och att inget längre går att planera som förr). Och tänk, för en månad sedan hade du precis kommit till oss! På något sätt så självklar, trots att du var helt ny. Och inte kunde jag tro att jag kunde älska dig så mycket! N, när jag tittar in i dina vackra, mörka (med väldigt obestämbar färg) ögon känns det så stort. Nästan som att jag ser in i mig själv.

En månad gammal vet vi att du oftast är på bra humör, du ligger och sprattlar vilt med armar och ben, säger "Ooo" och tjuter, testar din stämma. Vi vet också att du har temprament! Du blir galen om du inte får mat NU när du är hungrig. Då rynkar du ihop hela ansiktet och underläppen åker ut. Och när du gråter låter det som att du säger "Nää-ä!". Och mammahjärtat brister! Du sover fantastiskt bra på nätterna hittills. Och tar oftast en lite längre lur på dagen, allra helst i vagnen när vi är på promenad. Du är lång! Och har jättelånga fingrar. Dina fötter, som var smala och hade tår nästan lika långa som fingrar när du föddes (vilket din morfar tycker är jättekul, "Collinghänder och Collingfötter, säger han!), har blivit lite knubbiga nu. Och du kan spreta med stortårna. När du föddes såg de ut som små saxar! När du äter ligger du och kniper med tårna, eller flexar upp hela foten, så mycket njuter du. Och idag log du ditt första leende och gurglade glatt. Och jag fick tårar i ögonen. N, jag älskar dig så ofantligt mycket!

Sjukvårdshorror

Vi lyckades! Min rygg höll för att åka fram och tillbaka till mamma! Visserligen var jag jättetrött och hade ont efteråt, men den verkar i alla fall inte ha blivit sämre. Och det var väldigt skönt att få träffa henne. Är så tacksam över att det gick! Det skär i hjärtat när jag tänker på att hon sitter i sitt hus alldeles själv, har ont och inte kan ta sig någonstans. Hon som hade längtat så efter att få vara mormor. Hon som hade planerat att vara hos oss och hjälpa oss när min rygg inte klarar av allt bärande. Nu är det hon som behöver hjälpen istället.

Men jag blir återigen helt vansinnig på sjukvården! Skicka hem en människa efter ett trauma och en stor operation till isolering med ett "vi ses på återbesöket om TRE månader!". I Tyskland, som ett exempel, får man plats på ett rehabiliteringsboende under tre veckors tid per automatik efter en sådan här operation. För att det krävs så mycket träning efteråt. Här blir man lämnad själv med ett papper med övningar på och ett "Lycka till!". Och färdtjänst ska vi inte prata om! Kämpade med dem för min egen skull i höstas, nu för mamma. Ingen lycka. Har man inte ett stadigvarande funktionshinder i minst sex månader så är man inte berättigad till färdtjänst. Även om det innebär att man blir isolerad i sitt hem och inte kan ta sig någonstans. Man kan väl vara funktionshindrad i kortare tid och vara i behov av att ibland ta sig utanför dörren? Näpp. Inte i Sverige. Isolering av sjuka människor tycks inte ses som ett problem. "Hon kanske kan ta bussen?" fick jag till svar när jag ringde dem. Hjälp. Hon kan ju knappt ta sig runt i sitt eget hus. Nä, sjukvården i Sverige - shape up!

Helgens utmaning

Imorgon ska vi ut på äventyr! Vi gör ett försök att ta oss hem till mamma och stannar förhoppningsvis till på söndag. Håll alla tummar att jag fixar att sitta i bilen så länge - jag vill verkligen komma hem till henne och pigga upp henne lite med N! Hoppas, hoppas att detta ska gå bra.

Upp!

Thank God för att det oftast går upp igen när det har gått ner! Jämfört med dagen igår var den här dagen rena paradiset! Mycket piggare (ja, det tål att sägas hur många gånger som helst: Sömn är botemedlet mot det mesta!) och framförallt gladare. Skönt. Livet känns plötsligt lite mer nyanserat än bara svart. Vi tog till exempel en promenad till BVC i det fina vädret. Iskallt visserligen, men strålande sol och klarblå himmel. Och BVC-besöket gick fint. N fortsätter att gå upp som hon ska (hela 4330 gr och 54,5 cm nu) och amningen såg bra ut tyckte sköterskan. Skönt att höra eftersom varken jag eller N (eller M heller för den delen) vet hur det ska gå till. N är i alla fall världens duktigaste bebis och har ammat några gånger idag. Bästa tjejen!

Amningsdebut med mera

Haft en riktigt svart dag idag, hoppas vakna till en bättre imorgon. Gråtit för minsta lilla, sett allt så negativt det bara går (jag kommer ALDRIG kunna bära runt på och vagga min lilla älskling, ryggen kommer ALDRIG bli helt bra, M kommer ALDRIG orka stå ut med all denna skit, mamma kommer ALDRIG att bli frisk...fan, jag har nog glömt att säga till N att jag älskar henne så vansinnigt mycket, jag räcker inte TILL!!! Och amningen kommer ALDRIG att funka! Jag måste diska också! Skit! Och så vidare i all oändlighet.). Imorgon måste bli bättre. Mycket upponed nuförtiden, märker jag. Tycker jag har baby blues mest varannan dag.

MEN. N tog bröstet två gånger! Hon var hur duktig som helst! Vi har alltså amningsdebuterat! DET var bra! Pluspoäng och applåder till oss. Godnatt, hoppas jag kan skänka mer positiv energi imorgon!

Projekt Amning

Ligger med liten naken bebis på bröstet. Efter tre veckors ned- och uttrappning av morfinet (och byte till andra, mer amningsvänliga, smärtstillande tabletter) är jag äntligen morfinfri och får alltså börja med Projekt Amning. Ja, ett projekt lär det ju bli...Har pumpat för att hålla igång mjölkproduktionen, men jag är inte i överhuvudtaget närheten av de mängder N sätter i sig från flaskan. Stackarn, kommer att bli helt besviken första gången hon ska försöka amma. Kämpa som en galning för några milliliter. Orka! som min tonåriga systerdotter hade sagt.

Tänkte börja lite smått med amningsförsöken idag, men än så länge är hon halvintresserad. La henne på bröstet och hon somnade direkt. Haha! Hon fattar väl inte vad hon ska där och göra. Ja, ja. Pumpar vidare och fortsätter försöka. Blir spännande att se hur det blir i slutändan. Huvudsaken är i alla fall att hon får i sig lite av bröstmjölken, tycker jag. Så hon får lite antikroppar. Hon drack sina första dyrköpta slurkar via flaskan förut - bara det kändes som en vinst! Innan har jag bara pumpat o slängt morfinmjölken, nu kan jag åtminstone ge den till henne. Dock utan morfin. Lite mer motiverande än att slänga...vi kämpar vidare!

Sömn

Mannen och barnet sover. Klockan är halv 12 och jag kände att jag inte kunde sova längre så jag gick upp och har nu hunnit äta frukost och dricka det livsnödvändiga kaffet. Lyx! Än så länge har vi verkligen haft tur gällande just nattsömnen. N lägger sig vid 12, vaknar någon gång mellan 5-7-tiden, och sover sedan några timmar till därefter. Otroligt! Innebär att vi absolut får tillräckligt med nattsömn och med andra ord inte dör av trötthet. Skönt. Hoppas det håller i sig - tittar man på arv och miljö BORDE det göra det med tanke på att lillan har begåvats med två mycket morgontrötta föräldrar. Plus att vi är kvällsmänniskor. Plus att hennes mor har ett enormt sömnbehov.

Lite kul apropå sömn...i lördags stensov hon från 17 till 22. Vi stressade dock som galningar för att hinna laga mat och äta "för hon vaknar nog NÄRSOMHELST!". Så vi krämade på med högsta temperatur på ugnen när kycklingen vägrade bli färdig (vilket gav ett lätt svart resultat), hivade i oss maten och varsitt glas vin snabbare än blixten och satt sedan där i skenet av stearinljus och undrade om hon verkligen inte skulle vakna NÄRSOMHELST som vi hade trott. Det gjorde hon inte. Småbarnsföräldersyndrom...

Lilla mamma

Mamma åker hem från sjukhuset på måndag, 11 dagar efter olyckan. Är orolig för henne, undrar hur hon ska klara sig. Alldeles själv, begränsad i rörligheten och med mycket smärtor. Och jag hoppas att hon snabbt ska bli bättre. Hon är så värd att få må bra! Och få njuta av livet som mormor. Mitt mål nu är att jag själv ska bli så bra att jag kan åka hem till henne. Kanske kunna hjälpa henne på något sätt. Om inte annat så bara med lite sällskap. Inom två veckor ska det kunna gå, tycker jag. Det är planen.

Färdig!

Så. Klippt o klar! Och ja. Frisören blev lite förskräckt. Men bedyrade att en klippning gjorde susen. Trots fyra månader utan klipp och en förlossning som gjorde håret till ett fågelbo utan dess like.

Känner mig alltid bättre när håret är nyklippt. Även om det blev på tok för kort den här gången, topparna gick liksom inte spara på...men det är något psykiskt påfrestande med att gå runt med slitna toppar, glanslöst hår och för lång lugg. Och tänk vad bra - jag lyckades köra ToR frisören och sitta i en frisörstol! På en och samma dag! Bjuder nu på en efterbild utan mössa. Grynig mobilbild, men det får gå.

Stress...och hår

Trött så in i...har knappt sovit i natt. Dock ej p g a N, hon sov som en stock. Nä. Massa tankar och oro som flög runt i huvudet. Stressade mig, gjorde mig klarvaken. Hurskajagorkaochkunnatahandomminbebis-stress. Tänkomnågotmerhändermamma-stress. Ryggenmåsteblibra-stress. JagORKARintemer-stress. Hurskadetgåmedallt?-stress. Och så vidare. Men okej. Ny dag. I natt kanske jag kan sova bättre så att allt känns lite ljusare imorgon igen.

Nu ska jag i alla fall klippa mig! Första gången sedan oktober. DET är i alla fall underbart bra! Bjuder på en före-bild. Vägrar dock ta av mig mössan, den får ni stå ut med. Min frisör kommer att bli förskräckt när hon får se mina stackars testar.

Alla hjärtans dag

Fantastiskt! Firar alla hjärtans dag med lyckat BVC-besök (skruttan har gått upp som hon ska och följer alla kurvor perfek t+ är mestadels nöjd och glad = stolta föräldrar), en riktigt god latte på café (första fikan ute sedan i oktober!) och promenad längs med kajkanten. Ryggen är okej, och framförallt, den blev inte sämre av all aktivitet. Hoppet om fortsatt förbättring och ett normalt liv börjar infinna sig. Kanske är drömmen om att kunna leva som de flesta andra småbarnsmammor inom räckhåll? Och tänk om jag kan åka hem till mamma och hjälpa henne snart? Då skulle så mycket vara vunnet! För både mig och henne. Jag håller tummar och tår - kan inte uppförsbacken för oss alla vara slut nu? Det är dags för medvind på alla fronter!

Bebisbubblan

Herregud vad tiden går fort! Utan att man gör något! Ge mat, försöka äta själva, diska flaskor, försöka klä på sig (och, i bästa fall, även N), byta blöja, ge mat, diska flaskor, försöka hinna göra något medan hon sover (15 minuter eller tre timmar? Hur lång tid man har på sig kan man aldrig så noga veta), vagga, äta själva, ringa upp något av alla missade samtal, ge mat...osv. Kommer troligen att läsa detta och hånskratta åt mig själv om vi någonsin kommer på idén att skaffa ytterligare en bebis. Alltså, hur jag kunde tycka att det var stressigt med EN...Men det tar nog lite tid att vänja sig. Tror ju fortfarande att det här livstillståndet är övergående...Tänker att jaja, såhär är det nu. Men SEN, när livet blir som det var...Haha! Har inte fattat med hjärtat än att lillan är här för att stanna. Det blir aldrig som det var igen. Och himla tur är väl det.

Igår kväll gallskrek hon till och från i tre timmar. Vi höll på att slita av oss håret i ren frustration. Mat - nej. Bära - nej. Byta blöja - nej. Sova - ja. Fast för trött för att orka sova. Tillslut somnade lilla ängeln (kanske inte exakt vad jag kallade henne då...) i alla fall (troligtvis i ren desperation över att vi inte fattade vad som felades). Då sov hon dock mellan 11 o halv 7. Bästa ungen! Det har hon gjort, och gjort riktigt bra!, sedan hon kom hem från BB. Håller alla tummar att det fortsätter, i så fall ska jag aldrig klaga över för lite nattsömn! Promise.

Ridå ner

Ibland undrar jag vad det är som pågår. Precis när allt hade vänt, när vi äntligen skulle ha lite flyt, få ha det lite enkelt och vara lyckliga. Då händer det. Igen. "Oturen". Eller "Ödet". Eller vad fn det nu är som spökar. Lilla mamma. På sjukhus. Med bruten lårbenshals. Alldeles ensam. Och jag kan inte ta mig dit på grund av min förb-nnade rygg. Och M kan inte åka dit för jag kan inte ta hand om N själv. Lilla mamma. Ensam och med så mycket smärta. Rädd, men försöker vara stark. Men hon har redan fått utstå så mycket. Så jag hör. Rädslan, smärtan, ensamheten. Och jag undrar. Hur ska vi ta hand om henne när hon ska vara hemma? Hur ska vi göra så att hon inte blir isolerad? Hur ska hon klara sig? Om jag bara vore frisk...men det är jag inte. Så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Och jag tycker att det är så fruktansvärt. När ska det sluta? Egentligen?

Namnångest

11dagar gammal har lillan äntligen fått sitt namn! Hon har i och för sig haft det hela tiden, men idag bestämde vi oss för att verkligen bestämma oss. Svårt beslut, ett namn står ju så mycket för ens identitet! Och hon ska ju heta det hela livet...lite ångest. Men nu känns det bra, namnet hon fick är mjukt och passar henne. Även om fröken råkar vara en mycket bestämd dam med noll tålamod...men mjuk, det är hon ändå, på alla sätt och vis! Så, välkommen till världen igen, lilla N! Hoppas du blir nöjd med dina föräldrars val av namn.

I långsam takt

Har varit ute och gått!! Två gånger nu. Helt fantastiskt. Har inte gått utomhus på fyra (!!!) månader, så bara känslan av mark under fötterna och frisk luft är helt underbar. Tänk, att gå promenader och vistas utomhus var något jag tog för givet innan...men visst, okej, jag är sned som lutande tornet i Pisa, jag går långsammare än en sköldpadda, jag klarar bara 10 minuter och jag får så ont att jag måste vila efteråt. Men ändå! Jag KAN gå överhuvudtaget! Hoppas så innerligt att turen äntligen har vänt, att det ska fortsätta åt rätt håll så att jag blir frisk snabbt och kan ta hand om min lilla tjej. Tänk den dagen jag kan lyfta henne och bära runt på henne! Längtar obeskrivligt mycket.

Hemma!

Vi har kommit hem! Och det är så skönt. Hemma. Mina grejor. Min säng. Vår lukt. Lillan verkar inte ta sin första flytt så hårt. Hon mår fint, fortsätter att sova bra (på dagen, det vill säga...) och äter som en häst. Vi är genomtrötta efter många nätter med alldeles för lite sömn. Har inte riktigt kommit in i livet som småbarnsföräldrar än, fattar inte att vi borde ta igen sömn på dagarna och lägga oss tidigt. Men det kommer. Ikväll har vi i alla fall firat. Föräldraskap, Lillans en-veckasdag och hemkomst. Skumpa, brieost och rökt lax (mycket av det jag har saknat som gravid...) bland annat. Trötta och lyckliga. Överväldigade av kärlek till den lilla.

Tjejkväll

M har bebisledigt ikväll, så jag och Lillan myser själva. Lite läskigt att vara själv eftersom jag inte kan lyfta eller bära henne p g a ryggen. Snälla undersköterskor är dock på plats så snart jag ringer på klockan, så det är ändå skönt. Frustrerande dock att inte kunna trösta sitt eget barn när hon vill bli buren...ingen sanning, jag vet, men känner mig som en kass mamma när de frågar om jag kan rapa henne och jag får säga nej. Jag ligger och bevakar minsta rörelse efter tecken på hunger eller missnöje. Hittills har det i alla fall gått bra, hon har ätit och sovit i två omgångar. Hoppas natten blir lugn.

Är för övrigt överväldigad av alla känslor. Tänk att man kan känna så mycket kärlek för någon! Och att det faktiskt gör fysiskt ont så jag själv börjar gråta när hon är ledsen. Hon är världens ljuvligaste, vårt lilla Pyre!

Älskade lilla Pyre

Dagarna på BB

Ligger och myser med sovande liten prinssessa. M är ute och får lite frisk luft (och köper gokaffe till mig). Börjar äntligen känna mig lite som människa igen! Inte lika ont i snittet, och lite mer med i huvudet. Kom upp ur sängen för första gången igår (förutom ett par toalettbesök då...) och duschade. Underbart! Fick dock blodtrycksfall och höll på att svimma i duschen, så det var lite läskigt. Idag har jag dock lyckats både klä på mig vanliga kläder (vad mycket friskare man känner sig utan sjukhusnattlinne...) och varit ute och gått i korridoren för att hämta mjölk till lillskruttan. En av de gulliga barnmorskorna (tro mig, det finns även eldsprutande drakar...) höll på att svimma när hon såg mig gåendes. Dels för att jag är så sned (fast jag är så van så jag tror ju att jag är rak), dels över att jag gick. Kändes bra! Hon trodde nog att jag aldrig skulle ta mig ur sängen...

Mamma var här en stund förut också. Det var väldigt mysigt och rörande. Hon blev såklart helt kär i liten - hur kan man annat? Det var skönt att träffa henne, mamma är alltid mamma. Lilltjejen gillade henne massor och somnade som en stock i mormors famn.

Annars går dagarna här på BB. Äta, ge bebis mat, försöka gå upp lite, byta blöjor, vagga, titta på bebis som sover, träffa läkare, grina lite för att hon är så fin, be om råd i panik när vi inte fattar varför hon skriker, mysa, försöka vila, ångra att man inte sov på dagen när man är vaken halva natten med ledsen bebis osv...vi flyter runt i bebisbubblan och har det mestadels väldigt mysigt och gott! Får förhoppningsvis komma hem från detta fullserviceställe i helgen. Med skräckblandad förtjusning...

Välkommen till världen!

Så kom äntligen vårt efterlängtade lilla pyre! Världens finaste lilla tjej kom ut kl 05:49 den 26 januari. Hon vägde 3800 gr (inte 4800 gr, som jag hade gissat på...), och var 53 cm lång.

Nu ligger vi alla tre på special-BB på Östra (kul att äntligen få vara inneliggande med en liten bebis...;-), och vi blir nog kvar i några dagar till. Lillan mår fint (hon var inte ett dugg påverkad av morfinet, utan skrek visst innan hon ens var ute ur magen...). Förlossningen blev dock ganska tuff. Efter 15 timmars förlossningsarbete (och riktigt arga värkar innan dess i flera timmar) blev det tillslut ett akut snitt under narkos eftersom ryggen inte orkade längre. Jag lovar att ge en ingående beskrivning av hela alltet senare (för den som så önskar...).

Nu ligger vi inne och återhämtar oss. Mår ganska bra men har såklart väldigt ont i såret efter snittet, och trötta är vi efter nästan ingen sömn på många dygn - men det är nog bara att vänja sig. Lill-tjejen mår i alla fall finfint och vi är otroligt lyckliga över att äntligen ha henne hos oss! M gör ett hästjobb med blöjbyten, vaggning och matning (jag får inte amma p g a allt morfin) och däremellan ligger vi bara och myser och tittar på lillskruttan. Hon är helt fantastisk!

Dan före dan

Dåså. No matter what så ska vi i alla fall till förlossningen och starta upp det hela imorgon kl 8. Pyret fullständigt vägrar ju att komma ut på egen hand. Har haft lite ont i mage och rygg (och huvudvärken from hell! Men det är nog ingen förlossningsbiverkan...) i några dagar - KANSKE innebär det att kroppen har fattat att den ska göra något? Jag hoppas. Har lite svårt att förlika mig med tanken på att det blev igångsättning trots allt. Känns skit, särskilt med tanke på hur jag har mått och all denna väntan - utan att få nåt för det (alltså, som i en naturlig förlossning). Lite bittert. Men nu är det så, jag kan inte påverka mer. Har två scenarion i huvudet. Väldigt svårt att bara tänka på det positiva (det har gått för mycket åt skogen hittills för det...), så jag beskriver båda. Sedan ska jag försöka släppa det negativa och bara fokusera på de goda tankarna.

Skräckscenario: Min kropp kommer inte att fixa detta, den klarar ju inte ens av att starta upp själv. Något måste vara fel med antingen mig eller bebis...

Bebis är gigantisk och kommer inte att kunna komma ut (eller så kan den det men det är jättesvårt och jag går sönder hur mycket som helst).

Bebis mår dåligt, både nu och när den kommer ut. Eller så är något annat galet med bebisen.

Jag kommer inte att klara smärtan, utan svimma alternativt bli helt traumatiserad. Dessutom funkar inte mitt och Ms samarbete alls, och jag blir bara arg vad han än gör.

Kroppen är inte ett dugg redo (livmodertappsj-veln är fortfarande helt omogen) så det kommer bli två h-vetesdygn med mängder av gynundersökningar, hormonbehandlingar och ballonger som ska stoppas upp. Ryggen blir sämre av allt hålligång, och jag blir helt utmattad. Därefter blir det massa svåra värkar (efter hinnhåltagning och dropp) som inte leder någonstans och efter fyra dygn på förlossningen blir det tillslut antingen snitt eller sugklocka (varpå jag givetvis spricker sjukt mycket).

Ryggen pajar igen, och jag kan inte ta hand om mitt barn.

Drömscenario: Vi kommer in och de upptäcker att jag redan är lite öppen. Av mig själv! Bebis mår finfint och jag får dropp för att starta värkarna. Värkarma kommer lite successivt under förmiddagen, jag hinner både vila emellan och bada. Sedan blir de starkare, men smärtan är fortfarande hanterbar. Epiduralen läggs och den hjälper - även mot diskbråckssmärtan!

Tillslut börjar krystvärkarma, och även om det gör jätteont så fixar jag det! Jag lyckas tänka positivt och behålla målbilden genom hela förlossningen. M och jag samarbetar hur bra som helst och han får mig att hålla modet uppe när det är som jobbigast. På fredagskvällen kommer tillslut lill* Pyret ut, alldeles frisk och perfekt! Ca 3,5-4 kg, pigg och hur söt som helst. Och jag sprack bara pyttelite - typ två stygn!

Så, nu ska jag FÖRSÖKA fokusera på drömscenariot. Kanske blir det något inlägg imorgon - fast förhoppningsvis inte! För i så fall går det segt...

Läget just nu: Jättetrött och har ont i vaden och huvudet. Bebis är väldigt lugn, men rör sig i alla fall pyttelite. Hoppas på att få sova gott i natt så att jag är hyfsat utvilad imorgon. Vet inte riktigt hur jag känner för morgondagen - känner mig som sagt lite uppgiven. Samtidigt är jag nog nervös, för tankarna ploppar upp hela tiden. Hoppas, hoppas att allt ska gå riktigt smidigt och bra! Det är jag värd! :-)

Nu blir det kolhydratladdning och avstängda telefoner resten av kvällen. Bara slappa och försöka peppa!

Kram från snart mamma på riktigt!

Styrka och tårar

Jag får höra hur stark jag är. Tapper. Fantastisk. Läkaren tittar in i ögonen på mig och säger att han är imponerad av mig, att jag är så stabil som jag är och att jag har orkat gå så här länge. Barnmorskan säger att det inte är så konstigt att jag inte orkar hålla alla de negativa tankarna borta, att jag har haft det tufft och är en riktig kämpe. En annan läkare undrar varför jag inte ligger och gråter och skriker - det hade han förväntat sig. Och jag undrar om det är så bra. Att vara stark. Att lyckas hålla humöret uppe för det mesta, orka skoja och skratta mitt i allt det jävliga. Men jag kan inte göra annat. Hade jag grävt ner mig hade jag aldrig orkat, jag hade inte stått ut. Ändå känner jag att jag vill börja gråta när de säger så. Därför att även om jag inte gråter och skriker gör det inte mindre ont inom mig. Det gör inte att jag är i mindre behov av att bli omhändertagen. Varsamt. Lyssnad på. Tagen på allvar. Och jag känner att jag snart inte orkar vara stark längre. Jag orkar inte med fler motgångar nu. Men det vågar jag knappt ens tänka. För vem vet vilka prövningar som då kommer? Och jag vet ju, att gränsen alltid går att stretcha lite till. När jag tror att jag inte orkar mer. Så händer något. Och då är det bara att flyta med. Inte kämpa emot. Acceptera, hantera. Och jag vet att jag kommer att göra det om jag måste. Men snälla, låt mig inte behöva. Låt allt bara gå bra från och med nu. Positiva besked. Goda ting. För det räcker nu. Stark vill inte behöva bara stark längre. Stark vill bara få ha det lugnt och skönt. Ingen oro.

Och är det verkligen styrka? Eller en fasad? Ibland vet jag inte ens själv. Är det den duktiga flickan som inte kan hålla sig borta, som ständigt vill få alla andra att ha det bra och inte behöva känna sig obekväma? Det skruvas och flackas med blickar de få gånger jag väl gråter. Förutom en av alla barnmorskor som höll mig i handen och sa att det var bra. Att jag har haft det så jobbigt att det inte var konstigt att jag behövde släppa på trycket. Och att hon tyckte att jag var så otroligt tapper. Det var skönt, hon vågade stå kvar, vågade möta. Men är det den duktiga flickan? Jag tror kanske inte det. Inte så ofta i alla fall. Det är nog mer realisten. Hon som tänker att ska jag få ut något av det här mötet är det bäst att jag är saklig och skärper till mig. Hon som tänker att gråta kan jag göra sedan. Fast ibland vore det nog bra. Att släppa fram de där tårarna lite oftare. Visa att det gör ont. Men oftast. Är jag faktiskt glad när jag är glad. Här och nu. Men jag ska försöka. Att låta tårarna komma när de vill. Och låta andra ta ansvar för sina reaktioner, precis som jag får ta ansvar för mina. Note to self.

Bjuder på en sista magbild. Sedan räcker det, nu får det banne mig bli bebisbilder istället!

Sista MVC-besöket

Ligger, som vanligt, och väntar på sjuktransporten hem. Varit på sista MVC-kontrollen på special MVC. Allt såg fint ut. Blodvärde, blodsocker, CTG (134-161 slag per minut och typ inga sammandragningar. Hallå? Har min kropp inte fattat att det är dags att föda?!) och SF-mått. Ingen urinvägsinfektion , vad de kan se på proverna. Skönt. Svider ändå när jag kissar, men tydligen händer ju mycket knasigt när man är gravid. Känner mig trött, stor och tung nu. Mår lite illa då och då, sover ganska kasst och är överhuvudtaget bara väldigt trött på hela situationen. På fredag åker vi i alla fall in för igångsättning, sen får vi se hur många dygn det tar. Är min livmodertapp fortfarande omogen (högst troligt eftersom den inte verkar ha fattat vad den ska göra) kan vi räkna med kanske tre-fyra dygn. Sen upp till en vecka på BB för bevakning av liten (som troligen kommer att behöva avvänjas från morfin och ha abstinens). Vi får ta det, som allt annat, som det kommer. Ja, ja. En januaribebis blir det i alla fall, det är bra! :-)

En stilla önskan

Jag har halvlegat i min älskade fåtölj en stund. Den står precis vid våra stora fönster som vetter ut mot hamnen, och det är verkligen min älsklingsplats i lägenheten. Ljuset som kommer in från fönstren är helt underbart, och med balkongdörren öppen kändes det nästan som att jag var utomhus. Jag satt och tittade ut på isen länge, länge. Massor av familjer som var där ute och lekte. Åkte pulka och skridskor. Skrattade. Pimpelfiskare som i lugn och ro satt med sina metspön och kaffetermosar. Skymningen som sänkte sig. Svepte in allt i ett mjukt vinterljus. Isen tömdes. Människorna gick hem till sitt. Och jag satt där. Med blandade känslor. Lugn, närvaro, stillhet. Och sorg. Hopp - och tvivel. Jag vill så gärna. Tillbaka dit ut. Vara med. Springa, gå, leka. Slänga mig ner och göra snöänglar. Eller bara sätta mig på en av bryggorna och dricka en kaffe i vintersolen. Leva! Jag önskar av hela mitt hjärta. Att det är så det ska bli. Snart. Mitt inre är som en fiol med strängarna spända till bristningsgränsen. Inte mer nu. Nu måste det vända.

Lördag

Haft en lugn lördag. Både M och jag har varit trötta och sega, så vi har mest slappat. Sov riktigt länge (vilket jag i och för sig alltid gör nuförtiden). Sedan låg vi och kramades och pratade lite. Slog mig att denna helg innebär de sista sovmornarna tillsammans på jättelänge! Bäst att ta tillvara på dem. Sedan har vi spelat lite spel och pratat om bebis. Konstaterar att det ska bli väldigt spännande efter nästa helg! Och läskigt. Och jobbigt. Och mysigt. Och att vi inte alls kan föreställa oss exakt vad vi kan förvänta oss. Känns fortfarande helt ofattbart att vi ska bli föräldrar och att vi snart ska få träffa Pyret! M oroar sig lite över hur man badar och byter blöjor. Jag med - fast jag är nog mer orolig för om jag överhuvudtaget kommer att KUNNA göra det. Hoppas så mycket att ryggen ska bli bättre så snart bebis är ute!!

Lyssnade på C/o Hanna & Amanda på Podcaster en stund (ladda ner och lyssna, de är grymt underhållande!), men somnade mitt i. Är verkligen supertrött idag! Nu blir det mat, massa onyttigheter och TV-mys resten av kvällen.

Vecka 41+0

Har kommit in i något slags likgiltighet. Känner inte att jag bryr mig så mycket längre. Alltså, det är klart att jag BRYR mig, men mer att jag orkar inte gå runt och längta efter bebis längre. Har liksom gett upp om att den någonsin ska komma ut. M är på tå och vågar knappt åka till jobbet "ifall det sätter igång". Jag bara skrattar och säger att det fattar du väl, det kommer inte att sätta igång, det är lugnt! Jag bara känner det. Vi kommer att få tvinga ut den här lille bebben, den kommer inte ut frivilligt. Det värsta är att jag börjar bli så trött på allt det här - hela skitgraviditeten, alla negativa besked, att min kropp vägrar att starta förlossningen, ryggen, urinvägsinfektion....- att jag börjar undra om jag ens kommer att bli glad när bebis väl kommer ut. Just nu känns det mer som att jag kommer att vara helt likgiltig. Mer som att jaha, där är du. Kul att det passade att komma nån gång. Hade ju gärna sett att du kom lite tidigare. Kan jag få vända mig och somna om nu? Jag tror nog inte att det blir så egentligen, trots allt älskar jag det lilla livet inne i magen. Men kärleken har liksom blandats med en massa irritation (kom ut någon gång!!!) de sista veckorna, och det gör mina förväntningar på mina mammainstinkter väldigt låga. Önskar så mycket att förlossningen sätter igång av sig själv. Det skulle göra att jag kände att min kropp inte totalt har svikit mig. Det skulle också göra mig tryggare i att det blir en förlossning jag faktiskt kan klara av. För de signaler jag får från kroppen nu tolkar jag som att den inte fixar förlossningen - skulle den fixa den utan problem skulle väl förlossningen ändå komma igång naturligt (som den gör på 95 % av alla kvinnor innan vecka 42+0)? Aaaah. Dessa tankar! Craziness!

Ryggen håller sig i skinnet. Dock finns en förnimmelse av något. Som att den väntar på en oförsiktig rörelse, på minsta lilla tillfälle att krascha igen. Smärtan har lite då och då börjat krypa tillbaka och knacka på de senaste dagarna. Den lurar, väntar. Gömmer sig och hoppas att jag ska släppa garden. Jag ligger så stilla jag kan och rör mig försiktigt, försiktigt (hur man nu gör det med en gigantisk, tung mage). Ryggen FÅR inte paja igen!! Inte nu. Jag ska ju ta hand om bebis snart!

Inget svar på urinprovet än. Ytterligare ett orosmoln. Dricker grymt mycket vatten och hoppas att det ska hjälpa. Med lime i, hörde att surt ska vara bra (vilket påminner mig om en gång för massa år sen när jag hävde två liter citronvatten på 10 minuter för att få bort en urinvägsinfektion. Jag har aldrig haft så ont i magen i hela mitt liv, det kändes på riktigt som att jag, och urinnlåsan, skulle explodera. Jag drack så mycket att jag inte ens KUNDE kissa. Det var kanske lite att ta i...).