Årets första dag, och jag känner mig alldeles ur gängorna. Har vänt på dygnet eftersom jag vilar jämt och ständigt, och det gör att det är svårt att somna på nätterna. Ska inte klaga i och för sig, nu är det som tur är inte smärtan som håller mig vaken i alla fall. Men jag somnar sällan före kl 3, och sedan sover jag hela förmiddagen. Och gör jag inte det så är jag jättetrött och lättirriterad hela dagen. Så är det alltså idag. Känner mig trött, ledsen, gråtfärdig, irriterad och krypig i kroppen. Trötthet i kombination med graviditetshormoner är nog en kass kombo. Läste om förlossningen förut och blev jätteledsen. Ibland tror jag verkligen på mig själv - det här fixar jag! - och ibland, som idag, känner jag bara att jag är rädd och fasar inför smärtan. Jag har ju inte fått förbereda mig som jag ville, jag har ju inte haft någon BM som jag har kunnat prata med och som har kunnat hjälpa mig att reflektera, vända och vrida på argument och tankar och skriva in viktiga saker vi kommer på tillsammans i min journal. M försöker stötta, men det är svårt, han vet ju lika lite som jag vad som väntar.
Mina största rädslor är att gripas av panik och bara vilja fly fältet (för att givetvis upptäcka att det ju inte går), att helt tappa andan av smärta och/eller panik så att varken bebis eller jag får tillräckligt med syre eller så att allt blir panikartat och traumatiskt, eller att få en sådan vansinnig smärta (antingen i ryggen eller p g a förlossningen) att jag svimmar eller inte kan meddela mig. Eller tänk om något går fel, och jag t ex går sönder, men att det inte upptäcks eftersom det är normalt att man har galet ont när man föder? Det finns så många orostankar, och jag önskar så att jag hade haft en enda MVC-kontakt som jag kunde lita på och känna förtroende för, någon att vända mig till, någon som hade följt mig hela vägen. För jag är inte den som bara lyfter luren och ringer en barnmorska jag inte känner. Inte när det handlar om rädsla och oro för hur en situation ska hanteras. Ska skriva ett förlossningsbrev, men känner mig ändå osäker. M vet hur jag känner, men varken han eller jag vet ju hur någon av oss kommer att reagera under förlossningen. Nä, idag känns det inte alls bra. Jag hoppas på en bättre dag imorgon, med mindre ledsenhet, mer kraft och tro på mig själv.
Så ledsamt och dåligt att du inte fått någon riktig kontakt med BVC, dom ska ju vara med och hjälpa och stötta. Mitt tips är att du läser så mycket du bara kan om smärtlindring, förlossningsställningar mm. Jag läste massor inför min första förlossning och det hjälpte mig mycket.
SvaraRaderaFörlossningsbrevet du pratar om är kanon. Några saker jag tycker är bra att ha med är: -om du av någon anledning inte riktigt kan få fram vad det är du vill så tar M alla beslut gällande smärtlindring osv, -lista dom olika smärtlindringar du vill eller kan tänka dig att testa (skriv även ner om det är någon du absolut inte vill testa), -skriv hur du helst skulle vilja genomföra förlossningen, upprätt/stående, knästående, liggandes på sida/rygg osv. Man kan ju alltid ha en önskan, om det sen blir som man vill vet man ju aldrig, -jag tycker att du ska skriva ner om du är orolig för att spricka, att du räknar med att dom är där med varma handdukar samt guidar dig i krystarbetet mm. Detta gör dom ju givetvis men kan ändå vara bra att skriva, skönt för dig att det blir tydligt samt att dom verkligen förstår din oro. Jag skrev med det och det kändes bra.
Dom är fantastiska, dom kommer hjälpa er!
Lycka till, du fixar det här.
Kram Maria S
Tack snälla Maria! Ja, jag ska skriva ner även "självklarheter" så vet jag att jag har fått fram det jag vill. Och så försöker jag peppa mig själv. När jag inte mår som jag gjorde igår så kan jag t o m känna att det här nog kommer att gå finfint Får försöka hålla kvar den känslan även när jag blir liten och rädd...
SvaraRaderaKramar!
Det är helt normala tankar du har. Så känner alla förstföderskor, jag lovar. Om jag skall ge några tips... Avskydde själv alla förståsigpåare som skulle komma med det ena efter det andra tipset när jag var gravid...förutom Anccis, för hennes ord ringde i mina öron under hela förlossningen. Så jag upprepar detta även till dig.
SvaraRadera"När det sätter igång, bli inte rädd. Det är ingenting farligt. Bli inte rädd, det är ingenting farligt!"
Dessa ord hade jag som ett mantra. Det och att allt skulle vara över imorgon. Sedan tyckte jag att det var jätteskönt att efter varje värk liksom se framför mig hur jag bockade av värken. Typ, nu var den avklarad och nu kommer just den värken aldrig mer tillbaka. Sedan måste jag bara säga att för min del fungerade ryggslutsmassage och andning fantastiskt bra. Johan fick massera mig hårt i ryggslutet under varje värk och det var även hans uppdrag att hela tiden påminna mig att andas. För det glömmer man. Jag försökte att bara koncentrera mig på att andas genom värkarna så att jag hade något att fokusera på. Det och att titta på maskinen där man ser värken så att man såg när den satte igång och när man skulle andas lustgas.
Hittade faktiskt mitt förlossningsbrev i en låda igår. Jag hade skrivit mycket av de som Maria har skrivit. Jag ville även ha noggrann guidning av personalen hela tiden om vilket skede jag var i. Jag ville även att de skulle berätta att allt var normalt, att allt såg bra ut etc. De är ju så vana vid att förlösa så sådant som låter normalt för dem kan ju skrämma upp en annan. Det där med att M skall ta alla beslut om du inte kan meddela dig är jättebra att ha med. Man är ett fantastiskt team när man föder barn och det är skönt att ha med sig någon som vet precis hur man vill ha det.
Johans uppdrag var även att hela tiden påminna mig om att jag var grym, stark och duktig. Kanske låter löjligt men ack så viktigt att höra.
Hoppas att du fick böckerna förresten. Läste i dem att man skall skrika positiva saker istället för negativa vilket jag oxå testade. Ha!Ha! Typ JAAAAAAA istället för NEEEEEJ! Och det gåååååår istället för det går inteeeeee....vilket ju låter aningen lustigt nu när jag tänker efter.
Stor kram till dig!
Detta kommer att gå hur bra som helst! Och en sak till...efteråt tror man att man aldrig skall bli som förr igen. Men det blir man. Fortare än vad man någonsin kan tro. Kroppen ÄR fantastisk! Själv bad jag om att få en gynundersökning innan jag åkte hem...galet ja, men jag var så orolig att något var fel och det var jätteskönt att veta att allt var ok. Så fråga, fråga och fråga igen om det är något som oroar dig. Och det är inte farligt att spricka. Det gör så gott som alla, jag blev sydd med massor av stygn och kan meddela att idag är allt precis som det skall vara.. ;)Och om det mot förmodan blir komplikationer efteråt så går även det att fixa. Nemas problemas!
Tack för pepp, vännen! Jag läste om det där med att t ex skrika ja istället för nej...tänkte jag skulle försöka testa det. Tyckte du att det funkade bra? Eller känner man sig bara som att man ljuger för sig själv?
RaderaKramar!
Jag tyckte faktiskt att det fungerade bra. Och så fick både vi och förlossningspersonalen sig ett par goda skratt när ropade jaaaaa.... Grejen tyckte jag var att man påminde sig själv att man skulle försöka att tänka positivt och omvända smärtan till något bra. Att varje värk är ett steg närmare bebisen och genom en sådan enkel grej som att tänka, ja just det ja, jag skall ju skrika ja istället för nej kan man faktiskt lura hjärnan lite. Så är det väl egentligen med allt, om man tänker "det går inte, det går inte! så gör det inte det heller. Men om man tänker att det här klarar jag så går det kanonbra.
RaderaJag hade ett förlossningsbrev och en förlossningsplan men det var inte en j**vel som brydde sig om det. När doktorn kom så sa hon hur det skulle gå till för att det skulle gå "lättast" iaf. Så jag tror inte du ska svettas så mycket över att planera, det brukar bli som det blir ändå. Och det kommer att gå jättebra gumman!! Om inget annat så är det 24 timmar av ditt liv som kommer att ha ca 120 miljoner timmar.... Så i det stora hela så är det överkomligt eller hur!?!
SvaraRaderaKramar,
Murmur