Åh vad jag önskar att de aldrig hade gjort ultraljudet igår! Det skapade en massa tankar, känslor och oro som jag inte har haft innan. För det första blev jag så oerhört besviken över att förlossningen överhuvudtaget inte var i närheten av att starta (inte ultraljudets fel, dock). Jag hade verkligen både trott och hoppats att livmodertappen faktiskt hade börjat göra sig redo. Borde den inte göra det?? Det är ju liksom dags nu. Är det något fel - kanske KAN inte förlossningen starta naturligt? Något kanske är galet med bebis? Oavsett kommer de ju ändå att bli tvungna att sätta igång mig den 25e (två veckor över tiden), mogen eller ej. Och det vill jag ju inte...jag vill ju att min kropp ska funka som den ska och jag vill inte tvinga fram något. Det är ju det jag har kämpat så för, det är ju därför jag valde bort det väldigt lockande alternativet med kejsarsnitt!
Och att Pyret redan är så stor....skrämmer skiten ur mig! I värsta fall blir hn ju över 5 kg tung innan det är dags!!! Fasansfullt att klämma ut en så stor bebis. Hur gör man det - även utan diskbråck?! Och det är INTE normalt med en så stor bebis! 18 % onormalt är vad det är (ja, läkaren kanske inte uttryckte sig exakt så...)! Vad beror det på? Är något galet? Har morfinet gjort så att bebis blir gigantisk? Eller allt stillaliggande? Hur ska jag få ut hn? Hur kommer hn att må? Och vad kommer jag att tycka om mitt Pyre? Har alltid sett framför mig en liten, liten skrutt, på gränsen till för liten. En 4-5-kilos klump fanns inte ens med på min karta. Jag (förlåt alla föräldrar till stora bebisar!) tycker t o m att riktigt stora, nyfödda bebisar ser konstiga ut. Därför att de ser mycket äldre ut än vad de är, och inte lika näpna som små skruttar. Självklart beror detta på mina egna bilder av vad som är sött eller ej, förutfattade meningar om hur saker "ska" vara. Och jag fattar med hjärnan att jag kommer att tycka att Pyret är finast i världen oavsett. Men jag är livrädd att hn ska komma ut och jag ska tycka att hn ser grotesk ut. Tänk om jag inte kan knyta an! Och jag skäms när jag skriver detta för jag VILL inte känna och tänka så här. Jag VILL att det ska vara självklart att jag kommer att älska min lille bebis. Jag VILL inte tvivla.
Nä, det här blir inte som jag tänker mig, inte någonstans. Jag önskar så starkt att jag hade fått ha en normal graviditet, en normal förlossning och ett normalt barn! Normalt som enligt normen, som de flesta andra. Jag är så himla, himla trött på att vara ett specialfall. Mitt tålamod och humör är verkligen på upphällningen nu...
Gumman då, vill bara krama om dig nu!!! Förstår att du känner dig rädd (det gör jag redan och jag är inte ens där än), lurad och beskviken. Men oavsett hur stor bebisen är, hur långt överburen eller något annat, så tvivlar jag inte en sekund på att du kommer att älska din bebis högst av allt. Och du, ser inte alla precis nyfödda bebisar lite konsiga ut? ;) Men efter ett par dagar kommer liksom allt på plats och de är supersöta oavsett storlek, form eller färg. Och du, en sak har jag fått lära mig under graviditeten - det finns inget som heter onormalt!!! Kram på dig!!!
SvaraRaderaJo, de ser lite halvfula ut när de är helt nya. ;-) Men tänk gigantisk OCH halvful! Nädå, det kommer nog att bli bra när bebisen väl är ute. Och nä, allt är ju så himla normalt när man är gravid! Helt otroligt hur normalt det kan vara...
RaderaTack för pepp, vännen! Kramar
För det första, oron över att man inte skall knyta an till sitt barn har alla. Jag tänkte mycket på det där. Tänk om jag inte älskar mitt barn...Men tro mig, det kommer du att göra. Hur skrynklig och mosig eller dunderklumpig bebben än är så kommer du att falla som en fura. Man blir fullkomligt knockad. Och nej, det kommer inte in en orkester som spelar vacker musik och du svävar iväg på små rosa moln i samma sekund som barnet föds. Det kan faktiskt ta ett tag innan man knyter an. Och det är inte konstigt alls för man måste ju lära känna varandra lite först. Men efter ett tag kommer även du att sitta där och gråta över hur mycket du älskar ditt barn och tänka att du har fått den finaste bebisen i världen.
SvaraRaderaNär E kom upp på mitt bröst och skrek i högan sky var jag mest intresserad av att höra vad barnmorskan och den tillkallade förlossningsläkaren diskuterade mellan mina ben. För jag hörde bara spridda ord om suturer hit och sprickning dit eftersom E skrek så högt. Det tog ett par dagar innan man riktigt fattade att barnet man hade fått var ens eget. Så få inte panik om det inte kommer direkt.
Läste någon stans att kroppen får de barn som den klarar av och eftersom du är en dunderstark kvinna kommer detta att gå hur bra som helst. Min farmor var i din storlek och hon födde tre barn vilka alla var över fem kilo. Tror att pappa vägde 5.7 typ...helt galet. Och han var ändå söt som bebis, tro mig, jag har sett honom på bild :)
Och tänk sedan, hur du fullkomligt kommer att överglänsa ALLA i eventuella föräldragrupper eller där det vankas förlossningssnack. - "Själv födde jag ett barn på över fyra kilo, samtidigt som jag hade två diskbråck Det du!
Respekt, liksom :)
Stor kram!
//Erika
Ja, fasen vad jag ska skryta sen! ;-) Tack för dina ord!
RaderaKramar
Vi gjorde också ultraljud i det sista och fick beskedet om en jättebebis. När I väl kom ut två veckor efter tiden (hon är född 41+6) då jag var fosterhinnesvept och hotad med igångsättning och lite till vägde hon 3485 g. Hon såg dessutom jättekonstig ut, svullen och trött och jag började undra om Magnus hade asiatiska gener som han aldrig berättat för mig. Hon var en kopia av Mao!! Mössorna var slut på BB och hon fick ha kalsonger på huvudet istället för mössa och jag var rädd över att vi alltid skulle se henne som kalsonghuvudet.
SvaraRaderaJag tror att det är klokt av dig att inte förvänta dig ett rosenskimrande första möte med er fantastiska bebis för att föda barn är kladdigt, barnen är kladdiga, du är kladdig och svettig, M kommer definitivt att vara svettig och skakig. Jag förstår att du är orolig och det vore konstigt om du inte vore det, men det där med att knyta an, det sköter sig själv. Ge det tid.
Du är min hjältinna!!
Kramar!!!
Ann-Christin
Du får mig att skratta med din kalsongberättelse! :-) Tack vännen!
RaderaKramar
Gumman, jag förstår att du funderar, och det är så mycket som sätter griller i huvudet på en som gravid och med alla undersökningar, och där mycket dessutom bara är gissningar...
SvaraRaderaMycket har vi haft gemensamt under våra 25 år tillsammans, och även omogen livmodertapp verkar det som! :) Och jag har ju fått ut två utan komplikationer med igångsättning, så det kommer gå jättefint för dig oxå, men jag har inga problem alls att relatera till alla tankar när man försöker reda ut hur det ska gå och vad som är bäst för alla. Tänk om det fanns ett facit, vad skönt det skulle vara för oss kvinns! :)
Och tänk nu sist när både jag och Stefan sa att Elin verkade liten när hon kom ut och barnmorksan genast sa att det var en 4+-bebis, det trodde vi inte på! :) Och nu är hon lite liten i stället och vi önskar bara att hon ska bli lite större...
Ni kommer att få en riktig goding, det är ju en kopia av er två! Vet så väl att man misströstar mycket på slutet och att det är jobbigt när man inte har någon kontroll över något, men det kommer att gå finfint till slut, det kommer alla i förlossningsrummet att hjälpa dig med och intala dig och du kommer att känna dig duktigare än någonsin, all pepp till dig och M!!
Kramar
Soffi
Tack för att du delar med dig, Soffi! Jag vet ju hur tufft du hade det, och det känns skönt att veta att det ändå blev så bra tillslut.Det ger mig hopp! Men visst önskar man att det fanns rätt och fel i de här lägena...
RaderaKramar