Jag får höra hur stark jag är. Tapper. Fantastisk. Läkaren tittar in i ögonen på mig och säger att han är imponerad av mig, att jag är så stabil som jag är och att jag har orkat gå så här länge. Barnmorskan säger att det inte är så konstigt att jag inte orkar hålla alla de negativa tankarna borta, att jag har haft det tufft och är en riktig kämpe. En annan läkare undrar varför jag inte ligger och gråter och skriker - det hade han förväntat sig. Och jag undrar om det är så bra. Att vara stark. Att lyckas hålla humöret uppe för det mesta, orka skoja och skratta mitt i allt det jävliga. Men jag kan inte göra annat. Hade jag grävt ner mig hade jag aldrig orkat, jag hade inte stått ut. Ändå känner jag att jag vill börja gråta när de säger så. Därför att även om jag inte gråter och skriker gör det inte mindre ont inom mig. Det gör inte att jag är i mindre behov av att bli omhändertagen. Varsamt. Lyssnad på. Tagen på allvar. Och jag känner att jag snart inte orkar vara stark längre. Jag orkar inte med fler motgångar nu. Men det vågar jag knappt ens tänka. För vem vet vilka prövningar som då kommer? Och jag vet ju, att gränsen alltid går att stretcha lite till. När jag tror att jag inte orkar mer. Så händer något. Och då är det bara att flyta med. Inte kämpa emot. Acceptera, hantera. Och jag vet att jag kommer att göra det om jag måste. Men snälla, låt mig inte behöva. Låt allt bara gå bra från och med nu. Positiva besked. Goda ting. För det räcker nu. Stark vill inte behöva bara stark längre. Stark vill bara få ha det lugnt och skönt. Ingen oro.
Och är det verkligen styrka? Eller en fasad? Ibland vet jag inte ens själv. Är det den duktiga flickan som inte kan hålla sig borta, som ständigt vill få alla andra att ha det bra och inte behöva känna sig obekväma? Det skruvas och flackas med blickar de få gånger jag väl gråter. Förutom en av alla barnmorskor som höll mig i handen och sa att det var bra. Att jag har haft det så jobbigt att det inte var konstigt att jag behövde släppa på trycket. Och att hon tyckte att jag var så otroligt tapper. Det var skönt, hon vågade stå kvar, vågade möta. Men är det den duktiga flickan? Jag tror kanske inte det. Inte så ofta i alla fall. Det är nog mer realisten. Hon som tänker att ska jag få ut något av det här mötet är det bäst att jag är saklig och skärper till mig. Hon som tänker att gråta kan jag göra sedan. Fast ibland vore det nog bra. Att släppa fram de där tårarna lite oftare. Visa att det gör ont. Men oftast. Är jag faktiskt glad när jag är glad. Här och nu. Men jag ska försöka. Att låta tårarna komma när de vill. Och låta andra ta ansvar för sina reaktioner, precis som jag får ta ansvar för mina. Note to self.
Bjuder på en sista magbild. Sedan räcker det, nu får det banne mig bli bebisbilder istället!
Ja har sagt det förr: det är inte den som skriker högst som har mest ont! Du ÄR fantastisk som har orkat allt detta. Oavsett hur och varför och med vilken "mask att hålla tillbaka tårarna" så HAR du klarat det! Men släpp på trycket när det känns för tungt. Vi är många kompisar som är villiga att hålla handen och tjuta lite ihop med dig. Och Bm är faktiskt ofta rätt bra... Kanske ska du prova att släppa garden för nån mer, se vad som händer? Och en sak till: snart kommer fler tårar. Glädjetårar!!! (Om man är hormonellt instabil dom gravid är det inget alls emot vad jag var som nyförlöst!) /e
SvaraRaderaPuss till dig! <3
RaderaJag tycker att du är fantastisk. Och det tycker jag oavsett om du skrattar, gråter, skriker eller bara är tyst. För hur det än är har du gått igenom en skitjobbig tid och man får vara ledsen oxå. Även om jag som du tycker att allt blir i alla fall lite lättare om man inte grottar ner sig i elände och bara ser det negativa i allt.
SvaraRaderaOch tro mig, när bebben kommer kommer du att gråta. Och ibland kommer du inte fatta varför du gråter. Men då är det enda man kan göra att lätta på kranen och bara låta det rinna. För det slutar efter en stund. Jag storlipade tredje dygnet på bb samtidigt som jag lapade i mig min frukostyoghurt. In kom en barnmorska som glatt ropade "Här var det babyblues!!" Och jag bara lät det rinna...ganska skönt faktiskt. De har sett det mesta de där barnmorskorna skulle jag tro. Hulkande, hasande och förvirrade nyblivna mammor.
När vi skulle hem från bb fick vi inte till det med babyskyddet, trots att vi hade testat hemma flera gånger. Vi fipplade med spännen och både jag och Johan höll på att svettas ihjäl. På väg hem satt jag hela tiden och kollade så att E andades. Vad vill jag säga med detta då...jo att som nybörjarförälder har man all rätt att vara lite knäpp, förvirrad, rödgråten och mosig. Men ni kommer att göra så gott ni kan och ni kommer att vara världens bästa föräldrar.
Kraaaaaam!
Tack gumman! Visst är det lättare att hantera svårigheter om man orkar se de ljuspunkter som trots allt alltid finns! Det är det jag menar - ibland behöver man verkligen lätta på trycket (och då har man all rätt i världen att göra det), men ibland är det lättare att bara vara glad och kunna skratta åt skiten. Trots allt. Bara man följer den egna känslan finns ju faktiskt inget rätt och fel. Men det är viktigt att göra rätt mot sig själv!
RaderaKramar
Gråt så mycket du bara vill, och ibland kan det vara skönt att skratta åt eländet! :) Jag hoppas så mycket att ryggen ska kännas bättre när fl väl är klar, och gör den inte det kommer M att göra ett galant jobb! BM är väldigt måna om att lära upp nya pappor, tips för att få bort första bajset lättare, ta med våtservetter, det är sådant man lärt sig till andra barnet, men jag bjuder på det tipset redan nu! :)
SvaraRaderaJag har fällt många tårar på fl o bb, tro mig, de är vana vid det, och blir någon obekväm med det är det deras probs! Sista gången jag grät på fl nu med Elin var när jag behövde klämma på Stefans hand och insåg att han inte klippt sina naglar, tips till M så slipper du börja gråta för det iaf! :)
Vi ser så fram emot att höra om Pyrets ankomst, nu är det vilken dag som helst, yej!!
Kramar
Soffi
Klippa naglar och våtservetter - det ska bli :-)
SvaraRaderaPuss!