En stilla önskan

Jag har halvlegat i min älskade fåtölj en stund. Den står precis vid våra stora fönster som vetter ut mot hamnen, och det är verkligen min älsklingsplats i lägenheten. Ljuset som kommer in från fönstren är helt underbart, och med balkongdörren öppen kändes det nästan som att jag var utomhus. Jag satt och tittade ut på isen länge, länge. Massor av familjer som var där ute och lekte. Åkte pulka och skridskor. Skrattade. Pimpelfiskare som i lugn och ro satt med sina metspön och kaffetermosar. Skymningen som sänkte sig. Svepte in allt i ett mjukt vinterljus. Isen tömdes. Människorna gick hem till sitt. Och jag satt där. Med blandade känslor. Lugn, närvaro, stillhet. Och sorg. Hopp - och tvivel. Jag vill så gärna. Tillbaka dit ut. Vara med. Springa, gå, leka. Slänga mig ner och göra snöänglar. Eller bara sätta mig på en av bryggorna och dricka en kaffe i vintersolen. Leva! Jag önskar av hela mitt hjärta. Att det är så det ska bli. Snart. Mitt inre är som en fiol med strängarna spända till bristningsgränsen. Inte mer nu. Nu måste det vända.