Vecka 41+0

Har kommit in i något slags likgiltighet. Känner inte att jag bryr mig så mycket längre. Alltså, det är klart att jag BRYR mig, men mer att jag orkar inte gå runt och längta efter bebis längre. Har liksom gett upp om att den någonsin ska komma ut. M är på tå och vågar knappt åka till jobbet "ifall det sätter igång". Jag bara skrattar och säger att det fattar du väl, det kommer inte att sätta igång, det är lugnt! Jag bara känner det. Vi kommer att få tvinga ut den här lille bebben, den kommer inte ut frivilligt. Det värsta är att jag börjar bli så trött på allt det här - hela skitgraviditeten, alla negativa besked, att min kropp vägrar att starta förlossningen, ryggen, urinvägsinfektion....- att jag börjar undra om jag ens kommer att bli glad när bebis väl kommer ut. Just nu känns det mer som att jag kommer att vara helt likgiltig. Mer som att jaha, där är du. Kul att det passade att komma nån gång. Hade ju gärna sett att du kom lite tidigare. Kan jag få vända mig och somna om nu? Jag tror nog inte att det blir så egentligen, trots allt älskar jag det lilla livet inne i magen. Men kärleken har liksom blandats med en massa irritation (kom ut någon gång!!!) de sista veckorna, och det gör mina förväntningar på mina mammainstinkter väldigt låga. Önskar så mycket att förlossningen sätter igång av sig själv. Det skulle göra att jag kände att min kropp inte totalt har svikit mig. Det skulle också göra mig tryggare i att det blir en förlossning jag faktiskt kan klara av. För de signaler jag får från kroppen nu tolkar jag som att den inte fixar förlossningen - skulle den fixa den utan problem skulle väl förlossningen ändå komma igång naturligt (som den gör på 95 % av alla kvinnor innan vecka 42+0)? Aaaah. Dessa tankar! Craziness!

Ryggen håller sig i skinnet. Dock finns en förnimmelse av något. Som att den väntar på en oförsiktig rörelse, på minsta lilla tillfälle att krascha igen. Smärtan har lite då och då börjat krypa tillbaka och knacka på de senaste dagarna. Den lurar, väntar. Gömmer sig och hoppas att jag ska släppa garden. Jag ligger så stilla jag kan och rör mig försiktigt, försiktigt (hur man nu gör det med en gigantisk, tung mage). Ryggen FÅR inte paja igen!! Inte nu. Jag ska ju ta hand om bebis snart!

Inget svar på urinprovet än. Ytterligare ett orosmoln. Dricker grymt mycket vatten och hoppas att det ska hjälpa. Med lime i, hörde att surt ska vara bra (vilket påminner mig om en gång för massa år sen när jag hävde två liter citronvatten på 10 minuter för att få bort en urinvägsinfektion. Jag har aldrig haft så ont i magen i hela mitt liv, det kändes på riktigt som att jag, och urinnlåsan, skulle explodera. Jag drack så mycket att jag inte ens KUNDE kissa. Det var kanske lite att ta i...).