Dåså. No matter what så ska vi i alla fall till förlossningen och starta upp det hela imorgon kl 8. Pyret fullständigt vägrar ju att komma ut på egen hand. Har haft lite ont i mage och rygg (och huvudvärken from hell! Men det är nog ingen förlossningsbiverkan...) i några dagar - KANSKE innebär det att kroppen har fattat att den ska göra något? Jag hoppas. Har lite svårt att förlika mig med tanken på att det blev igångsättning trots allt. Känns skit, särskilt med tanke på hur jag har mått och all denna väntan - utan att få nåt för det (alltså, som i en naturlig förlossning). Lite bittert. Men nu är det så, jag kan inte påverka mer. Har två scenarion i huvudet. Väldigt svårt att bara tänka på det positiva (det har gått för mycket åt skogen hittills för det...), så jag beskriver båda. Sedan ska jag försöka släppa det negativa och bara fokusera på de goda tankarna.
Skräckscenario: Min kropp kommer inte att fixa detta, den klarar ju inte ens av att starta upp själv. Något måste vara fel med antingen mig eller bebis...
Bebis är gigantisk och kommer inte att kunna komma ut (eller så kan den det men det är jättesvårt och jag går sönder hur mycket som helst).
Bebis mår dåligt, både nu och när den kommer ut. Eller så är något annat galet med bebisen.
Jag kommer inte att klara smärtan, utan svimma alternativt bli helt traumatiserad. Dessutom funkar inte mitt och Ms samarbete alls, och jag blir bara arg vad han än gör.
Kroppen är inte ett dugg redo (livmodertappsj-veln är fortfarande helt omogen) så det kommer bli två h-vetesdygn med mängder av gynundersökningar, hormonbehandlingar och ballonger som ska stoppas upp. Ryggen blir sämre av allt hålligång, och jag blir helt utmattad. Därefter blir det massa svåra värkar (efter hinnhåltagning och dropp) som inte leder någonstans och efter fyra dygn på förlossningen blir det tillslut antingen snitt eller sugklocka (varpå jag givetvis spricker sjukt mycket).
Ryggen pajar igen, och jag kan inte ta hand om mitt barn.
Drömscenario: Vi kommer in och de upptäcker att jag redan är lite öppen. Av mig själv! Bebis mår finfint och jag får dropp för att starta värkarna. Värkarma kommer lite successivt under förmiddagen, jag hinner både vila emellan och bada. Sedan blir de starkare, men smärtan är fortfarande hanterbar. Epiduralen läggs och den hjälper - även mot diskbråckssmärtan!
Tillslut börjar krystvärkarma, och även om det gör jätteont så fixar jag det! Jag lyckas tänka positivt och behålla målbilden genom hela förlossningen. M och jag samarbetar hur bra som helst och han får mig att hålla modet uppe när det är som jobbigast. På fredagskvällen kommer tillslut lill* Pyret ut, alldeles frisk och perfekt! Ca 3,5-4 kg, pigg och hur söt som helst. Och jag sprack bara pyttelite - typ två stygn!
Så, nu ska jag FÖRSÖKA fokusera på drömscenariot. Kanske blir det något inlägg imorgon - fast förhoppningsvis inte! För i så fall går det segt...
Läget just nu: Jättetrött och har ont i vaden och huvudet. Bebis är väldigt lugn, men rör sig i alla fall pyttelite. Hoppas på att få sova gott i natt så att jag är hyfsat utvilad imorgon. Vet inte riktigt hur jag känner för morgondagen - känner mig som sagt lite uppgiven. Samtidigt är jag nog nervös, för tankarna ploppar upp hela tiden. Hoppas, hoppas att allt ska gå riktigt smidigt och bra! Det är jag värd! :-)
Nu blir det kolhydratladdning och avstängda telefoner resten av kvällen. Bara slappa och försöka peppa!
Kram från snart mamma på riktigt!
Åh vad spännande det ska bli att Pyret äntligen ska få se världen! Och det är ju det som är så irriterande och fantastiskt med förlossningar att man aldrig vet hur det kommer att gå till. Men hur det än blir ska du se att det ordnar sig till slut. Och för lite tröst fattade ju inte min livmodertapp heller och jag har haft två komplikationsfria förlossningar som resulterat i två godingar, så det kan gå även om man får lite hjälp på traven! Men jag vet hur du känner dig på sätt o vis, finns väl inget dygn i iivet man funderar så mycket som innan förlossningen, går det som för oss får ni träffa bebisen i morgon kväll, det du, snart får du snusa bebishud och tänka att ni gjort det finaste som finns!!
SvaraRaderaHoppas nu att ryggen börjar kännas bättre snabbt och att du kan få en förlossning som du vill, det är du verkligen värd, och blir det inte så får du ändå den finaste belöningen av de alla, även om det stundtals är svårt att förstå att det är en liten människa som ska komma ut så gör den det på ett eller annat sätt. Fullt av drag från er båda och en alldeles egen liten person!
Lycka till nu i morgon, kommer att stå i skidbacken o heja på hela helgen, o frenetiskt kolla telefonen efter sms, go, go, go bästa pallie-allie!
Kraaaam
Stoooort lycka till! Vi kommer tänka på er hela tiden och hålla alla tummar vi har! Känner på mig att det kommer gå kalasfint! En kompis sa åt mig att inte fundera så mkt eftersom det ändå inte blir som man tror. Fast jag tror det är bra att ni tänkt igenom alla scenarier -då kan ni glädja er åt all skit ni slapp efteråt!!
SvaraRaderaNu är ni alldeles snart mamma och pappa!!! Välkommen ut bebis Colling -vi har längtat efter dig!
Massa massa kramar E & Co.
Spännande! Bort med dom negativa tankarna och välkommen alla positiva tankar. Klart det kommer gå bra, ni fixar det här och snart har ni världens finaste lill* skrutt hos er. Lycka till! Kommer tänka massor på er imorgon.
SvaraRaderaKram Maria S
Massvis med styrkekramar till er alla tre. Jag skall hålla alla tummar dom kommer i min närhet för er. Skall bli väldigt spännande att få träffa mamma Johanna med pyre när ni är redo för omvärlden! Kram Kattis
SvaraRaderaVille bara önska er lycka till, snart är lilla pyret här och då glömmer du snart av allt det jobbiga som varit.
SvaraRaderaStor kram
/Linda M