Jag har bestämt mig

Ryggen är lite, lite bättre nu. Jag kunde sitta upp och äta frukost idag, och jag klarade av att bära runt på N en stund när hon var ledsen och inte ville ligga ner. Det skär i mammahjärtat när hon gråter och jag inte kan lyfta henne, så det var väldigt skönt att kunna göra det. Jag har även klarat av att vara ute och gå med henne i någorlunda normal takt. Stor förbättring mot hur det var för några dagar sedan, med andra ord!

Och. Jag har fattat ett beslut. Igår ringde jag ortopeden jag träffade för några veckor sedan. Ringde med gråten i halsen. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Har ju återigen smärtor ner i vaden och höften, och så var det inte när jag träffade honom. Då såg ju allt ljust ut, smärtorna hade börjat avta, jag blev bara bättre och bättre. Så nu, när det här bakslaget kom, ringde jag honom. Frågade Vad ska jag göra? Ska det vara så här? Skulle det inte gå åt rätt håll nu? Självklart kunde han inte ge några svar. Men han sa "Du måste själv bestämma dig för om det är möjligt för dig att leva på det här sättet". Det är klart att det är MÖJLIGT...frågan är bara vilken livskvalitet jag ska ha. Han omformulerade sig. Sa "Du ska inte känna dig inskränkt av smärtan, gör du det så kanske du ska ta dig en funderare på en operation.". Nu blev jag klokare. Operation har inte ens varit ett alternativ innan, har jag uppfattat det som. Jag förstod ju inte, att det var upp till mig. Att det handlade om min livskvalitet snarare än hans vilja eller ovilja att operera mig. Nu förklarade han att operationen är liten. Att den inte kräver så lång rehabilitering. Men att det såklart alltid innebär risker, om än små, att opereras. Och att han absolut inte avråder från operation om det är så att jag vill ha det. Om jag inte blir bättre. Om smärtan stannar kvar och hindrar mig i mitt liv. För han tyckte att det här med livskvalitet, det är banne mig att kunna ta hand om och hålla i sitt barn. Och kan du inte det, då kan du ju inte vara lycklig? Som han sa. Som jag sa.

Så. Efter samtalet med honom har jag bestämt mig. Jag ska satsa ordentligt, på riktigt. Jag har ett liv att vinna tillbaka. Nu ska jag till en sjukgymnast som är specialist på ryggar, en som ortopeden har hänvisat mig till på Spine Center. Jag fick en tid redan nästa vecka. Jag ska ge det en ordentlig chans. Göra allt hon säger, alla övningar, precis så ofta som hon anvisar. Och jag ska göra det i en månad. Om jag inte har blivit bättre. Om det inte har vänt. I början på maj. Då ber jag om en operation. För nu känner jag att jag kan inte slösa mer tid. N växer så fort. Hon blir tyngre och mer krävande. Jag måste, jag VILL!!!, kunna ta hand om henne. Kunna vara föräldraledig med allt vad det innebär. Kryp på golv. Fika på stan. Lunch med andra mammor. Bus. Lek. Lyft. Hälsa på mormor. Jag har tidigare sagt att mitt mål är att vara helt återställd när augusti är slut. Det målet är kvar. Men en förbättring måste ha skett inom en månad. För jag vägrar. Att återgå till min isolerade värld bestående av lägenhetens väggar och liggande häng i soffan dygnet runt.