Kära skitrygg

Det onda vägrar att ge med sig, trots massor av vila och inga lyft överhuvudtaget på tre dagar. Börjat äta starka värktabletter igen, Celebra, och knaprar Alvedon vid sidan av det. Tog en promenad igår, och även om det gick så fick jag återigen gå med små, små steg och stanna då och då för att ryggen högg till och låste sig. Kan inte lyfta N och har värk som går ner i rumpan och vaden. Skit också. Känner att jag balanserar på gränsen till vad jag rent mentalt orkar med. Har verkligen försökt och kämpat i så många månader. Att inte tappa modet. Att fortsätta tro. Att jag ska bli frisk. Och precis när det hade börjar vända, när jag på riktigt började tänka att Nu går det åt rätt håll! Då. Ajabaja, säger ryggen. Inte glömma. Du är inte frisk. Nej, kära skitrygg. Inte en chans. Att jag glömmer. För du är så snabb på att påminna mig.