Mammahäng

Hängde lite med några föräldralediga kollegor från jobbet igår. Lite lustigt, vi är fyra tjejer som fick knoddar nästan samtidigt, varav tre av oss sitter i samma korridor! Det var det ena "jag ska ha bebis"-beskedet efter det andra i lunchrummet i somras. Kul! Och jätteroligt att umgås med dem. I vilket fall, jag tänkte mycket på två saker efteråt:

1. Visst är det intressant hur man kan svetsas samman genom sina barn? Vi fyra har aldrig umgåtts innan, varken privat eller på jobbet. Möjligen ätit lunch tillsammans någon gång, men då alltid i sällskap med flera andra. Och nu, för att vi alla är i samma föräldraledighetssituation, träffas vi plötsligt på fritiden. Och inte bara det, utan HEMMA hos varandra. Och vi sitter och babblar bebisar och privatliv samtidigt som vi slänger fram brösten vid matbordet och ammar. Otroligt skum situation, egentligen. Men plötsligt så naturlig. Precis som att vi aldrig hade gjort annat och precis som att vi kände varandra sedan gammalt! I vanliga fall hade i alla fall jag varit väldigt mycket mer avvaktande innan jag bjöd hem en ny bekantskap. Och jag hade nog inte visat henne brösten mitt i lunchen heller...Hursomhelst, skumt eller ej, väldigt kul att lära känna tjejerna lite mer. Härligt med livet som ibland för oss människor närmare varandra. Bara genom att vara som det är. Livet, alltså.

2. Jag har väldigt mycket rehabilitering kvar...Jag har inte träffat några andra föräldralediga i hemmiljö förrän igår, alltså inte sedan min rygg kraschade. Och det blev så uppenbart. Hur o-bra den fortfarande är. Det som för de andra mammorna är normalt föräldrabeteende och lekbeteende kan jag inte göra. När deras bebisar gråter går de runt, runt och vaggar dem, när bebisarna vill leka ligger mammorna på golvet med dem och puffar på mobilerna i babygymmet eller hjälper dem att rulla runt, när bebisarna ska kläs på lyfter mammorna upp dem från golvet och när de ska in och ut i bilen är det inga problem för mammorna att bära bebis och babyskydd. Jag VET att jag inte är en sämre mamma för att jag inte kan göra allt detta. Och jag VET att jag har blivit mycket bättre efter förlossningen, att det fortsätter att gå framåt och att jag måste "skynda långsamt". Jag vet också att jag kan få massor av hjälp från alla snälla runtomkring, och för det är jag evigt tacksam. Men jag är så fruktansvärt trött på att behöva den hjälpen! Och det gör så ont i hjärtat när jag ser andra mammor göra det jag inte klarar. För jag vill ju också. Ligga på golvet och krypa. Och jag är så trött på att alltid tänka på att ha N i rätt höjd så att jag kan lyfta henne. Eller på att alltid behöva hjälp till och från bilen. Även om jag också är tacksam. För att jag överhuvudtaget kan bära henne, ta hand om henne, gå, köra bil, sitta upp. Oerhört tacksam! Tro aldrig något annat. Men jag är också sorgsen. Det är så långt kvar. Och efter dagar som igår. Undrar jag. Kommer jag någonsin att nå ända fram?