Vi lyckades! Min rygg höll för att åka fram och tillbaka till mamma! Visserligen var jag jättetrött och hade ont efteråt, men den verkar i alla fall inte ha blivit sämre. Och det var väldigt skönt att få träffa henne. Är så tacksam över att det gick! Det skär i hjärtat när jag tänker på att hon sitter i sitt hus alldeles själv, har ont och inte kan ta sig någonstans. Hon som hade längtat så efter att få vara mormor. Hon som hade planerat att vara hos oss och hjälpa oss när min rygg inte klarar av allt bärande. Nu är det hon som behöver hjälpen istället.
Men jag blir återigen helt vansinnig på sjukvården! Skicka hem en människa efter ett trauma och en stor operation till isolering med ett "vi ses på återbesöket om TRE månader!". I Tyskland, som ett exempel, får man plats på ett rehabiliteringsboende under tre veckors tid per automatik efter en sådan här operation. För att det krävs så mycket träning efteråt. Här blir man lämnad själv med ett papper med övningar på och ett "Lycka till!". Och färdtjänst ska vi inte prata om! Kämpade med dem för min egen skull i höstas, nu för mamma. Ingen lycka. Har man inte ett stadigvarande funktionshinder i minst sex månader så är man inte berättigad till färdtjänst. Även om det innebär att man blir isolerad i sitt hem och inte kan ta sig någonstans. Man kan väl vara funktionshindrad i kortare tid och vara i behov av att ibland ta sig utanför dörren? Näpp. Inte i Sverige. Isolering av sjuka människor tycks inte ses som ett problem. "Hon kanske kan ta bussen?" fick jag till svar när jag ringde dem. Hjälp. Hon kan ju knappt ta sig runt i sitt eget hus. Nä, sjukvården i Sverige - shape up!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar