Bebisbubblan

Herregud vad tiden går fort! Utan att man gör något! Ge mat, försöka äta själva, diska flaskor, försöka klä på sig (och, i bästa fall, även N), byta blöja, ge mat, diska flaskor, försöka hinna göra något medan hon sover (15 minuter eller tre timmar? Hur lång tid man har på sig kan man aldrig så noga veta), vagga, äta själva, ringa upp något av alla missade samtal, ge mat...osv. Kommer troligen att läsa detta och hånskratta åt mig själv om vi någonsin kommer på idén att skaffa ytterligare en bebis. Alltså, hur jag kunde tycka att det var stressigt med EN...Men det tar nog lite tid att vänja sig. Tror ju fortfarande att det här livstillståndet är övergående...Tänker att jaja, såhär är det nu. Men SEN, när livet blir som det var...Haha! Har inte fattat med hjärtat än att lillan är här för att stanna. Det blir aldrig som det var igen. Och himla tur är väl det.

Igår kväll gallskrek hon till och från i tre timmar. Vi höll på att slita av oss håret i ren frustration. Mat - nej. Bära - nej. Byta blöja - nej. Sova - ja. Fast för trött för att orka sova. Tillslut somnade lilla ängeln (kanske inte exakt vad jag kallade henne då...) i alla fall (troligtvis i ren desperation över att vi inte fattade vad som felades). Då sov hon dock mellan 11 o halv 7. Bästa ungen! Det har hon gjort, och gjort riktigt bra!, sedan hon kom hem från BB. Håller alla tummar att det fortsätter, i så fall ska jag aldrig klaga över för lite nattsömn! Promise.