Mot alla odds

Ibland behöver man hjälp. Att få ur sig allt det där kvävande, ångestslemmiga, gnagande, tärande, ledsna. När man har varit stark länge och ofta. Och då är det skönt att få gråta ut riktigt ordentligt. Bara gråta. Bryta alla fördämningar. Jag har regelbundna sådana. Gråtstunder. På tisdagar. Ibland gråter jag så att jag sitter och hulkar och snorar, ibland letar sig en ensam tår ner för kinden. Men gråter, det gör jag alltid. Jag ser nämligen på "Mot alla odds" som sänds på SVT. Jag såg förra säsongen också, den gick förra våren. Och jag tycker att det är helt fantastiskt. Hur vi människor kämpar. Vad vi klarar. Både fysiskt och mentalt. Och hur de funktionsnedsatta personerna i programmet tar sig fram på vägar som nästintill är omöjliga för människor utan några som helst funktionsnedsättningar att ta sig fram på. De möter hinder, och tar sig förbi. Gång på gång. I djungeln. På savannen. På jobbet. I skolan. I vardagen. Och jag blir så imponerad. Och rörd. Personerna i programmet berör mig, på djupet. Deras berättelser och deras sätt att se på tillvaron. Att hantera sina funktionsnedsättningar. Och deras tankar kring hur de blir bemötta. Och hur de VIll bli bemötta, Och jag får lite perspektiv på tillvaron. Jag har det inte så dåligt, egentligen.



Expeditionen i "Mot alla odds" ska ta sig från Atlantkusten till Stilla havet
 (Bilden är lånad från SVT´s hemsida www.svt.se)