Hopp

Det händer inte så mycket nytt, det märks på min aktivitet här på bloggen. Jag började ju skriva eftersom jag hade ett behov av att hantera mina känslor och få ur mig all sorg och frustration i vintras när jag åkte in och ut på sjukhus med enorma smärtor. Jag fortsatte under vårvintern då jag kämpade vidare som nybliven mamma med svag och ond rygg som var extremt känslig och kunde gå sönder för minsta lilla. Sedan fortsatte jag att tjata och gnata om min oro hit och min sorg dit. Med något enstaka inlägg om andra saker däremellan. Men jag kände ganska snabbt att det där med inlägg som inte betyder något för mig rent känslomässigt, det där med "varje-dag-skrivande-som-om-bloggen-vore-min-dagbok", inte funkar för mig. Det är inte där mitt behov finns. Det är inte därför jag skriver. Jag skriver inte för någon annan. Inte heller för att dela med mig av roligheter som händer i livet. Eller om vad som hände mig idag i affären. Jag skriver när jag har känslor. Antingen för att jag blir arg över något, ledsen, rädd, engagerad eller upprörd. Det är då jag behöver bloggen. Och nu har jag inte behövt den på ett tag, vilket känns skönt. Det har varit lugnt, med andra ord. Ryggen blir faktiskt bättre och bättre. Inte så att jag märker det från dag till dag, men om jag tittar bakåt några veckor kan jag se en liten skillnad. Jag klarar mer på dagarna. Jag KAN vara på golvet och leka med min lilla, i alla fall om jag tänker på hur jag sitter (eller allra helst ligger). Jag kan sitta lite längre stunder utan att få ont. Och jag klarar av att vara igång nästan en hel dag utan att få några större bakslag. Så är livet nu. Och det är helt fantastiskt. Bara att kunna leva någorlunda normalt, att inte ha smärtor precis hela tiden. Att ibland kunna gå någon timme utan att tänka på RYGGEN. Så skönt.

Sjukgymnastiken, och/eller tiden, verkar hjälpa. Jag gör snällt mina övningar (i alla fall nästan varje dag....), jag inbillar mig att min bål börjar bli lite starkare av dem. Jag är ute och går så mycket jag orkar. Jag tänker på hur jag lyfter lilla N. Och jag försöker vila så fort jag får känningar i ryggen. Jag hoppas så innerligt att den här vägen fortsätter framåt. Att jag ska bli helt frisk. Att jag ska kunna börja leva helt och hållet som vanligt igen. Återuppta min träning (jag har inte tränat på ett år nu!!! Sjukt. Jag som instruerade pass förut.). Helt slippa smärtor. Kunna sluta tänka på RYGGEN varje dag. Det är mitt mål. Men jag har fått skjuta upp det. Inse att det tar längre tid än jag någonsin kunnat ana. Nu är målet att kunna börja med någon form av lugnare/mjukare gruppträning under hösten. Kanske Pilates? Aldrig prövat, men det ska vara bra för rygg och bålstabilitet. Och att vara helt återställd i januari 2014. Jag jobbar för detta. Jag hoppas.

Det här var jag...september 2011. Det ska bli jag igen.