Första natten utan

I fredags åkte jag hem till mamma för att hjälpa henne. Hon krossade ju höftkulan för tre månader sedan, och precis när hon började må lite bättre, kunde röra sig lite mer och såg fram emot att få vara mormor åt lilla N, njuta av våren och få jobba de sista veckorna innan pension - då hände nästa grej. Hon har nu troligtvis brutit båtbenet i handen..."troligtvis" därför att det var svårt att se på röntgen, så nu är hon gipsad i två veckor i väntan på ny röntgen och undersökning. Herregud. Nästan så att man kan skratta åt eländet om det bara inte vore så fruktansvärt synd om henne. Jag undrar verkligen när lyckan ska vända för vår familj. Lite väl mycket som händer, och har hänt genom åren, för att jag ska kunna se rättvisan i det hela. Fast vem sa att det måste vara rättvist? Man bär den börda man får, för det är det man klarar av, har jag hört. Ibland undrar jag.

Hursomhelst. Med handen obrukbar är det såklart svårt för henne att handla och laga mat. Och med min rygg som säger ifrån så fort jag överanstränger mig kan jag inte fixa det åt henne och samtidigt ta hand om och bära runt på liten. Så i fredags lämnade jag skruttan hemma med sin pappa och åkte hem till mamma själv. Ett dygn fyllt av handling och matlagning för ett helt kompani. Men även mys och lugna stunder med mamma. Och min första natt utan lilla N. Kändes både konstigt och naturligt. Å ena sidan - trots allt har jag ju bara haft henne i mitt liv under drygt tre månader av mina 33 år. Å andra sidan - hon har redan blivit en självklar del av mig. Och tagit mitt hjärta. Så. Jag saknade henne, och det kändes tomt. Och jag grät en skvätt när jag åkte ifrån henne. Men. Det var också väldigt skönt med ett helt eget dygn. Att få sova oavbrutet (ja, ja. Jag vaknade ändå flera gånger. Men jag behövde inte gå upp! Lyx.), få laga mat i flera timmar helt ostört. Handla i lugn takt. Kolla på TV med ett glas vin i handen och utan att samtidigt försöka aktivera en liten bebis. Rätt skönt. Naturligt - så har mitt liv alltid varit. Onaturligt - så är det ju inte längre. Skönt. Och samtidigt lite tomt. Så när jag åkte hem igår igen var det blandade känslor. Längtade efter min sötnöt. Och hade samtidigt njutit mycket av egentid. Som vanligt för mig i mitt föräldraskap, ambivalens och känslomässig bergodalbana. Men dock oftast mer upp än ned.