Oro

Jag går runt med en obestämbar orosklump i bröstet. Lite som den där klumpen som växer sig större och större när man håller tillbaka gråt. Försöker definiera vart Klumpen kommer ifrån, vart finns orsaken? Vad är det som stör? Inser att det finns många olika orostrådar att följa. En av dem är såklart skitryggen. Dock måste jag säga att den är mycket bättre, och det är fantastiskt skönt! Jag gav ju sjukgymnastiken en månad att ge någon form av resultat, och om det är den eller ej kan jag inte svara på, men bättre är jag. Visst har jag fortfarande ont och jag är stel som en gammal tant. Men jag haltar inte längre, jag är inte sned som ett träd på väg att falla och, framförallt, jag blir nästan alltid lite bättre efter att ha vilat. Det innebär att jag själv kan göra något för att må bättre, och det, att kunna påverka min situation, är fantastiskt efter månader av att enbart finna mig i smärta och bara hänga med i svängarna utan att kunna göra vare sig till eller från. Men det är klart att oron finns kvar. Ska det bli sämre igen? Kommer jag att bli helt frisk? Kommer jag att kunna bli den aktiva person jag var förut? Kunna träna? Kunna busa och leka precis som jag vill med lilla N? Det är klart att oron finns där. Men jag försöker att ta en dag i sänder. Se allt som har gått åt rätt håll. Känna att smärtan är lite mindre, kommer mindre ofta och att jag kan vila mig bättre. Försöka att inte oroa mig. Vara Här och Nu. Svårt för någon som alltid ligger fem steg före i tankar och planer. Men kanske nyttigt. Och viktigt. För oro leder inte till någon bra plats. Och den finns bara i tanken. Den är inte verklighet. Oavsett vad den gäller.