Oro

Jag går runt med en obestämbar orosklump i bröstet. Lite som den där klumpen som växer sig större och större när man håller tillbaka gråt. Försöker definiera vart Klumpen kommer ifrån, vart finns orsaken? Vad är det som stör? Inser att det finns många olika orostrådar att följa. En av dem är såklart skitryggen. Dock måste jag säga att den är mycket bättre, och det är fantastiskt skönt! Jag gav ju sjukgymnastiken en månad att ge någon form av resultat, och om det är den eller ej kan jag inte svara på, men bättre är jag. Visst har jag fortfarande ont och jag är stel som en gammal tant. Men jag haltar inte längre, jag är inte sned som ett träd på väg att falla och, framförallt, jag blir nästan alltid lite bättre efter att ha vilat. Det innebär att jag själv kan göra något för att må bättre, och det, att kunna påverka min situation, är fantastiskt efter månader av att enbart finna mig i smärta och bara hänga med i svängarna utan att kunna göra vare sig till eller från. Men det är klart att oron finns kvar. Ska det bli sämre igen? Kommer jag att bli helt frisk? Kommer jag att kunna bli den aktiva person jag var förut? Kunna träna? Kunna busa och leka precis som jag vill med lilla N? Det är klart att oron finns där. Men jag försöker att ta en dag i sänder. Se allt som har gått åt rätt håll. Känna att smärtan är lite mindre, kommer mindre ofta och att jag kan vila mig bättre. Försöka att inte oroa mig. Vara Här och Nu. Svårt för någon som alltid ligger fem steg före i tankar och planer. Men kanske nyttigt. Och viktigt. För oro leder inte till någon bra plats. Och den finns bara i tanken. Den är inte verklighet. Oavsett vad den gäller.

Bäst före...

Igår kväll körde vi operation "rensa i några köksskåp". Vi hittade bland annat en oanvänd ölsejdel i trä, för gammalt vitlökspulver, en kexchoklad (inte för gammal som tur var) och tre (!) burkar med lagerblad som min mamma har plockat och gett mig. För flera år sedan...

Nu är den stora frågan: hur länge kan man spara lagerblad (alltså, och fortfarande få smak ifrån dem...) månntro? Sådana viktiga bryderier har jag ikväll.

Första natten utan

I fredags åkte jag hem till mamma för att hjälpa henne. Hon krossade ju höftkulan för tre månader sedan, och precis när hon började må lite bättre, kunde röra sig lite mer och såg fram emot att få vara mormor åt lilla N, njuta av våren och få jobba de sista veckorna innan pension - då hände nästa grej. Hon har nu troligtvis brutit båtbenet i handen..."troligtvis" därför att det var svårt att se på röntgen, så nu är hon gipsad i två veckor i väntan på ny röntgen och undersökning. Herregud. Nästan så att man kan skratta åt eländet om det bara inte vore så fruktansvärt synd om henne. Jag undrar verkligen när lyckan ska vända för vår familj. Lite väl mycket som händer, och har hänt genom åren, för att jag ska kunna se rättvisan i det hela. Fast vem sa att det måste vara rättvist? Man bär den börda man får, för det är det man klarar av, har jag hört. Ibland undrar jag.

Hursomhelst. Med handen obrukbar är det såklart svårt för henne att handla och laga mat. Och med min rygg som säger ifrån så fort jag överanstränger mig kan jag inte fixa det åt henne och samtidigt ta hand om och bära runt på liten. Så i fredags lämnade jag skruttan hemma med sin pappa och åkte hem till mamma själv. Ett dygn fyllt av handling och matlagning för ett helt kompani. Men även mys och lugna stunder med mamma. Och min första natt utan lilla N. Kändes både konstigt och naturligt. Å ena sidan - trots allt har jag ju bara haft henne i mitt liv under drygt tre månader av mina 33 år. Å andra sidan - hon har redan blivit en självklar del av mig. Och tagit mitt hjärta. Så. Jag saknade henne, och det kändes tomt. Och jag grät en skvätt när jag åkte ifrån henne. Men. Det var också väldigt skönt med ett helt eget dygn. Att få sova oavbrutet (ja, ja. Jag vaknade ändå flera gånger. Men jag behövde inte gå upp! Lyx.), få laga mat i flera timmar helt ostört. Handla i lugn takt. Kolla på TV med ett glas vin i handen och utan att samtidigt försöka aktivera en liten bebis. Rätt skönt. Naturligt - så har mitt liv alltid varit. Onaturligt - så är det ju inte längre. Skönt. Och samtidigt lite tomt. Så när jag åkte hem igår igen var det blandade känslor. Längtade efter min sötnöt. Och hade samtidigt njutit mycket av egentid. Som vanligt för mig i mitt föräldraskap, ambivalens och känslomässig bergodalbana. Men dock oftast mer upp än ned.