Hopp

Det händer inte så mycket nytt, det märks på min aktivitet här på bloggen. Jag började ju skriva eftersom jag hade ett behov av att hantera mina känslor och få ur mig all sorg och frustration i vintras när jag åkte in och ut på sjukhus med enorma smärtor. Jag fortsatte under vårvintern då jag kämpade vidare som nybliven mamma med svag och ond rygg som var extremt känslig och kunde gå sönder för minsta lilla. Sedan fortsatte jag att tjata och gnata om min oro hit och min sorg dit. Med något enstaka inlägg om andra saker däremellan. Men jag kände ganska snabbt att det där med inlägg som inte betyder något för mig rent känslomässigt, det där med "varje-dag-skrivande-som-om-bloggen-vore-min-dagbok", inte funkar för mig. Det är inte där mitt behov finns. Det är inte därför jag skriver. Jag skriver inte för någon annan. Inte heller för att dela med mig av roligheter som händer i livet. Eller om vad som hände mig idag i affären. Jag skriver när jag har känslor. Antingen för att jag blir arg över något, ledsen, rädd, engagerad eller upprörd. Det är då jag behöver bloggen. Och nu har jag inte behövt den på ett tag, vilket känns skönt. Det har varit lugnt, med andra ord. Ryggen blir faktiskt bättre och bättre. Inte så att jag märker det från dag till dag, men om jag tittar bakåt några veckor kan jag se en liten skillnad. Jag klarar mer på dagarna. Jag KAN vara på golvet och leka med min lilla, i alla fall om jag tänker på hur jag sitter (eller allra helst ligger). Jag kan sitta lite längre stunder utan att få ont. Och jag klarar av att vara igång nästan en hel dag utan att få några större bakslag. Så är livet nu. Och det är helt fantastiskt. Bara att kunna leva någorlunda normalt, att inte ha smärtor precis hela tiden. Att ibland kunna gå någon timme utan att tänka på RYGGEN. Så skönt.

Sjukgymnastiken, och/eller tiden, verkar hjälpa. Jag gör snällt mina övningar (i alla fall nästan varje dag....), jag inbillar mig att min bål börjar bli lite starkare av dem. Jag är ute och går så mycket jag orkar. Jag tänker på hur jag lyfter lilla N. Och jag försöker vila så fort jag får känningar i ryggen. Jag hoppas så innerligt att den här vägen fortsätter framåt. Att jag ska bli helt frisk. Att jag ska kunna börja leva helt och hållet som vanligt igen. Återuppta min träning (jag har inte tränat på ett år nu!!! Sjukt. Jag som instruerade pass förut.). Helt slippa smärtor. Kunna sluta tänka på RYGGEN varje dag. Det är mitt mål. Men jag har fått skjuta upp det. Inse att det tar längre tid än jag någonsin kunnat ana. Nu är målet att kunna börja med någon form av lugnare/mjukare gruppträning under hösten. Kanske Pilates? Aldrig prövat, men det ska vara bra för rygg och bålstabilitet. Och att vara helt återställd i januari 2014. Jag jobbar för detta. Jag hoppas.

Det här var jag...september 2011. Det ska bli jag igen.

Oro

Jag går runt med en obestämbar orosklump i bröstet. Lite som den där klumpen som växer sig större och större när man håller tillbaka gråt. Försöker definiera vart Klumpen kommer ifrån, vart finns orsaken? Vad är det som stör? Inser att det finns många olika orostrådar att följa. En av dem är såklart skitryggen. Dock måste jag säga att den är mycket bättre, och det är fantastiskt skönt! Jag gav ju sjukgymnastiken en månad att ge någon form av resultat, och om det är den eller ej kan jag inte svara på, men bättre är jag. Visst har jag fortfarande ont och jag är stel som en gammal tant. Men jag haltar inte längre, jag är inte sned som ett träd på väg att falla och, framförallt, jag blir nästan alltid lite bättre efter att ha vilat. Det innebär att jag själv kan göra något för att må bättre, och det, att kunna påverka min situation, är fantastiskt efter månader av att enbart finna mig i smärta och bara hänga med i svängarna utan att kunna göra vare sig till eller från. Men det är klart att oron finns kvar. Ska det bli sämre igen? Kommer jag att bli helt frisk? Kommer jag att kunna bli den aktiva person jag var förut? Kunna träna? Kunna busa och leka precis som jag vill med lilla N? Det är klart att oron finns där. Men jag försöker att ta en dag i sänder. Se allt som har gått åt rätt håll. Känna att smärtan är lite mindre, kommer mindre ofta och att jag kan vila mig bättre. Försöka att inte oroa mig. Vara Här och Nu. Svårt för någon som alltid ligger fem steg före i tankar och planer. Men kanske nyttigt. Och viktigt. För oro leder inte till någon bra plats. Och den finns bara i tanken. Den är inte verklighet. Oavsett vad den gäller.

Bäst före...

Igår kväll körde vi operation "rensa i några köksskåp". Vi hittade bland annat en oanvänd ölsejdel i trä, för gammalt vitlökspulver, en kexchoklad (inte för gammal som tur var) och tre (!) burkar med lagerblad som min mamma har plockat och gett mig. För flera år sedan...

Nu är den stora frågan: hur länge kan man spara lagerblad (alltså, och fortfarande få smak ifrån dem...) månntro? Sådana viktiga bryderier har jag ikväll.

Första natten utan

I fredags åkte jag hem till mamma för att hjälpa henne. Hon krossade ju höftkulan för tre månader sedan, och precis när hon började må lite bättre, kunde röra sig lite mer och såg fram emot att få vara mormor åt lilla N, njuta av våren och få jobba de sista veckorna innan pension - då hände nästa grej. Hon har nu troligtvis brutit båtbenet i handen..."troligtvis" därför att det var svårt att se på röntgen, så nu är hon gipsad i två veckor i väntan på ny röntgen och undersökning. Herregud. Nästan så att man kan skratta åt eländet om det bara inte vore så fruktansvärt synd om henne. Jag undrar verkligen när lyckan ska vända för vår familj. Lite väl mycket som händer, och har hänt genom åren, för att jag ska kunna se rättvisan i det hela. Fast vem sa att det måste vara rättvist? Man bär den börda man får, för det är det man klarar av, har jag hört. Ibland undrar jag.

Hursomhelst. Med handen obrukbar är det såklart svårt för henne att handla och laga mat. Och med min rygg som säger ifrån så fort jag överanstränger mig kan jag inte fixa det åt henne och samtidigt ta hand om och bära runt på liten. Så i fredags lämnade jag skruttan hemma med sin pappa och åkte hem till mamma själv. Ett dygn fyllt av handling och matlagning för ett helt kompani. Men även mys och lugna stunder med mamma. Och min första natt utan lilla N. Kändes både konstigt och naturligt. Å ena sidan - trots allt har jag ju bara haft henne i mitt liv under drygt tre månader av mina 33 år. Å andra sidan - hon har redan blivit en självklar del av mig. Och tagit mitt hjärta. Så. Jag saknade henne, och det kändes tomt. Och jag grät en skvätt när jag åkte ifrån henne. Men. Det var också väldigt skönt med ett helt eget dygn. Att få sova oavbrutet (ja, ja. Jag vaknade ändå flera gånger. Men jag behövde inte gå upp! Lyx.), få laga mat i flera timmar helt ostört. Handla i lugn takt. Kolla på TV med ett glas vin i handen och utan att samtidigt försöka aktivera en liten bebis. Rätt skönt. Naturligt - så har mitt liv alltid varit. Onaturligt - så är det ju inte längre. Skönt. Och samtidigt lite tomt. Så när jag åkte hem igår igen var det blandade känslor. Längtade efter min sötnöt. Och hade samtidigt njutit mycket av egentid. Som vanligt för mig i mitt föräldraskap, ambivalens och känslomässig bergodalbana. Men dock oftast mer upp än ned.

Vaccination

Idag var det dags för Ns allra första vaccination. Lillskruttan har ju redan blivit hela tre månader, och då är det BVC-besök med vaccination som gäller. Hon växer ungefär som hon ska. Fortfarande en kurva över medel på längd och huvud, men nu hade hon dippat lite på vikten. Var helt säker på att hon skulle väga 6 kg, men hon landade istället på nästan 5,6 kg. Och jag som tycker att hon äter mest hela tiden!

Förutom längd och vikt var det som sagt dags för hennes första vaccination. Som jag har våndats inför denna! Eftersom jag själv har spruträdsla (som visserligen har blivit bättre, men fortfarande är påtaglig...detta trots att jag fick injicera medicin på mig själv varje dag under flera månader i vintras...) kändes det väldigt jobbigt att behöva se sin egen dotter genomlida det jag tycker är så hemskt! Men jag bet ihop. Och sedan fick hon en spruta i vardera låret av två BVC-sköterskor. Stackarn. Måste ha undrat vad det var som hände. Först sitter man och ler och gurglar och får leenden tillbaka, sedan sticker samma personer två nålar i benen på en...Hon gallskrek en kort stund, men blev snabbt glad igen. Det var nog jag som led mest. BVC-sköterskan undrade hur det var med mig efteråt när jag satt med tårar i ögonen och en gigantisk klump i halsen...Men nu är det gjort. Skönt. Och lillan har mått bra hela kvällen. Sov som en stock ett par timmar efter att hon fått sprutorna, sedan har hon varit sitt vanliga jag igen. Lättnad. Vill inte ens tänka på alla läkarbesök och sprutor jag kommer att få genomlida under hennes barndom...en klar i alla fall! Klapp på axeln till oss båda.

Grrrr! En liten tiger på tre månader i vagnen!

Härliga vårdagar har under de senaste veckorna
fördrivits gåendes längsmed kajen i solen - underbart!

Giftfritt

Jag har tidigare skrivit om att jag har börjat fundera mer och mer på det här med hur man kan leva hållbart. Sedan lilla N kom växer sig de tankarna starkare hela tiden. Hur kan jag påverka hennes framtid och hälsa på ett positivt sätt? Kan jag skapa en omgivning som är lite friare från gifter och kemikalier? Kan jag leva på ett mer hållbart sätt? Kan jag göra färre avtryck i miljön genom att t ex välja ekologiska alternativ när det går? Svaret på alla frågorna är givetvis JA. Men det kräver en del. Jag behöver vara ständigt informationssökande, en aktiv och ifrågasättande konsument och göra val som inte alltid är de bekvämaste, eller billigaste. Inte så lätt alltid! Men jag försöker klappa mig själv på axeln varje gång jag tar ett litet steg i rätt riktning. Tänka att det är bättre än inget. Annars blir jag överväldigad av allt jag "borde" göra och ändra på.

På min väg mot att bli ännu mer medveten har jag stött på några sajter som jag vill tipsa om. Sajter där jag själv har fått användbar och lättillgänglig information om hur vi kan skydda våra små (som är så känsliga för miljön runt omkring dem!) och göra något för miljön.

Ekokul och Rekolek är sajter där man kan köpa ekologiska, giftfria leksaker och barnsaker som är framställda på för miljön bra sätt.

Ekobebisens blogg är en blogg skriven av en biokemist som vill sprida kunskap om hur vi kan ge våra barn en så giftfri och hållbar uppväxt som möjligt.

Min kära vän Erikas blogg som jag tidigare har tipsat om, Hemma hos Kikan. Här kan man kan få en hel del bra ekotips och länkar till andra användbara sajter.

Trygg Hansa har en hel del överskådliga och lättillgängliga råd, upptäckte jag när jag googlade. Läs mer här: Trygga barn

Något jag tänker mycket på är också när man får presenter till sin lilla. Det är svårt, tycker jag, att begära att andra ska köpa ekologiskt och gift- och plastfritt. Och när någon ger bort något vill jag såklart inte såra genom att säga Tack, men det där är plast, så det får hon inte ha. Här undrar jag: Hur gör ni andra föräldrar i de här situationerna? Själv tänker jag än så länge som så att det hon får, det får hon också använda. Men jag ser till att tvätta alla textilier (även nallar och dockor) innan hon får ha dem. Så försvinner i alla fall lite av kemikalierna från tillverkningen. I en drömvärld skulle det sedan vara så att hon hade ett leksaksrum där vi kunde ha alla leksaker, och ett separat sovrum, utan massa leksaker innehållandes plaster och giftiga färger. Men vem har så mycket yta? Här undrar jag också hur ni andra gör? Än så länge är lilla N så liten, så hon har ju nästan inga leksaker. Men jag tänker en del på hur vi ska göra när hon blir större. Jag tänker i alla fall berätta för mor-och farföräldrar om hur jag tänker. Så kanske de också kan bli lite mer aktiva konsumenter. Åtminstone när det gäller saker de vill köpa till sitt barnbarn. Misstänker nämligen att det är från dem hon kommer att få mest presenter...;-)

Att vara här och nu

Lillskruttan har börjat skratta! Små, trevande "A-haha! A-haha" kommer ibland när hon busar med pappa. Jag försöker också få henne att skratta, men jag tror nästan att hon förstår mina avsikter och på pin kiv bara ler och vägrar att skratta hur mycket jag än pustar och frustar. "Vad rolig du tror att du är, Mamma. Du ser verkligen jättetöntig ut. Tror du verkligen att jag tänker skratta åt DET DÄR?" tänker hon nog och hånler lite. Men det är okej, hon kommer nog att skratta (åt?!) mot mig också. Otroligt gulligt är det i alla fall. Och jag tycker att det är så fantastiskt hur världen bara stannar upp, hur jag kan vara så HÄR och NU när jag hör det där skrattet eller får det där leendet. Bättre träning i mindfulness kan nog inte finnas!



Ett litet, litet leende får man ibland som belöning
efter en massa desperata försök att framkalla skrattsalvor...